Här tillönskar aposteln oss icke något ringa mått av hopp och tröst,
utan en full trosvisshet, ända till "fröjd". "Hoppets Gud", säger han,
"uppfylle eder med all fröjd och frid i tron". "Uppfylle eder", säger
han, och med "all fröjd och frid".
Uttrycket "all fröjd och frid"
påminner om de många fröjdeämnen vi hava genom föreningen med
Gud. "Frid och fröjd i tron", säger aposteln. Härmed säges åter, att
det icke är fråga om en glädje, som beror av goda omständigheter, eller
därav att vi se oss själva så fromma och goda, att vi kunna däröver
glädjas; nej, här talas om en glädje, som beror blott på tron, av vårt
förlitande på Guds ord och löften, under det vi hos oss själva se idel
sorgeämnen.
Att tro är att blott på Guds löften hava tröst i något,
som icke synes. Och här menas den saliggörande tron på Kristus,
emedan den skall verka "fröjd och frid", och det "genom den Helige Andes
kraft". Denna tro är visserligen blott en Guds gåva, om vilken
man väl må bedja, och ett verk som Gud åstadkommer endast genom
evangelii predikan, när denna träffar utfattiga och vanmäktiga syndare.
Men då se och känna vi hos oss själva endast de mest nedslående saker.
Och så skall även tron i alla möjliga bekymmer vara ett förlitande på
Guds blotta ord, under det vi se och känna endast, vad som är hotande
och bedrövligt.
Men huru kunna vi då hava fröjd och frid? Ja, just
då skall det bliva en övernaturlig fröjd och frid — då skall fröjden visserligen vara endast Guds verk. Och ett sådant Guds verk är det,
aposteln här tillönskar oss; såsom han nu ytterligare tillägger:
Att I haven ett fullkomligt hopp genom den Helige Andes kraft.
Detta är nu den sista och ljuvligaste frukten av allt det goda, Gud gjort
och gör, nämligen att vi hava ett fullkomligt säkert hopp om den eviga
saligheten. Ett sådant hopp är den största kraft i all vår kristendom.
Detta hopp giver lust och kraft till troget löpande i den kamp, som är
oss förelagd; det giver mod och styrka att göra, lida och framhärda i
allt, som hörer till kampen. "Fröjd i Herren skall vara eder starkhet"
— och salighetens hopp är vår hjälm i striden.
Hela livet är ock eljest
så fullt av bedrövelse, prövningar och jämmer, att det fordras väl ett
fullkomligt hopp till den herrlighet, Gud skall giva, om vi icke skola
uppgivas i vägen, bliva trötta och försumliga, utan med tålamod
och trohet framhärda.
Men nu: för salighetens hopp hava vi visserligen de starkaste
grunder; ty för det eviga livet äro vi skapade; för det eviga livet
äro vi dyrt återlösta; för det livet, och icke för det korta jordiska har Kristus utgivit sig själv till ett försoningsoffer; för det eviga livet
har Gud givit oss sabbaten, ordet, sakramenterna och den Helige Andes verk i själen. Äro vi Guds barn och vänner, visst bliva vi ock då
hans arvingar, visst skall Han en gång göra sina vänner rätt glada
och lyckliga.
Men si, oaktat grunderna äro så fasta och osvikliga, äro
dock våra hjärtan, genom naturens fördärv, så tvivelsjuka och ostadiga,
att vi icke kunna fasthålla detta saliga hopp, såvida icke Gud själv giver oss den dyra gåvan. Det hopp, som beror av något vårt eget
bemödande, tänkande och slutande, är alltid svagt och osäkert; men när
Gud själv, genom den Helige Ande, ingiver oss vissheten, uppfyller oss
med fröjd och frid i tron, då erhålla vi det fullkomliga hopp, som
aposteln här omtalar.
Därför tillägger han de orden: genom den Helige
Andes kraft. Här nämner aposteln nu den tredje personen i gudomen
såsom verksam för vår fulla tröst. Den evige Fadern, som här kallades
"hoppets Gud", verkar i oss ett fullkomligt hopp genom den Helige Ande,
då Han uppfyller oss med fröjd och frid i tron. Och med detta tillägg,
"genom den Helige Andes kraft", ville aposteln åter erinra, att vi icke
själva förmå något göra eller taga, utan det varder oss givet
ovanefter.
O, huru viktigt det är att djupt känna, huru all nåd och kraft
beror av Guds givande! All vår frid och tillväxt i det goda
förhindras oupphörligt genom den inbillningen, att vi själva förmå något
göra. Om vi ock kunna utvärtes bruka medlen, samt, när vi höra
förmaningen, ivrigt önska oss det goda, skola vi dock snart erfara, att vi icke förmå själva taga det.
Och dock sitter den inbillningen om vår
egen förmåga så djupt i vår natur, att den utgör det största hindret för
Guds verk uti oss. Dels måste Gud då idkeligen nedslå denna inbillning,
genom att lämna oss i vanmakt, dels kommer ock av denna inbillning
allt detta otrosarbete, som så mycket förhindrar Guds verkande
uti oss. Däremot huru varm och villig blir icke själen, när vi djupt
känna och tro, att allt gott kommer av Guds givande!
Därom handla
ock sådana språk som dessa: "Mig förutan kunnen I intet göra;" "vi
äro icke ens bekväma något tänka såsom av oss själva;" "Gud är den,
som verkar i eder både vilja och gärning efter sitt goda behag." Om
sådant ville aposteln erinra med de orden: "genom den Helige Andes kraft."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar