"Förlåt oss våra skulder." (Matt. 6:12)

Denna bön: Förlåt oss våra skulder, är den nya människans hjärtearbete, varigenom alla övriga krafter i henne sättas i rörelse. Då hjärtat i kroppen stannar och icke mer driver blodet genom ådrorna, då är det slut med livet, då flyktar själen; så ock, då denna bön upphör, så att man icke mer suckar om förlåtelse, icke mer behöver komma till nådestolen, då är det slut med nådelivet, då flyr Guds Ande.

Vi veta ju, att hela det andliga livet beror av tvenne huvudsakliga nådeverk, vilka i korta ord kallas bättring och tro, eller å ena sidan syndens levande kännedom, som driver människan till bön både om förlåtelse och hjälp mot densamma, och å andra sidan den nådens kännedom, varigenom människan kommer till nådestolen och begär och emottager denna förlåtelse. Det är för denna allraviktigaste punkt i vårt andliga liv, som Herren lärde oss denna bön.

Vi veta, att om allt annat, som tjänar till liv och gudaktighet, finns hos en människa, men denna umgängelse vid nådestolen saknas, så är allt falskt och dött; såsom Herren Kristus giver tillkänna, då Han säger till församlingens ängel i Efesus: "Jag har emot dig, att du har övergivit den första din kärlek". "Den första kärleken" är trolovningskärleken, den nyss benådades kärlek för erhållen förlåtelse, varom Herren sade: "Den som mycket förlåtes, han älskar mycket." Detta är det första, denna bön vill lära oss.

Ty då Herren lärde sina barn i denna dagliga bön bedja: Förlåt oss våra skulder, märker jag därav allraförst, att hans barn skola vara sådana, som allt framgent känna behov av förlåtelse och således känna synder, vilka bekymra dem; ty icke kan Han hava ämnat sin bön till ett tomt uttryck av något, varom man icke mer bekymras, således till skrymteri, utan sannerligen till uttryck för ett verkligt bekymmer. Gud förskräcke oss för det skrymteriet, att vi skulle fortfara att bedja denna bön, under det vi inga bekymrande synder visste med oss! — Så finna vi då, att denna bön vittnar, att de rätta kristna skola hava en fortfarande syndakänsla och fortfarande behov av förvissning om syndernas förlåtelse. Detta var det första, vi här borde lära och allvarligt betänka.

Men det andra, vi här finna, är, att det icke lär bevisa något emot vår kristendom, att vi veta med oss bekymrande synder. Det finns några kristna, som med allt sitt ljus i evangelium och sitt flitiga bruk av detsamma äro sällan rätt fria i sin ande, blott därigenom att de icke erhållit den kraft och befrielse från sina synder, som de anse, att den rätta tron skall medföra. De veta väl, ty de se det i hela Skriften, att de trogna också hava synd, att köttet strider emot anden o. s. v., men icke dessmindre, så snart några verkliga synder framträda hos dem själva, bliva de förbryllade och förlora sin frimodighet genom den tanken, att sådana icke skulle äga rum hos dem, om de vore rätta kristna; och därmed förråda de, att i deras innersta dock gömmer sig den föreställningen om de rätta kristna, att de äro fria från verkliga synder. Sådana borde likväl, varje gång de bedja denna bön, väckas ur sin förvillelse och besinna, att det måste ännu finnas verkliga synder hos de rätta kristna; ty icke behöva vi bedja om förlåtelse för några synder, som icke verkligen finnas hos oss. Nej, då Herren Kristus här lärer sina bästa lärjungar en bön, som de och alla rätta kristna skulle dagligen bedja, och i denna bön lärer dem säga: "Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem, oss skyldiga äro", då märker jag, att hans sanna barn ännu hava verkliga synder att dragas med; då märker jag, att Han icke föreställt sig några barn, som skulle vara fria ifrån synder, utan tvärtom, att synden skulle ännu alltid bekymra dem.

Det tredje jag märker därav, att Herren lärde oss bedja denna bön, är, att Han ärnade och ville verkligen förlåta oss synderna, att Han beredde sig på ett beständigt förlåtande med sina barn. Tänk, när den trofaste Frälsaren själv sade: "Bedjen alltså: Fader vår, förlåt oss våra skulder", då vill Han ju sannerligen förlåta dem. Här hava vi åter den väldiga tröst, som ligger i den omständigheten, att Herren lärt oss bedja om något visst. Då veta vi ju alltid, att åtminstone den saken, som Han själv lärt oss begära, måste Han vilja giva oss. Eller skulle vi föreställa oss, att den trofaste Herren och Frälsaren, som utgav sitt blod till syndernas förlåtelse, skulle, när Han därjämte lagt orden i  vår mun, huru vi böra begära denna förlåtelse, likväl icke giva den, när vi komma och göra, just såsom Han själv lärt oss, och bedja därom? Skulle Han i denna allra allvarsammaste angelägenhet för våra själar så gäcka oss — Han, som kommit av stor kärlek och givit sitt blod ut för oss?

Vem är det då, som likväl gör oss denna sak så oviss, som kväljer våra hjärtan med ett dunkel och en ovisshet om Guds nåd, varigenom vi nästan aldrig äro rätt tillfreds och vissa därom? Skola vi icke märka, att det är våra själars fiende, och därför begynna på Kristi trofasthet vara på det högsta vissa om denna förlåtelse!