Härpå hava vi tyvärr alltför många exempel i vårt skröpliga
leverne, både i avseende på tron och på vandringen.
Jag har uti min
håg även den lagen, att jag vill tro allt, det min allsmäktige Herre
sagt, om det ock vore än så orimligt för mitt blinda förnuft. Men
huru går det? Uti mitt blinda och högmodiga förnuft är en annan
lag, som griper mig fången och säger: Det och det är orimligt, ja,
omöjligt — och då nu icke jag ser sakens möjlighet, så tvivlar jag på
Guds ord och "gör Honom till en ljugare". Detta är ju en gruvlig
synd, den jag aldrig vill begå; men att jag dock begår den, det
betecknar visst, att jag "gripes fången av syndens lag".
Eller huru går
det dig t. ex. att tro artikeln om våra kroppars uppståndelse. Efter
sinnet håller du Herrens ord härom heliga och sannfärdiga, och du håller
Gud mäktig att kunna göra allt, vad Han vill och sagt, men en stund
kommer, då du fäster ögonen på några multnade ben, och du tänker:
Skola ock våra kroppar uppstå? Nej, det är orimligt. Då har den
lag, som är i dina lemmar, ögon och förnuft, gripit dig fången.
Ja,
med själva den stora huvudartikeln om syndernas förlåtelse händer ju
oupphörligt detsamma. Du har all din salighet i tron på Jesu blod,
att detta renar oss från alla våra synder; men förr än du hinner tänka
det, har du börjat se på någon viss synd, som du mest lider av, hennes
otillbörlighet och oändlighet, och du tänker: Det borde dock en gång
bliva slut med synden; jag syndar ju ännu alltjämt; huru kan jag då
tro Guds nåd? — och så är du snart fången i otrons och förnuftets
lag.
Likaså när annan nöd, brist och bekymmer uppstå, då säger dig
den lag, som är i din håg: Hoppas på Gud. Han är en allsmäktig
och trofast Fader. Frukta intet, tro allenast. Men då hörer du genast
en annan lag från ditt otrogna hjärta, som säger: Detta kan dock icke
hjälpas, det är omöjligt, det är förbi o. s. v. På detta sätt erfara vi oupphörligt i vår klena tro, huru lagen i lemmarna griper oss fångna.
Och detta sker oss icke blott med tron och hoppet, utan ock med
levernet. Efter den lag, som är i min håg, håller jag Guds bud icke
blott heliga och sanna, utan ock hjärtligen kära; men på ett ögonblick
bliva de mig såsom ett intet, jag kan icke besinna och vörda Guds
närvaro, det är mig så, som vore Gud icke till; det går mig så, som
aposteln säger: "Jag vet icke, vad jag gör; ty jag gör icke, vad
jag vill, utan det jag hatar, det gör jag".
Jag ville vara orubbligt
saktmodig och mild, men gripes i ett ögonblick av vrede och otålighet.
Jag ville vara beständigt ren och fri från alla syndiga begärelser, men
gripes fången av syndens lag, så att jag gör, det jag hatar. Jag ville vara ödmjuk mot alla människor, tålig i bedrövelsen, oegennyttig och
himmelskt sinnad; men på ett ögonblick är jag förd från mitt rätta sinne
till ett tillstånd, som är mig en gåta och en förskräckelse.
Vad är nu
allt sådant, om icke just det aposteln här säger: Jag gripes fången i
syndens lag, som är i mina lemmar. Och vem kan säga, huru illa
det då kan tillgå?
Att nu Anden likväl behåller segern, det beror därpå, att själen
under allt förblir i den heliga håg, som ännu fortfarande uppreser sig
emot köttet, strider emot synden och med ånger och tro åter upprättas vid nådestolen, åter får förnyad tröst, håg och kraft att fortsätta vandringen efter Anden; det beror därpå, att själen genom alla
förödmjukande erfarenheter blir blott desto mer gudfruktig, alltmer lär känna
sin svaghet och syndens fruktansvärda makt, samt alltmer drives till
bönen och ordet, att där söka hjälp.
Huru härmed går, det är ett mycket viktigt förhållande att giva akt uppå; ty går det tvärtom så, att
själen börjar alltmer bliva borta från nådestolen, trivas i synden och
ursäkta henne, då vittnar detta om ett tillbakagående, ja, om sömn
eller död. Men blir synden tvärtom alltmer förskräcklig för anden, och
just den synd, som mitt kött mest älskar, så att jag omsider håller alla
andra synder ringa emot denna, håller mig själv för den ovärdigaste
syndare, men nåden och Kristus alltmer oumbärliga: då vittnar detta,
att anden under alla strider blir alltmer gudfruktig och helgad. Skulle
det åter hava kommit därhän, att all strid upphört, att själen nu finner
sig så god och from, som hon vill vara, då är detta visst ett tecken,
att hon somnat och stilla givit sig åt fienden.
När det går som bäst
i detta livet, går det så, att synden icke är död och fåfäng, utan
besvärlig och tryckande, emedan jag icke lämnar mig åt dess vilja, utan vakande och bedjande kämpar emot den. Men då blir ofta striden
hård och nöden stor. Detta är, vad de tjusta och sovande själar icke veta av; detta är den strid, som föres av dem, vilka kämpa för en
krona, och hos vilka lagen uppväckt all begärelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar