Detta är viktigt att märka. Vi vilja därför något bättre
betrakta denna sak.
Många fromma nådebarn pläga alldeles fälla modet
blott för själva frestelsen, och det isynnerhet genom följande tanke. De
säga: "Om jag ock hade fallit i synd, skulle jag icke förtvivla om nåd;
men jag känner hos mig något ännu mycket svårare: jag känner
nämligen kärlek till synden — detta är ju alldeles förskräckligt!"
Därpå
svaras: Älskar du, är du nöjd med denna kärlek till synden? "Nöjd
med den! Huru kan jag det vara? Det är tvärtom det avskyvärdaste
jag vet med mig." Nu, detta jag, som avskyr, som hatar denna
kärlek till synden, det är ditt rätta jag, det är den nya människan;
då kallas det icke i Skriften att älska synden, utan det som du så kallar,
det heter i Skriften: "köttet med dess lustar och begärelser."
Det är
således köttets kärlek till synden, som du känner. Och huru skulle vi
kunna förnimma en frestelse, om vi icke kände köttets lustar och
begärelser? Det är således en frestelse, du känner. Se då allenast till,
att du icke giver din frestelse bifall, så att du begynner gilla, hylla
och följa densamma, utan med trons bön står köttet och djävulen emot
och emellertid, huru helst det går dig, blir vid nådestolen och den
oförskyllda nåden i Kristus, så har du dock alltid i Honom det eviga livet,
det må för övrigt se ut, huru illa och besynnerligt det kan — ja, om
du ock skulle tidtals se dig alldeles överväldigad av det onda, så att,
såsom Luther säger, "djävulen springer över dig med fötterna och
trampar dig på halsen", eller han synes alldeles fritt regera över dig,
och all kraft, all den Helige Andes nåd synes vara alldeles försvunnen.
O, att här ännu bliva stilla och mitt i det svarta mörkret förbida
Herren, det är "visdom när de fullkomliga", det är en stor visdom,
en underbar nåd; ty vad Herren i sådana mörka sållningstider gör
med sitt barn, det är en alltför djup hemlighet. Den som då vill följa
känslan och utseendet, den måste förtvivla.
Det är just ett av ändamålen med dessa djupgående och ruinerande frestelser, att vi skola
förlora all bitröst av någon egen fromhet och starkhet; därför måste det
gå så till det yttersta och bliva så kolsvart för själen, att det icke finns
det ringaste till tröst, som hon kan se eller förnimma hos sig själv, utan
blott Herrens gudomliga väsende. Hans egen gudomliga trohet och
makt skall vara allt, vad som återstår att hoppas uppå.
Även om
sådana frestelser gälla Jakobs ord: "Håll det för all glädje, när I fallen
i mångahanda frestelser, (märk: mångahanda!) och veten, att eder tros
beprövelse gör tålamod;" och åter: "Salig är den man, som tåligt
lider frestelse; ty då han är beprövad, skall han få livets krona" etc.
Att aposteln här talar om syndafrestelser, se vi tydligt, av vad han
genast tillägger: "Ingen säge, då han varder frestad, att han varder
frestad av Gud; ty Gud frestas icke av ont, Han frestar ock ingen; men var och en varder frestad, då han varder dragen och lockad av sin egen
begärelse."
Men märk orden: "tåligt lider frestelse;" det vill säga att icke
upptröttna och giva sig för frestelsen till att följa henne, icke heller
förtvivla och övergiva nådestolen, utan ännu städse fortfara att med stark
tro och lidande bedja: "Inled oss icke i frestelse."
Så lär oss även
Petrus att göra vid djävulens frestelser: "Stån honom emot, stadiga
i tron." Märk: "stadiga i tron!" Då man icke mer tror Guds nåd,
samt hans vilja och makt att hjälpa, då upphör man att bedja och bida
efter Herren, då giver man sig åt fienden. Men skall jag åter bida
efter Herren, måste jag bereda mig på att bida länge och "tåligt" —
det förefaller åtminstone oss såsom alldeles oändligt och ohjälpligt, så att vi äro färdiga att säga: "Det är förlorat, det är icke värt längre vänta någon hjälp, jag känner och ser ju bestämt, att jag är lämnad
åt satan." Och kan man stanna vid det beslutet, då upphör bönen,
såsom nyss är sagt.
Därtill bidrager ock vår naturliga lättja, att vi
förtröttas vid att bedja, då vi icke straxt varda hörda, eller "förargas
på Kristus", då Han icke förer oss på det sätt, som vi tänkt. Men
Gud själv skulle ju bliva ljugare, om Han läte oss komma på skam i vår tro och bön på hans löften. Sedan Gud genom allt sitt ord sagt
oss: "Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig",
måste hans ära och sanning bliva till intet, om Han icke gör efter
dessa sina ord.
Vakna därför och inprägla djupt i ditt hjärta, att det
är alldeles omöjligt, att den själ, som så försökt sina egna krafter, att
hon lärt misströsta på dessa och endast ropar till Herren — det är
alldeles omöjligt, att en sådan skulle komma på skam, huru förtvivlat illa
det än må se ut. Ty här är Herrens eget hela gudomliga väsende,
hans hela gudomliga trohet, sanning och makt i borgen för min räddning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar