"Herren har inskänkt eder en svår sömns ande och tillyckt edra ögon." (Jes. 29:10)

Det, som här är övermåttan tänkvärt och förskräckligt, är, att det är Gud själv, den store kärleksrike Guden, som omsider så straffar sina föraktare, att Han till deras eviga ofärd förblindar dem — den samme nåderike Gud, som så brinner av kärlek till människorna, att Han utgivit sin evige Son för oss, och att Han förlåter de ovärdigaste syndare alla deras brott emot Honom, så snart de blott hylla Sonen och bliva hans lärjungar — den Gud, som beständigt förlåter de arma barnen alla deras synder och sist vill giva dem en evig herrlighet, fastän de i sig själva förtjänt idel vrede — denne kärleksrike Gud inskänker åt några andra människor en "svår sömns ande", till ohjälplig förblindelse och förstockelse, nämligen åt dem, som emotstå hans nådiga kallelse och skrymta inför Honom med blott yttre gärningar. Och denna förskräckliga straffdom har Han låtit övergå själva egendomsfolket, sin vän Abrahams barn, när de började så skrymta inför Honom.

Här skola vi se Guds förskräckliga rättfärdighet — se, att "Gud låter icke gäcka sig" — se att på samma gång Han är övermåttan nådig mot de arma syndare, som höra hans röst och låta föra sig till bättring och tro, är Han en alldeles förskräcklig hämnare över sina föraktare, som emotstå hans nådiga kallelse. Och må ingen tänka, att denna fruktansvärda regering av Gud tillhörde blott gamla testamentets tid; nej, även den milde Frälsaren, mitt i sin kärleksrika nitälskan om själarna, uttalar samma dom över dem, som då hörde Honom, men icke voro hans röst lydiga, icke ville anamma den till bättring och tro.

Tänk, vilka förskräckliga ord av den nåderike Frälsaren, att Han uttryckligen (Matt. 13) säger sig "fördenskull" tala med liknelser, att några av folket skulle icke fatta det — Han sade: "Dem är det icke givet;" "den där icke har, av honom skall ock varda taget, det han har." Och vad en sådan "icke har", det är mottagligheten för Guds röst, när denna tilltalar honom. Och vad som då skall tagas ifrån honom, det är själva ljuset. Så säger ock aposteln i 2 Tess. 2: "Därför att de icke anammade kärleken till sanningen, att de måtte blivit saliga, fördenskull skall Gud sända dem kraftig villfarelse, så att de skola tro lögnen." Se, så långt går Guds rättfärdiga vrede i förblindelsedomen över hans föraktare, att Han icke blott undanhåller dem ljuset, utan ock sänder dem kraftig villfarelse att de skola tro lögnen och varda fördömda.

Detta sista ställe förklarar ock en händelse, som ofta bekymrar välmenta själar, nämligen att på vissa tider, isynnerhet då evangelium blivit med kraft och välsignelse predikat i ett land, även de gruvligaste villfarelser då uppstå och spridas i tal och skrift, ja, uppenbara anfall göras mot tron på Gud och Kristus. Då förskräckas Guds barn vid tanken på de många, som skola bortföras ifrån själva huvudsanningarna och förvandlas rentav till förnekare. Men då böra vi veta, att sådana händelser utgöra Guds straffdomar över de obotfärdiga, vilka, med all den Guds nåd som dem erbjudes, aldrig låta säga sig, utan alltid stå Guds Ande emot.

Och vi få icke klandra Guds domar, även då de visa sig i en så förskräcklig vrede, att Han sänder kraftig villfarelse till dem, som icke ville tro sanningen. Det är visserligen ömmande, ja, en gruvlig sak att skåda, huru odödliga själar nu skola förvillas och förhärdas, så att de "skola tro lögnen, på det de skola varda dömda"; men vi måste ock besinna, att det icke heller är något ringa, det de hava begått emot den store Herren, då de emotstått och föraktat all hans nåd — då de tilläventyrs icke blott hört hans ord på det kraftigaste sätt framställas, utan ock sett hans Andes verk inom landet uti många människors omvändelse, och dock emotstått den kraftiga väckelse, som däri ligger - då de kanske även på sina egna hjärtan känt hans hulda klappande och dock föraktat allt och gått bort till världen och fåfängligheten.

På ett så förskräckligt förakt emot Gud måste ju ock följa någon förskräcklig dom. Gud är större än människan. Det är visst gruvligt, att människor skola förtappas, men det är intet mindre, att den store Guden skall bliva föraktad och gäckad. Det skall visst även bliva en förskräcklig syn, när Domaren på den yttersta dagen bortvisar de osaliga till den eviga pinan; men då skall Gud vara så stor och herrlig för de rättfärdiga, att de icke skola hålla de obotfärdigas ondska mindre än deras straff, att de under outsäglig förundran över Guds stora nåd och långmodighet, som frälst dem själva vid all deras synd och ovärdighet, skola med avseende på de osaliga bekänna Guds rättfärdighet och endast säga: "Gud, dina domar äro rätta och allesammans rättfärdiga."

Sådant böra vi betänka, när kraftiga villfarelser förvilla människor, som hört men föraktat sanningen. Straffdomen är gruvlig, men icke större än deras brott. Om vi tycka, att Guds straffdom är för hård, kommer det blott därav, att vi icke hålla Gud för så stor, som Han är.