"Kommen och låtom oss gå med varandra tillrätta, säger Herren. Om edra synder vore blodröda, skola de dock varda snövita." (Jes. 1:18)

Så snart syndaren är utblottad och avklädd all egen berömmelse, vill Gud intet mer — Han vill nu endast förlåta och trösta honom för allt. Ty det är ju genom allt Guds ord uppenbart, att synden är avplanad och Gud nådig och brinnande av oändlig kärleks nitälskan att så förlåta och trösta syndaren. Men denne vill ingen nåd hava, utan i sitt adamitiskt styva sinne tänker han själv bestå inför Herren. Detta sinne är den enda dammen mot Guds nåd. Men är blott den dammen borta, då har Guds nåd fritt lopp, och då blir allt väl. Kan Adamsbarnet blott förödmjukas, så att det vill hava nåd, vill icke blott återvända och förlika sig med Gud, utan ock övergiva allt eget tillgörande och taga nåd som nåd — o, då får det genast förlåtelse och mycken förlåtelse; då kommer syndaren tillsammans med den store förlåtande Gudens barmhärtighet, på vilken icke är någon gräns eller ände.

Du har synder på samvetet, går tryckt och fördömd och kan icke göra det minsta till sakens botande. Men hör! Du slipper. Du slipper göra det minsta därtill, och slipper även förtvivla och förgås.

Lova Herren, o själ, "den dig alla dina synder förlåter!" Du har förtjänt att aldrig tröstas, utan att alltid och evigt gå sorgsen och fördömd, men du slipper! Du får vara glad; du får kasta din börda bort och vara alldeles fri och glad, liksom du allsintet hade syndat.

Lova Herren, min själ, den dig alla dina synder förlåter! Gud förlåter synder, förlåter alla synder och i alla omständigheter och alla tider och förlåter alldeles oförskyllt och förlåter grundligt. Lär blott känna det gudomliga förlåtandet, eller bed Gud om tron, så skall allt bliva väl!

Många tro sig rätt väl förstå Guds förlåtande, men förstå dock intet därav. Först bör märkas, att förlåtelse eller nåd utgör motsatsen till all förtjänst; såsom Paulus säger: "Är det nu av nåd, så är det icke av gärningar; annars vore nåd icke nåd. Är det ock av gärningar, så är det nu icke nåd; annars är gärning icke gärning!" —

Förlåtelse är ock helt annat än ursäkt. Gud ursäktar icke synden, men förlåter den, varförv ock sådant, som är alldeles oursäktligt, likväl kan förlåtas; ty förlåtelse innebär ren nåd, eller att en människa, som efter all rätt icke skulle skonas, utan dömas och straffas, likväl nu varder av idel barmhärtighet benådad och fri från alltsammans. Förlåtelsen innebär, att Gud icke handlar med oss efter våra synder och icke vedergäller oss efter våra missgärningar.

Och si, sådan är Gud! Han handlar alldeles icke med oss efter våra synder; om Gud en enda stund handlat med oss efter våra synder, så bleve intet kött frälst! Men hela Kristi rike på jorden är idel förlåtelse över alla, som i tron hålla sig till Kristus, ja, ett beständigt förlåtande, ett alldeles oförskyllt förlåtande och ett grundligt förlåtande. Eller är det icke nog säkert och bekräftat, att Gud förlåter alla dina synder? Har icke himmel, jord och helvete, ja människor och andar  väl och eftertryckligen fått veta, att Gud förlåter alla synder, och att ingen varder fördömd för syndens storlek, utan endast för nådens förakt.

Gud har själv i egen person, samt genom profeter och änglar, ja, genom ende Sonen och hans apostlar och genom en stor evangelisters skara, med tusende fasta försäkringar betygat, att Han vill förlåta synder. Alla helvetets portar skola icke kullslå vittnesbördet av denna lysande här, eller beröva oss vår visshet om syndernas förlåtelse. Hela bibeln, från början till slut, innehåller egentligen intet annat än Guds stora anstalter till syndernas förlåtelse. Själva lagen var utgiven förnämligast därför, att vi måtte lära värdera och emottaga förlåtelsen.

Och allt, vad Guds Son gjorde på jorden, det skedde allt till våra synders förlåtelse. Han blev ett människobarn, blev vår broder och medlare, uttryckligen därför, såsom ängeln sade, att Han skulle frälsa sitt folk ifrån deras synder. Han utgöt sitt heliga blod uttryckligen därför, att Han skulle försona världens synder, såsom Han själv sade: "Mitt blod varder utgjutet till syndernas förlåtelse." Han instiftade döpelsen, däruti Han upptager oss i ett evigt nådeförbund. Han instiftade nattvarden, för att där kunna ofta under vår vandring giva oss en ny försäkran om syndernas förlåtelse; Han lärde oss i Fader vår dagligen och bestämt bedja: Förlåt oss våra skulder. Varför skulle Han göra allt detta, om det icke varit hans allvarliga mening och vilja att förlåta synder?

Gud har sannerligen icke givit oss sin Son från himmelen för att fördöma världen, eller blott för något kort, timligt gott! Allt, vad Herren gjort, försäkrar oss, att Han har en verklig och allvarlig vilja att förlåta oss våra synder, återtaga oss till sina barn och käraste vänner, såsom Han ock därtill skapat oss och av idel nåd givit oss det eviga livet.