Då Gud förlåter en människa alla hennes synder och helar alla
hennes brister, så är den människan icke blott förskonad från vreden och
fördömelsen, utan hon är ock med detsamma ett föremål för den
obegripligaste kärlek av Gud — den stora gudomliga kärleken — den all kunskap
övergår. Han håller henne hjärtligen kär med sådan kärlek, som en
öm moders mot sitt späda barn, eller en älskande brudgums till sin
brud. Detta är den underbaraste och herrligaste sak, som Gud i den
heliga Skrift uppenbarat.
Skriften har många underbara ord härom,
såsom när Kristus själv uttryckligen säger, att "det varder glädje för Gud
över en syndare, som bättrar sig", såsom det blev för den förlorade
sonens fader, då han åter fick se sin son. Och i Jes. 62 står: "Såsom
en brudgum gläder sig över bruden, så skall ock din Gud glädja sig
över dig". Och åter: "Du skall kallas: min lust i henne; ty Herren
har lust i dig."
Och Herren själv säger uttryckligen om sina trogna:
"Det skall vara min lust, att jag må göra dem gott." Eller först:
"Jag skall göra ett evigt förbund med dem, så att jag icke vill avlåta
att göra dem gott; och jag skall giva dem min fruktan i hjärtat, att
de icke skola vika ifrån mig. Och det skall vara min lust, att jag må
göra dem gott." Och åter säger Herren: "O, huru väl vill jag göra
emot dig, Efraim! O, huru väl vill jag göra mot dig, Juda! Jag
har lust till kärlek och icke till offer."
Och att Guds hjärta med sådan
kärlek omfattar alla, som komma till Honom, även de ovärdigaste
syndare, visade Kristus tydligt i Matt. 9. Ty då de fariseer knorrade
över hans stora vänlighet emot publikaner och syndare, svarade Han:
"Gån och lären, vad det är: Jag har lust till barmhärtighet och icke
till offer!"
Den som då tror på Honom, om Han ock är den orenaste
publikan och syndare, är genast på det innerligaste sätt älskad; och nu
— nu blir den människan i alla sina livsdagar på det huldaste buren
och för allt ont bevarad i Guds barmhärtighets sköte; hennes själ är
för evigt fri från det eviga fördärvet, återlöst av en närskylld; och
hennes timliga liv skall njuta en särskild huld omvårdnad av samme
släkting, "Goel", vår Frälsare. Ja, hon skall på alla sidor omgivas av Guds välgerningar och barmhärtighet, såsom en gyllene krona omgiver,
betäcker och pryder huvudet. Detta är meningen av orden: "Den ditt
liv förlöser från fördärv och kröner dig med nåd och barmhertighet"; ty det hebreiska ordet på förlöser handlar om en släktings förlösande och
omsorg om sina närskyllda.
Till samma Guds hulda omvårdnad hör ock, vad som närmast
följer i vår psalm: Den dig uppfyller med tröst, eller: den din mun
med goda ting mättar, att du varder däglig, och gör dig ung och frisk
såsom en örn; ty örnen blir liksom förnyad, då hans gamla fjädrar
bortfalla, och han får nya igen. Så förnyas ock vi, då Herren vederkvicker vår själ med tröst. Och om icke Herren giver trons gåva,
så kunna vi omöjligt taga en verklig tröst och frid. Han är trons
begynnare och fullkomnare. —
Vidare: Om någon förtrycker eller
orättvist dömer oss, är Herren den, som dömer rätt, beskyddar och hjälper vår sak, såsom här står: "Herren skaffar rättfärdighet och dom åt alla
dem, som lida orätt." Därav kommer t. ex. att fastän våra mest
ansedda fiender på det bittraste försmäda oss, mästerligt förvränga våra
ord och modigt utropa oss för villfarande eller falska kristna, och vi
tiga, fastän vi ofta kunde på det klaraste vederlägga deras smädelser — vi tiga och förhålla oss "såsom en döv, den intet hörer, och en dum, uti vilkens mun är intet gensvar" — likväl utför Gud så herrligt vår
sak, att den mer och mer tillväxer och våra motståndare bliva mer
och mer allmänt kända, för vad de äro.
Detta kommer allt av Herrens trofasthet, blott man kan tro och bliva stilla och bida efter
Honom. "Herren skaffar rättfärdighet och dom åt alla dem, som lida orätt."
Huru huld och trofast och vänligt betedde sig icke Herren mot Moses
och Israels barn? "Herren har låtit Moses veta sina vägar; Israels
barn sina verk." Därav hava vi nu den stora lyckan, att vi icke
behöva vara ovissa om, vad som är Guds vilja och mening. Den
som blott besinnar, att Gud själv uppenbarat sig på jorden, själv talat
och sagt, vad som är hans vilja samt hans råd om vår salighet;
därjämte med herrliga gärningar visat, vem Han var, visat sig vara
själva den Allsmäktige, själva Skaparen; den skall då icke gissa och
tänka i vädret om Guds vilja och mening med oss, utan blott och
allenast se ned i Guds ord, där se hans vägar och hans hjärta och där
bliva lika viss om, vad Gud tänker om oss, som om domen redan vore hållen. O, en stor nåd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar