Vilken mäktig tröst innehålla icke dessa ord! Textens huvudtanke
är, att en förut av Gud given nåd och utkorelse icke kan av Honom
ångras eller återkallas.
Nu hava även vi en mycket tidig kallelse
och utkorelse till grund för vårt salighetshopp; oss äro givna några dyra
och allrastörsta löften. Tillämpom nu därpå: "Guds gåvor och kallelse
äro sådana, att Han kan icke ångra dem." Han "utvalde oss i Kristus,
förr än världens grund var lagd."
Detta Guds frälsningsråd måste vara alldeles orubbligt — och av oss oberoende, efter Gud fattade det
så tidigt, att ingen människa kunde därtill medverka. Det skedde, "förr
än världens grund var lagd." Då ännu ingen dag var kommen, då
ännu varken sol eller måne funnos, då Herren Gud i sitt eget eviga väsendes fria råd tänkte på att skapa världar och att på jorden skapa
ett släkte efter sitt beläte, till barn och arvingar av alla sina gåvor,
ett släkte, som skulle kunna beskåda och fröjdas av hans verk och hans
fullkomligheter; och då Han också, på det vi skulle lära att känna även
hans gudomliga rättfärdighet och barmhärtighet, beslöt sätta oss på ett
prov, och Han förutsåg, huru vi genom den fallna ängelns avund och
list skulle förledas, falla och fördärvas, ja, förutsåg allt det fördärv och
elände, som skulle följa på fallet — si, då fattade Han detta
frälsningsråd, att giva oss till medlare sin egen evige Son, vilken skulle
nedstiga till jorden, ikläda sig vårt kött och påtaga sig vår sak, påtaga
sig lagens fullgörande och straffets lidande i vårt ställe, på det var
och en, som i sin syndanöd endast flyr till Honom, i tron håller sig
till Honom, skall icke förgås, utan få evinnerligt liv.
Detta var Guds
eget fria frälsningsråd, Guds eviga nådeval, varom aposteln säger:
"Han har utvalt oss i Honom före världens grundläggning." "Han
har tagit oss sig själv till barn genom Jesus Kristus efter sin viljas
goda behag, sin herrliga nåd till lov." Detta sitt råd förkunnade Han
själv redan på syndafallets dag; och sedan lät Han genom så många vittnen och genom millioner förebildande offer beständigt upprepa sitt
löfte, tilldess det i fullbordans tid uppfylldes i Jesu födelse, lidande,
död och uppståndelse.
Då vittnade Johannes Döparen: "Si, Guds Lamm, som borttager världens synder." Då vittnade Herren själv: "Mitt blod varder
utgjutet för eder till syndernas förlåtelse." Då vittnade en stor
evangelisters skara, att i Honom allena är salighet; och att hans blod renar oss från alla synder.
Detta frälsningsråd är således mycket tidigt
fattat och rikligen förkunnat. Skulle Herren Gud nu ångra och återtaga
denna sin eviga kallelse och gåva och börja att söka rättfärdigheten
hos oss, samt handla med oss efter våra synder? Är då den store Herren
Gud icke trofast och oföränderlig i sitt eget eviga råd, samt vid sina
många och dyra löften? Skulle Han någonsin ändra, vad Han själv beslutit och förkunnat — märk, "efter sin egen viljas goda behag"?
Sådant tänka vi icke om den store Guden, eljest än när vår synd
förskräcker oss; då tycka vi, att Gud skall handla med oss efter våra synder.
Men må vi då väl besinna, att det var just för vår synds skull,
Herren Gud gav oss sin Son till vår Frälsare. Skulle Han då nu
kunna se på våra synder och för deras skull varda oss onådig, oss, som
med allt vårt elände likväl tro på Sonen och blott i Honom söka vår
frälsning? Skulle Han dock för syndens skull tröttna vid oss och
förkasta oss? Då vore ju hans eget evighetsråd tillintetgjort. Detta
kan evinnerligen aldrig ske. "Guds gåvor och kallelser äro sådana,
att Han kan icke ångra dem." Lovad och evinnerligen prisad vare
Gud, som före världens grundläggning utvalt oss i Kristus, eller
beslutit blott i Honom vara oss nådig. Detta sitt evighetsråd skall Han
aldrig ångra. Detta är det första, vi här borde betänka.
Sedan har Han ock tidigt gjort ett enskilt förbund med var och
en av oss, nämligen då Han i dopet, som är "ett gott samvetes förbund
med Gud", upptog oss till sina barn och "iklädde oss Kristus", att vi
skulle blott i Honom vara rättfärdiga och "alldeles rena". Skulle väl
Herren Gud någonsin rygga detta förbund och nu börja döma en
troende själ, efter vad hon är i sig själv? Är jag i otro avfallen, så är
jag visserligen, såväl som en otrogen jude, nu en från vinträdet
"avbruten kvist" och kan icke såsom sådan vara delaktig av stammens saft
och fetma, av Kristi nåd; men Herren Gud "tänker evinnerligen på
sitt förbund" och vill på mig använda en särskild nåd, att föra mig
tillbaka.
Kortligen: Vår otrohet kan icke göra Guds trohet om intet.
Herren Gud kan omöjligt ändra och rygga sitt förbund. "Guds gåvor
och kallelser äro sådana, att Han kan icke ångra dem."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar