Detta stora huvudstycke om helgelsen är näst det om Kristi
försoning och dess anammande med tron det viktigaste och angelägnaste
för det andliga livets vidmakthållande, eller, rättare sagt, det
andliga, ja, det eviga livet ligger i dessa tvenne huvudstycken: Kristi
rättfärdighet för oss och Andens helgelse uti oss. De förhålla sig till varandra i nådens rike som skapelsen och uppehållelsen i naturens.
Tusen själar, som "börjat i Anden, hava lyktat i köttet", blott
därför att de icke nog tidigt och nog allvarligt behjärtade detta stycke, icke
nog gåvo akt på Herrens ord och Ande, då Han ville verka helgelsen
uti dem.
Se här en händelse: En människa blir väckt och börjar med
bekymmer söka sin frälsning. Vanligen kommer hon först under lagens
träldom och olyckliga arbete att upprätta sin egen rättfärdighet; hon
söker bättra sig, avlägga synder, vaka, bedja och strida emot dem, för
att, när detta en gång lyckats, taga nåd och tröst i Christus. Men
det misslyckas så alltjämt; synden blir henne övermäktig, hon faller,
står väl åter upp, men faller på nytt, hon gör sådant, som hon förr
har skytt; hon blir så säker, hård, lättsinnig, att hon förskräckes och
förtvivlar — korteligen: "synden överflödar".
I denna olyckliga
belägenhet får hon höra evangelium, huru Kristus är kommen att frälsa
syndare, att göra den ogudaktiga rättfärdig, att wi varda rättfärdiga
utan förskyllan, utan gärningar, utan lagens tillhjälp, av nåden, av tron
allena. Här får hon liv, här bir hon frälst, i detta nådens ord finner
hon sin förlossning, sin tröst, sitt himmelrike på jorden, och börjar nu
sannfärdeligen leva i Guds barns herrliga frihet; "ty den Sonen gjort
fri, han är rätteligen fri".
Nu följer genast med detta trons liv ett
nytt, heligt sinne, villigt och färdigt till alla goda gärningar; hon har
nu en ny kraft eller lätthet att vandra i Kristi efterföljd; och så är
den rätta helgelsen sannfärdeligen börjad; hon är nu planterad på det
rätta stället såsom de palmträd vid vattubäckar, nämligen inympad i Kristus och levande i hans försoning.
Vem skulle tro, att just här vid denna ljuvliga vårblomstring,
under det evangeliska ordets växtgivande regn och solvärme, den mask eller
röta skulle kunna alstras, som snart skall kunna göra hela den sköna
planteringen till intet? Så sker det likväl bedrövligt ofta. Och huru sker
det? Jo, tilläventyrs på följande sätt:
Först och främst infinner sig
tidigt den gamla ormen, som besvek Eva med sin illfundighet, den arglistige satan, och vill nu, efter han icke kunde med lagen förvilla och
fasthålla människan, försöka henne på motsatta sidan och ingiver henne
en tröst, som aldrig ordet givit, nämligen den, att som hon nu är
frigjord från all syndens skuld och dom, från lagens förbannelse, från
dödens och djävulens våld, så är hon ock undkommen all fara, så har
hon intet att frukta, utan bör hava idel rolighet.
Men nu är detta
en lika skadlig som falsk ingivelse; ty den rättfärdiggjorda själen är icke
undkommen all fara; och faran är dubbelt större och närmare, när man
icke fruktar den. Den rättfärdiggjorda människan är visserligen fri från
syndens skuld och dom och förbannelse, men hon har kvar en annan
fiende, som snart kunde göra hela den vunna skatten om intet, nämligen
det onda köttet, det inneboende fördärvet, som oavlåtligen vill hålla
förbund med djävulen och världen.
Fastän nu denna inneboende synd
icke tillräknas eller fördömer dig, så länge du blir i Kristus, kan den
dock göra något annat ont, om den icke i tid angripes och under daglig
bättring korsfästes och dödas — ja, ett förskräckligt ont, som heter: kväva och döda ditt andliga liv, såsom Jesus uttryckligen sade om de
törnen, vilka växte upp tillika med den goda säden och förkvävde den
— och då är ju åter hela skatten likväl förlorad, som om du aldrig
hade vunnit den.
Men till nämnda förvillelse av satan komma ock några bidragande
omständigheter från människans sida. Hon läser i Guds ord allvarliga varningar att icke låta sig på nytt fångas under träldomens ok, utan
bliva ståndande uti den frihet, med vilken Kristus har friat oss. Av detta tager hon jämte den goda lärdomen även den falska meningen,
att hon nu icke mycket bör bry sig om det ord, som kräver något av oss, utan uteslutande hålla sig till det ljuvliga evangelium — förblandar
sålunda (i avseende på friheten ifrån lagen) samvetet med köttet,
rättfärdigheten inför Gud med levernet på jorden, och drager friheten in
på bägge dessa vitt åtskilda förhållanden. Ja, tyvärr! hon ger väl
mycket mer frihet åt köttet och levernet än åt samvetet; ty den smittan
och oarten ligger i vår natur, att vi vilja i samvetet vara lagiska
och trälaktiga, men i köttet och levernet fria och laglösa.
Då nu ordet
även talar om frihet ifrån lagen, och hon icke väl åtskiljer, vad som
skulle vara fritt och vad som skulle vara bundet, och därjämte särskilda
frestelser till synd påkomma, då sker det lätt, att hon "låter friheten
giva köttet tillfälle" och "drager vår Guds nåd till lösaktighet".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar