"Den tid vi ännu voro döda i synderna." (Ef. 2:5)

Märk här det ord, som aposteln brukar om det naturliga tillståndet — det korta men mycket sägande ordet: döda — döda i synderna.

Det är det djupa olycksdigra ordet om hela syndafallets påföljd: "På vad dag du därav äter, skall du döden dö." Livet av Gud är borta, människan är andligen ett lik. Så har Herren Kristus själv talat: "Låt de döda begrava sina döda."

Många mena, att det är ett hårt tal, som icke har en så full betydelse, som ordet död vanligen äger; men utom det att ingen borde misstänka, att Herren Kristus brukat ett överdrivet uttryck — och vi se, att Han i nyssnämnda ord sammanställt den lekamligen och den andligen döde såsom tvenne slags lik — skola vi blott se på själva saken och med förvåning varsebliva vilken betydelse som ligger i det ordet: döda.

Den lekamligen döda igenkännes därav, att han icke blott ingenting förnimmer, intet ser, hör, känner, utan ock att han icke ens har den ringaste andedräkt — och detta allt oaktat han äger själva organerna, ögon, öron, mun, lungor likasom de levande.

Är det icke alldeles så med den andligen döda? Han kan hava alla yttre sinnen friska och livliga, kan hava ett ljust förstånd, ett känsligt hjärta, mycken kunskap, ädla grundsatser, vackra ord och gärningar; men livet i Kristus — det är endast detta, som fattas honom, blott föreningen med Gud, blott sinnet för Gud, för hans vilja, hans ord, hans nåd. Han ser, hör, tänker och känner på det livligaste allt, vad som är jordiskt och sinnligt, men förnimmer intet av det, som tillhör Guds Ande.

Vi skola se några bevis härpå. Han läser, hör, förstår och tror på ett visst sätt Guds ord, men kan ock läsa och höra Guds bestämdaste domar över sitt eget väsende och likväl förbliva alldeles lugn därvid. Han läser och hör om Guds rike, om Guds nåd och vänskap, om den saliga föreningen med Gud, men det väcker hos honom icke ens den ringaste längtan därefter — liksom hos ett lik det icke ens finns andedräkt. Hans hjärta är uppfyllt blott med avgudar, med jordiska och fåfängliga ting, och: vad skola vi äta, dricka, kläda oss med? Vad skola vi få se, höra, njuta? Men Gud — Gud — vad? Vad vill Gud? Därom bryr han sig intet.

Ja märk, han har en viss tro på Guds ords sanning, så att han kanske aldrig därpå tvivlat, han har ett visst inre vittne därom; och då ser och hör han i samma Guds ord den bestämdaste fördömelsedom över var och en, som icke är född av Gud, född på nytt — och nu vet han icke av någon födelse hos sig; men, han fruktar icke det ringaste! Och han håller likväl detta för Guds ord!

Han ser, läser, hör i detta Guds ord om tvenne vägar: den breda, som drager till fördömelsen, och på vilken "många" gå, och den smala, som för till livet, och vilken blott "få" bevandra; men han bekymrar sig icke en enda dag om, vilkendera vägen han själv vandrar. Och likväl anser han bibeln innehålla Guds ord!

Men varför fruktar han då icke? Ja säg det! Si, detta heter död.

Se då här, vad det vill säga: döda — döda i överträdelser och synder. Men då människan är andligen död, vad är det då, som leder hennes väg genom livet? Aposteln säger, v. 2: "Denna världens lopp, och den fursten, som har makt i vädret, nämligen den anden, som verkar i otrons barn."

Först: Denna världens lopp. Hon följer då med strömmen, gör, såsom andra göra, ser på världen och den rådande seden; är denna mer grov, blir ock hon mer grov, men är seden finare, lever ock hon vackrare; hon kan således framstå i olika gestalter, men hör i alla former dock till världen, till de många, som gå på den breda vägen.

Men är då världen sin egen? Är hon den egentligen styrande? Nej, säger aposteln; världens lopp bestämmes av fursten — fursten, som har makt i vädret. Kristus kallar honom ock världens furste, och Herren lär icke heller i det ordet bliva ljugare.

Vi skola aldrig glömma, att det är tvenne andliga riken och tvenne furstar, som kämpa om människosjälarna: Kristus och Belial, Mikael och draken, ormen och kvinnans säd, den starke och den starkare. "Mikael och hans änglar stridde med draken, och draken stridde och hans änglar." Det är en strid, som fortgår, så länge världen varar.

Regeringsformen i mörkrets rike är lögn och mord, bedragelse, synd och död, såsom Kristus säger, att världens furste är lögnens fader och en mandråpare av begynnelsen. Och undersåtarna i det riket äro, jämte de fallna änglarna, alla otrogna människor på jorden och i helvetet.

Regeringsformen i Kristi rike är sanning och nåd — rättfärdighet, frid och fröjd i den Helige Ande; såsom Skriften säger: "Rättfärdighet och dom är din stols stadfästelse, nåd och sanning äro för ditt ansikte." Och undersåtarna i det riket äro, jämte de goda änglar, alla trogna människor på jorden och i himmelen.