"Fader, är så din vilja, tag denna drycken ifrån mig; dock likväl ske icke min vilja utan din." (Luk. 22:42)

O, när någon gång ögonen öppnas, att jag får se — får se Guds stora huvudangelägenhet, Guds allraömmaste hjärtesak, hans angelägenhet om själars frälsning, så att Han för den blir en människa, för den blir ett offerlamm, svettas blod, låter sig gisslas, korsfästas och dödas — vilken outsäglig, väldig tröst att då bedja: "Ske icke min vilja utan din".

Det är framför allt nödigt, att vi veta och sannfärdeligen tro, ja, i vårt hjärtas innersta grund äro därom försäkrade, att Gud vill — och vill i evighet aldrig något annat, än att vi skola bliva saliga. I dag och i morgon och alla dagar skall Han intet annat vilja. 

För denna sin allvarligaste hjärtevilja, din själs frälsning, kan Han låta mycket bittert lidande drabba dig. Blott för din själs eviga välfärd låter Han din utvärtes människa förgås, låter Han mycken timlig bedrövelse drabba dig, ja, stundom de allrabittraste erfarenheter, såsom förlust av dina käraste föremål på jorden, föremål som voro sammanväxta med ditt hjärta, voro dig kärare än ditt liv; här bortrycker döden en kär hjärtewän, kanske din dyra make, eller ditt käraste barn; här förlorar en annan i hast all sin egendom; här beröva dig onda människor något ändå dyrare, ditt goda namn, där får en annan en obotlig sjukdom o. s. v.

Vilka oändligt bittra erfarenheter har icke jämmerdalen för dess vandringsmän! Då kan ett hjärta alldeles förgås, om det blott ser på det, som är för ögonen. Men kan du med Asaf "gå in uti Guds helgedom" och få syn på detta livets sanna betydelse, på evighetens allvar och på den trofaste Gudens hulda mening, då Han tillsänt dig detta, nämligen att Han tänker på din själ; då skall du med tillbedjan "stilla ditt hjärta för Gud" och hålla din bittraste erfarenhet för den allrahögsta nåd. Eller vet du, huru mycket lidande som kan behövas, för att din själ skall frälsas?

Vi fråga åter: Vet du, huru mycket lidande som kan behövas för din själs frälsning?

Stanna här! — Om nu din trofaste Gud har någon sådan huld tanke på dig, att Han ärnar göra dig evigt salig i himmelen, skulle du då vara missnöjd, att Han brukar så bittra medel? Och kanske du själv, vid känslan av din ömkliga tröghet och svaghet i helgelse och köttets dödande, har ofta ur djupet ropat: "Gud, jag kan icke vaka och strida och döda mitt kött, såsom jag bör; gör det du. O Herre, döda du mitt kött, befordra du själv min helgelse!"

Och nu har Herren bevisat dig den nåden och hört din bön; nu har Han börjat döda ditt kött och har icke funnit bättre medel därtill än just detta lidande. Vill du då vara missnöjd? O nej! bed Gud om en undergiven och stilla ande, att du i din gamla människas hårdaste dödskamp kan bedja: "Fader, icke som jag vill, utan som du vill!"

Det är blott därpå det beror, att man kan giva sig — giva sig i döden, taga avsked från detta livet, från all tanke på en jordisk sällhet, och vända sin själ emot evigheten. Denna bönen skall man lära i Getsemane. Då marternas och dödens fasor avpressa det fromma hjärtat Jesus den bönen: "Är det möjligt, så gånge denna kalken ifrån mig", tillägger Han likväl: "Dock icke som jag vill, utan som du vill." Detta var segern. Sedan sade Han med lättad ande: "Skall jag icke dricka den kalk, som min Fader har givit mig?" När man blott givit sig i döden, lindras lidandet.

"Men", säger du, "blott det vore min Fader, som tillsänt mig mitt lidande; men jag ser den och den onda människan såsom orsak därtill." —

Svar: Detta har du därav, att du icke tror blott en Gud. Detta är hedningen i ditt hjärta, som har flera gudar: först Skaparen, sedan djävulen, så en ond människa o. s. v. Om du i dess ställe trodde, vad Skriften lär, att det är blott en Gud, som regerar över alla andra makter i himmelen, på jorden och i helvetet; att djävulen icke kan röra Job, utan att han fått lov därtill; att världen icke kan röra "ett hår på vårt huvud, den himmelske Fadern förutan"; så skulle du se, att även det, som onda människor göra dig, är av den vise Fadern till arten och graden bestämt, så skulle du icke se på kött, utan se blott Gud uti allting.

Skriften lär, att det är Herren, som tillsänder oss lidandet, även då det tillfogas oss av onda människor. Sådan blick hade David, då den onda människan Simei bannade honom. "Låt honom banna (sade han), ty Herren har bjudit honom banna David. Ho kan då säga: Vi gör du så?"

Det var ock onda människor, som marterade Kristus, dock sade Han, att "Fadern hade givit Honom den kalken". Och tänk, när Herren Kristus säger: "Ett hår av edert huvud faller icke till jorden, eder Fader förutan." Vad kan då ske oss utan Guds vilja? Vad kan vara mindre viktigt än ett hår?

Förskräckliga otro, när vi icke betänka sådana ord av Kristi egen mun! Han har ju härmed uttryckt, att vår himmelske Fader har omsorg om våra allraminsta angelägenheter; att icke det minsta kan hända oss, Honom förutan. Skulle vi icke då med glad undergivenhet anbefalla Honom allting och blott säga: "Icke som jag vill, utan som du vill."