"Såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro." (Matt. 6:12)

Detta tillägg till den femte bönen anses av många fromma själar mycket förskräckligt, så att de härav ofta bliva modfällda; men det beror av missförstånd. Detta tillägg skall tvärtom bidraga till en förvissning i tron, om vi rätt förstå det. För några falska kristna, som kunna leva i oförsonlighet och hat, är det med rätta förskräckligt och är för dem den bindenyckel, varmed de sannerligen äro bundna till evig fördömelse.

Låtom oss då betrakta detta tillägg: Såsom ock vi förlåta dem, oss skyldiga äro. Mången har undrat, om Herren Kristus verkligen ville säga, att endast så vida vi förlåta vår nästa, skall Han förlåta oss, och man har tänkt: Han är ju Gud och icke människa och dömer ju icke, såsom ögonen se; och huru kunde vi någonsin vara rätt trygga om förlåtelse, om Gud icke förlåter, mer än vi förlåta? — men vi behöva icke vara i ovisshet om meningen av detta tillägg, då vi ju se, huru Herren själv förklarade det, så snart Han hade förestavat Fader vår.

Det första, Han då talade, var just till förklarande av detta stycke, och Han sade: "Ty om I förlåten människorna deras brott, så förlåter ock eder himmelske Fader eder. Men om I icke förlåten människorna deras brott, så skall eder Fader icke heller förlåta eder edra brott."

Och i Matt. 18 gör Herren en särskild liknelse att inskärpa detta förhållande, nämligen om den tjänaren, som var skyldig tiotusen pund och fick allt eftergivet, men sedan utkrävde till yttersta skärven sin medtjänares skuld om hundra penningar och för denna obarmhärtighet åter föll under sin egen stora skuld, som nu skulle också betalas till yttersta skärven. Då förklarar Herren: "Så skall ock min himmelske Fader göra eder, om I icke förlåten av edert hjärta var och en sin broder, det de bryta."

Av allt detta märka vi väl Herrens allvarliga mening med detta tillägg. Men av denna liknelse finna vi ock, att denna punkt alls icke angår världen. Den vill säga: Om en god människa, som dock icke för egen del gjort räkenskap med Konungen, d. ä. icke genom bättring och tro kommit i förening med Gud, utan lever i det naturliga tillståndet — om en sådan är än så säll i medvetandet, att ingen ovän hava på jorden, utan att hon hjärtligen gärna förlåter alla elaka menniskor deras brott emot henne, så blir hon dock kastad till avgrundens yttersta mörker, blott därför att hon icke hade för egen del gjort räkenskap med Konungen.

Detta är det första, som här må betänkas. Men å andra sidan: om en människa genom Guds stora nåd och Faderns dragande verkligen kommit till bättring och förlikning med Gud, men sedan åter, när hon kommer ut i världen, blir förd i sådana vidlyftigheter att den där ena punkten, som i omvändelsen var hennes ögonmål, nämligen Guds nåd och vänskap, blir bortblandad, så att hon kan, t. ex. för någon mycket stor ondska och orättfärdighet av människor, stanna i hat till dessa och icke kan av hjärtat förlåta, då har den själen åter förlorat sin erhållna benådning hos Gud och har då lidit en gruvligt stor förlust på de människornas ondska — eller egentligen genom sin andes avfall.

"Men är det möjligt", säger du, "att Gud så dömer en svag människa, för det hon icke kan förlåta alla onda människor?" Ja, det är icke blott möjligt, utan det är just, vad Kristus med uttryckliga ord och den anförda liknelsen sagt oss; och därför har Han om detta märkliga förhållande inlagt en påminnelse i denna dagliga bön.

Si, saken är den: visst bliva även de orättfärdiga, som retat dig till hat, straffade; och visst har Kristi blod avplanat så stora synder som ditt hat. Men att du kan stanna i hat, det bevisar, att du är fallen, att du icke mer står i nya födelsens nåd; ty allt det som är fött av Gud, det övervinner världen, övervinner även hennes största ondska, såsom vi se, att de heliga martyrer kunde med glatt och milt hjärta låta sig stekas o. s. v. Och segern, som övervinner världen, är vår tro.

Saken är, att den rätta Guds nåd, varigenom dina egna synder en gång voro dig ett så stort ont, att däremot alla andra människors ondska blevo dig ringa, och Guds vänskap var dig ett så stort gott, att allt annat fick för detta goda fara — att detta sinne är nu förlorat, efter du kan så övervinnas av det onda, att du stannar i hat. Ty detta beror alltid av, huru högt man uppskattar sin egen synd och Guds nåd. Blir din egen synd rätt stor för dig, då blir dig andra människors ondska ringa; blir Guds nåd rätt dyrbar för dig, då lämnar du med lätthet allt annat.

Därav kommer, att de svagaste, uslaste kristna, som gå nedtryckta under sina egna synder och uselheter, kunna mycket lätt stå detta provet att förlåta andra; ja, ju svagare och uslare de äro i egna ögon, desto lättare går det att förlåta andra.

Se nu här hemligheten av detta tillägg. O, det är så fint, så skönt, att det väl förråder sin Mästare!