Varuti denna nya människa, skapad efter Gud, eller Guds beläte,
egentligen består, tyckes icke vara så lätt att säga. Men, lovad vare
Gud! Han har givit oss en människa, som hade Guds beläte
fullkomligt, att vi skola se uppå och efterfölja Honom, "den människan Jesus Kristus", som var "hans herrlighets sken och hans väsendes rätta
beläte".
Vilja vi se Guds beläte, se, huru vi skola vara och bliva, så
skola vi blott se på Jesus, icke sådan Han var såsom Guds Son eller
Guds Lamm, vår försonare, utan sådan Han var såsom människa. Så
har då Gud givit oss icke blott den allrafullkomligaste och skönaste
förebild att åskåda och efterfölja, utan ock den för oss käraste, i det Han är
på samma gång vårt salighetshopp, vår frälsare och försvarare när
Fadern.
Den gamla människan däremot, som skall avklädas, korsfästas och
dödas, består i allt det fördärv, som Adams fall medförde, t. ex. först
det köttsliga sinnet, som är en fiendskap emot Gud, den djupa
egenkärleken, den egna viljan och egensinnigheten, varigenom man i allt
söker sig, menar sig, är mån om sig; det oändliga högmodet, som vill
något vara; högfärden, som vill något synas och höras; den djupa
otron med alla dess telningar: förakt för Guds ord, säkerhet i välgången,
misströstan i motgången, jordisk sorg, hårdhet och kallsinnighet emot
Gud och nästan, olust till ordet och bönen, onda tankar, orena lustar
och begärelser o. s. v. sedermera allehanda utbrottssynder: fåfängligt
tal, slarvaktigt leverne, skrymteri, lögn, oredlighet i handel och arbete, vällust, lösaktighet, otukt, girighet, obarmhärtighet, vrede, hat m. fl.
synder och laster, som knappt kunna räknas.
Sådant är det stygga
beläte, som skall avklädas, korsfästas och dödas. Icke skulle vi vara så
säkra, fria, fräcka och nöjda med oss, om vi rätt sysselsatte oss med detta. Vi hava här saken för ögonen; nu återstår blott att vi hava
den i övning.
Härom är Guds vilja och råd, ja, ordets och Andens
hulda röst till de trogna av följande innehåll: Efter du är vorden fri
från dina synder, så att du slipper tänka på detta allrasvåraste
bekymmer, nämligen att befria dig från dina synder, tag då med glädje och
tacksamhet denna lättare omsorg till hjärtat, nämligen att blott följa
Jesu fotspår, att förnyas till hans beläte, som har älskat, köpt och friat
dig, att likna Honom och i alla dina livsdagar hata, det Han hatar,
och älska, det Han älskar. Efter du är fri från dina synder och slipper
sörja för dem, efter du är ett Guds barn och Kristi broder, var då,
som Han var, och vandra, som Han vandrade.
T. ex. Han var
innerligt förenad med sin Fader; Han var full av kärlek till Gud och
människor; det var hans liv och mat att göra Faderns vilja o. s. v. Var ock du innerligt förenad med din Fader, umgås flitigt och
förtroligt med Honom, låt det vara även din mat och ditt liv att få göra
hans vilja, att tjäna din nästa, att döda ditt kött.
Efter du är den
"Helige Andes tempel", så att samme Ande bor i dig som uti din
Frälsare, bortdriv icke denna duvan; bedröva icke Guds Ande med
ohörsamhet för hans påminnelser, med fåfängliga ord eller andra synder;
fördärva eller orena icke Guds tempel med köttets lustar eller köttets
gärningar, utan lid hellre allt, förrän du skulle göra emot din Gud.
Kristus bekände sanningen, även då det kostade Honom livet; bekänn
ock du Kristus, även om det kostar dig människors aktning, ditt namn
och rykte, ja, liv och gods. Kristus var nöjd i varje sin belägenhet
för Faderns behags skull; var ock du nöjd i din ställning och låt ditt
obehag förlora sig i Guds välbehag. Kristus syntes aldrig lättsinnigt
skämta, men Han var glad med gudsfruktan. Dig, som är Guds barn
och Kristi broder, pryder bäst detsamma sättet.
Men vem är härtill skicklig? torde du säga. Om jag blott kunde
allt detta!
Svar: Att du skulle göra detta själv, var aldrig meningen,
eller att du skulle strax bliva fullkommen, utan att du skulle börja vinnlägga dig därom och under det vinnläggandet grundligen lära, att
du icke kan det, samt då nödgas sucka och ropa efter Herren, som själv — och på detta sätt — utför helgelsens verk.
Helgelsen är icke
människans verk, utan Herrens; men det verket utföres genom detta
pådrivande och varnande samt tröstande ordets kraft. "Vi äro icke ens
bekväma att något tänka, såsom av oss själva." "Gud är den, som verkar i eder både vilja och gärning — märk — efter sitt goda behag."
Vad som nu icke kan uträttas med ordet samt inre påminnelser och
bevekelser, det gör Herren med riset, med bedrövelsens ugn, "var så
behöves" — ty "tuktans ris lärer giva akt på orden". Och de trogna
säga av hjärtat: "Lika gott, bruka, Gud, vad sätt du finner, endast du
mitt hjårta vinner;" ty ett är nödvändigt. Och utan helgelse får
ingen se Herren, hållande dock först och sist den punkten skär: "Han har
med ett offer evinnerligen fullkomnat dem, som varda heliga."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar