"Ho skall skilja oss ifrån Kristi kärlek?" (Rom. 8:35)

Här möter aposteln det stora huvudbekymret hos Guds barn, nämligen om förblivandet i Kristi kärlek. Aposteln har förut i kapitlet tröstat oss för bekymret om den närvarande nåden mot samvetets anklagelser och fruktan för Guds vrede. Nu vänder han sig mot bekymret för de många farorna för det andliga livet och vill förvissa oss, att ingenting, som någonsin kan möta oss under vandringen, skall vara mäktigt att skilja oss ifrån Kristi kärlek.

Och likasom förut, så framställer han ock här sin tröst i den triumferande tonen av en fråga. Han säger: Ho kan skilja oss ifrån Kristi kärlek?

Själva frågan uttrycker visserligen en stark tro och frimodighet hos aposteln; men blott det att fråga väckes därom, huruvida vi kunna bliva skilda från Kristi kärlek, och att ett utförligt tröstrikt svar här gives oss, bevisar, att ett sådant bekymmer plägar oroa de trogna, och att de behöva denna tröst — så visst vi icke böra tänka, att aposteln skrivit något endast för att tillkännagiva sin egen frimodighet, förutan någon avsikt att därmed trösta några, som behövde sådan tröst.

Nej, det är rentav ett allmänt bekymmer hos alla sant trogna, ja, ett utmärkande tecken på den sanna nåden i hjärtat, att de bekymras om förblivandet i Kristi kärlek, att de icke åtnöjas med att för närvarande hava tröst och vara i Guds nåd, utan ock tänka på förblivandet däruti intill ändan. Det är ett gott tecken, att du så levande känner din svaghet och ostadighet, samt hindrens och fiendernas makt, att du fruktar för att berövas din dyra skatt — ehuru det är en svaghet i din tro, att du icke har en motsvarande tröst i Guds trofasthet och makt. Men själva fruktan är ett gott tecken; ty den utmärker icke blott, att du känner din svaghet och fiendernas makt, utan ock att själva gåvan blivit dig dyr och oumbärlig. Ty sådan är ju alltid hjärtats natur, att i samma mån något är oss dyrt och omistligt, känna vi farhågor och fruktan att förlora det.

Har jag en mycket liten skatt att förvara, då känner jag icke mycken fruktan för tjuvar; men är skatten mycket stor, t. ex. en summa av en halv million, då tycker jag, att alla tjuvar skola veta av den, då finner jag intet rum nog säkert för dess förvarande. Den, som aldrig fruktar för att i denna farliga värld förlora sin salighetsskatt, måste icke ännu hålla dess värde mycket stort. Bättre tecken är det, om du har en besynnerlig fruktansande, en böjelse att nästan beständigt rädas för något bedrägeri och någon andlig fara, och att, såsom en gammal lärare skriver, "när du tänker dig den händelsen, att du en dag skulle förlora gudsfruktan och tron ur hjärtat, du intages såsom av dödsbävan". Sådant vittnar om ett Andens verk i själen, som gjort dig ditt nådestånd rätt dyrt och omistligt.

Men de som bekymras om Guds nåd, de skola tröstas med Guds nåd. Detta är en huvudregel i allt Guds ord. Därefter handlar ock aposteln här: just dem som frukta, dem vill han trösta; dem försäkrar han här, att de hava en så mäktig och trofast Herre och beskyddare, att ingenting skall kunna skilja dem från Honom. Många mäktiga fiender och hinder skola väl lägga sig i vår väg, "men i allt detta övervinna vi genom Honom, som har älskat oss". Sådan är den tröst, aposteln här förkunnar.

Kristi kärlek. Den nåd, från vilken ingenting skall kunna skilja oss, betecknas här med det korta, men rika uttrycket: Kristi kärlek, icke vår kärlek till Kristus, utan Kristi kärlek till oss, såsom hela sammanhanget visar; ty i näst föregående vers har aposteln beskrivit blott, vad Kristus gör och gjort för oss.

Men vad vill det då säga att bliva skild ifrån Kristi kärlek? Utan tvivel, att bliva skild från den personliga delaktigheten av Kristi kärlek, således från nådeståndet. Uti nådeståndet utgör Kristi kärlek hela vår salighet. Icke därmed nog, att vi genom Kristi kärlek undfått allt, vad som hör till liv och salighet, Faderns eviga nåd, frihet från all fördömelse, den Helige Ande i hjärtat, barnaskapet och arvsrätten i himmelen; utan det är ock just Kristi kärlek, som redan här utgör de trognas dyraste skatt och sällhet.

För den äkta bruden är brudgummens kärlek mer än alla hans gåvor och ägodelar. En trogen själ säger med Asaf: "Herre, när jag har dig, frågar jag intet efter himmel och jord."

En trogen själ igenkännes även därpå, att när hon förgått sig, består hennes bekymmer mest däruti, att hon fruktar, det hon förtörnat sin Herre och förverkat hans kärlek. Därför är detta uttryck, "Kristi kärlek", taget helt och hållet ur ett troget hjärta.

Och nu säger aposteln: "Ho kan skilja oss ifrån Kristi kärlek?" Såsom förut är anmärkt, ligger redan i frågans ton en tröstfull visshet, att ingen och intet skall kunna skilja oss ifrån denna kärlek. Och vi måste ju kalla det en stor och gudomlig tröst, att vi hava en så trogen och mäktig Herre, som i alla frestelser och faror skall stå oss bi och hjälpa oss lyckligen igenom, när vi åkalla Honom, fastän vi icke få den trösten, som vårt gamla hjärta gärna ville hava, nämligen att vi icke mer äro i sådan fara, att vi skola dagligen behöva åkalla Herren och bero av Honom.

Lovad vare Herren! Vi hava dock i hans makt och trofasthet alltid tröst på den tid, då vi känna behov därav. Och endast sådan är den tröst, Herren vill giva oss.