Vilken väldig tröst och trygghet för dem, som söka efter Guds
rike, men därvid känna mycken fruktan, svaghet och rädsla, att de icke
skola kunna uppnå detta rike — vilken väldig tröst, om de blott kunde vakna upp över betydelsen av ett sådant trösteord av denne Herren.
Ty de orden: "Frukta dig icke", av Honom som har all makt, måste
ju innebära det löftet, att Han skall hjälpa oss fram, huru illa det än
ser ut för oss.
Men här må dock noga märkas, att Han icke talar så utan åtskillnad
till alla människor. Han säger icke, att ingen människa må frukta sig;
nej, Han säger uttryckligt, vilka som skola hava den trösten. Han
säger: "Du klena hjord."
Visst är Herren i sig själv nådefull mot alla
människor, det kan icke nekas; men likväl äro många i ett sådant
tillstånd, att de verkligen hava skäl att frukta, och att frukta det
allravärsta, som kan tänkas, nämligen att de rentav skola bliva fördömda
och aldrig få se Guds rike. Till sådana säger icke Herren: "Frukta dig
icke."
Här blir återigen nödigt att skilja på olika själstillstånd, medan
det heter i dag, då ännu allting kan hjälpas, om vi vilja höra Herrens
röst. Detta trösteord: "Frukta dig icke", tillsäger Herren endast sin klena
hjord, endast de själar, som Han betecknar såsom sina får. Och vi se
av Joh. 10, huru alldeles särskilt Han talar om fåren och säger: "Jag
känner mina får, och mina känna mig;" "de höra min röst och följa
mig", och "ingen kan rycka dem utur min hand".
Och i texten om den
yttersta dagen säger Han, huru Han då skall skilja alla människor, den
ena ifrån den andra, såsom en herde skiljer fåren ifrån getterna; och
fåren skall Han ställa på sin högra sida och getterna på den vänstra.
Allt går därpå ut, huru Herren i sina domar skiljer emellan olika själar.
Han talar allt ljuvt och tröstrikt till dem, Han kallar sina får, och
däremot till dem, som äro på den vänstra sidan, säger Han de
allraförskräckligaste ord: "Gån bort ifrån mig, I förbannade, uti evinnerlig
eld, som är tillredd för djävulen och hans änglar!"
Därför, så
tröstliga och ljuvliga dessa ord än äro, måste vi dock för att icke bedragas
eller bedraga någon märka, att denna tröst tillhör endast dem, som Kristus känner såsom sina får, och vilka Han så betecknar: "De höra
min röst", "de följa mig"! Han säger icke, att de äro så goda, så
trogna och så starka, som de borde vara; allraminst att de äro syndfria
helgon. Nej, nog äro de syndare, såsom de själva bittert beklaga, men däruti skilja de sig från andra människor, att när hela världen lever
fritt efter sitt eget hjärtas lustar och tankar, äro Jesu får sådana själar,
som med alla sina skröpligheter dock regeras av hans röst, idkeligen fråga
efter hans ord och hans behag; de hänga vid Honom, bliva av hans
ord straffade och tuktade, men även av samma hans ord tröstade och
ledda genom hela livet.
Du som gärna ville vara en rätt kristen och icke kan umbära din
Frälsare och hans evangelium, men lider av så mycken och otillbörlig
synd, att du fruktar, det du aldrig skall få se Guds rike, att du ofta
är färdig att helt misströsta och lämna allt, men genom en besynnerlig
Guds nåd ännu alltid hänger vid din Frälsare och icke kan helt
övergiva Honom och det eviga livet — hör då, vad Herren själv i vår
text säger, den Herren, som skall sist döma alla på den yttersta dagen,
den ende vi hava att fråga efter. Ty vem skall jag tro om icke
Honom själv, och Han säger nu här: "Frukta dig icke, du klena hjord;
ty eder Faders godvilja är så, att Han vill giva eder riket."
Hör, vilken väldig grund för vår tröst: Eder Faders godvilja eller välbehag!
Här bygges nu åter vår tröst och vårt hopp endast på det gudomliga
majestätets egen goda vilja och fria givande. Tro visst, att detta är
också den enda rätta grunden.
Därför, så snart du blott är ett av fåren i hans klena hjord, så giver Han dig riket. Detta var Faderns
fria behag och goda vilja. Ty "Han har tagit oss sig själv till barn
genom Jesus Kristus efter sin viljas goda behag".
Och vad är nu
den evige Faderns vilja och välbehag? Så säger Herren: Att Han vill giva eder riket. Åt vilka vill Han giva riket? Åt eder, som
ären en klen hjord, fulla med brister i tro och lydnad, i mod och
förstånd. Därför vill Han giva eder riket såsom en fri skänk och gåva;
"ty av nåden ären I frälsta genom tron, och det icke av eder, Guds
gåva är det." Gåva är det. Icke av gärningar, på det ingen skall
berömma sig. Men just därför giver Han det åt dem, som äro en
klen hjord, icke åt de starka och modiga, om ock dessa senare i avseende
på gärningarna hava mindre att ångra och begråta. "Ty är det av nåd, så är det icke av gärningar; annars vore nåd icke nåd."
Och nu
är det Faderns välbehag, att emedan vi i verkligheten alla äro
syndare, vill Han giva riket åt dem, som känna sina synder och endast
söka nåd och leva av tron.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar