Här säger kanske någon: "Men det finns ju likväl så många fromma kristna, som aldrig har denna art att vilja tala om det de tror, men som bevisar sin tro med sina gärningar."
Därpå svaras endast: Var står det skrivet? Var står det i Guds ord, att sådana är kristna, som aldrig har lust att tala om Kristus? — "Men de är ju så fromma?" — Jo, och ändå: Var står det skrivet, att de är kristna? Fromhet, en stilla, redlig och människovänlig vandel, kan komma från många källor utan att vara trons frukt. Var står det skrivet, att de som fått en så stor skatt i hjärtat, som Kristus är, kan tiga om honom?
Med Skriftens ord och exempel för ögonen kan endast så mycket medges, att vissa späda och eljest svaga barn i nåden till en tid, eller vissa tider, kan vara andligen stumma; men aldrig var det Guds mening, att de alltid skulle förbli det. Till en tid kunde Josef av Arimatheia vara Jesu lärjunge "lönnligen, av rädsla för judarna"; det var också en tid, då Nikodemus gick endast under nattens slöja till Jesus; men på en annan tid framträdde de båda med en öppen bekännelse.
Det är helt annat, om vi av svaghet, för människofruktans eller köttets tröghets skull, stundom tiger om Herren; sådant kan ännu alltid hända de trogna och står även alltid under förlåtelse, eftersom de för all synd och brist söka både förlåtelse och ny kraft vid nådastolen. Men helt annat är det, om vår tro och andlighet är av sådan art, att den aldrig medfört denna inre lust och drift att bekänna Jesus.
Här måste Guds ord gälla mer än alla människors tankar och tycken. Och nu lär Guds ord uttryckligt, såsom vi redan sett, först att det ligger i själva naturen, att vi gärna talar om det som uppfyller hjärtat; för det andra att den sanna tron uppfyller hjärtat med stora, himmelska skatter, samt med nit om Herrens ära och själars väl, och att allt sådant då måste vilja framträda även i vårt tal.
Vidare lär Guds ord, att de trogna i alla tider bekänt Jesus, inte bara med gärningar, utan också med munnen — "därav talar munnen", sade Herren Kristus. Och Skriften lär, att de talat inte bara på uppfordran, utan av hjärtats fullhet — "varav hjärtat är fullt, därav talar munnen". Så säger Herren.
Av allt detta följer nu isynnerhet tre viktiga lärdomar.
Den första: Har du ännu aldrig fått den arten, att det blivit din lust att tala om det andliga; har du ej heller det kärleksnitet om Herrens ära och andras frälsning, att du önskar dej kunna tala något, som kunde tjäna dessa viktiga ändamål, så ta för avgjort, att du inte ännu erfarit, vad den levande tron är, utan att, om du än av alla anses för en kristen, du är i någon falsk, självgjord fromhet. Vill du då hjälpa saken på det sättet, att du nu börjar bemöda dej att tala om Jesus, för att så erhålla det tecknet på den levande tron, så heter detta: att endast göra något för att bedra sej själv. Skriften talar om en bekännelse, som går av den inre håg och drift som verkas av själva tron, inte en bekännelse som kommer av ett framtvingat bemödande. Nej, låt övertyga dej, att du saknar själva källan till bekännelsen, den levande tron. Klaga då denna nöd för Herren och ge dej inte tillfreds, förrän du kommit till en sådan tro, som själv medför de verkningar, vilka du i hela Skriften finner i alla tider har följt av den sanna tron. —
Den andra lärdomen är denna: Har du genom Guds stora nåd kommit till en sådan tro på Jesus, att det blivit din lust att tala om honom med dina vänner och att kunna vittna om honom till andras väl och till hans ära, om du också dagligen förödmjukas av stor svaghet och försumlighet häri; men märk, om det dock är din lust, och du har den arten, att när du upplivas i din tro, du ock får en förökad lust och kraft i bekännelsen — så vet, att alla dina brister oaktat detta vittnar, att Herren gjort nåd med dej och verkat i dej den tro, som vår text och hela Skriften omtalar. I kött och blod ligger aldrig denna lust att tala om Jesus, detta kärleksnit om själars frälsning och Herrens ära. Så ska Guds verk kännas igen av dess frukt, även av "läpparnas frukt, som bekänner hans namn". —
Den tredje lärdomen är: Om du erfarit allt detta och ännu efter anden har lust att vittna om Herren, men köttets tröghet, världens fiendskap eller vänskap, med flera omständigheter, förhindrar dej: vaka då och bed, så att du inte här följer köttet och blir Anden olydig; ty då kan åter Guds verk i dej förkvävas.
Var finns väl Jesu like?
Vem har hans hjärtelag?
I hela världens rike
alls ingen finner jag.
Jag detta vill bekänna,
förkunna bäst jag kan:
att jag får tro och nämna
dej som min borgesman.
söndag 11 november 2018
lördag 10 november 2018
"Då sa Adam: 'Kvinnan, som du givit mej, gav mej av trädet, så att jag åt'." (1 Mos. 3:12)
Här träder Adams fördärv och ondska rätt i dagen. Han har fått en bestämd fråga om han inte syndat; han kan därför inte undgå att tala om själva saken; men vad gör han? Han har inte ett ord av sann erkänsla, utan söker endast att urskulda sej: "Kvinnan som du har givit mej var orsaken att jag åt."
Detta är det första, som utmärker de fallna människorna, att de inte vilja vidkännas sin synd, utan vill göra sej oskyldiga. När Herren genast vände sej till kvinnan och frågade: "Varför har du gjort det?" hade hon samma art som Adam, hon för samma tal, nämligen att hon hade blivit förledd av en annan — hon sade: "Ormen bedrog mej så att jag åt."Denna art är så utmärkande för människans natur, att vi också finner den hos späda barn, så snart de börjat tala. Är något litet fel begånget, genast försöker de att skylla ifrån sej på någon annan. Denna odygd finns hos dem förrän de någonsin lärt den utifrån, det är dem medfött.
Denna vår natur uppenbarar sej ständigt i större och mindre ting: först inför människor, att ingen vill ta skulden på sej, ingen vill bekänna sina oarter, utan överhöljer eller försvarar dem, fastän man invärtes känner sej skyldig; för det andra inför Gud, att man aldrig vill stanna för hans domar och ge dem rätt över sej, utan alltid söker urskulda och ursäkta sej, vilket är grunden till all säkerhet, obotfärdighet och osalighet.
Men blir människan då hårdare angripen och pressad av Guds lag, då stiger ondskan ännu högre — då blir hon också bitter mot Gud själv, som skapat oss och givit oss sin lag. Detta är det andra som vi finna i Adams svar. Han inte bara urskuldar sej själv, utan vill också skjuta skulden på själva Herren Gud, då han säger: "Kvinnan som du har givit mej gav mej" etc.
Här märks tydligt att han därmed vill förekasta Gud att han givit honom kvinnan. Han hade eljest kunnat säga bara: kvinnan eller min hustru — helst som det inte fanns någon mer kvinna — men han tillägger med flit: som du givit mej. "Därför", såsom Luther säger, "är dessa ord fulla av ovilja och vrede mot Gud, såsom ville han säga: Denna smuts har du själv kastat på mej. Hade inte du givit mej kvinnan, utan givit henne en egen lustgård, så att hon inte bott hos mej, skulle väl jag ha blivit utan synd; men att jag nu har syndat är din egen skuld, eftersom du har givit mej kvinnan."
Se nu, vilken gruvlig ondska, som intagit den nyss så rena och goda människan. Då Adam hade bort löpa den barmhärtige Fadern tillmötes, kasta sej ned för hans fötter, med bittra tårar bekänna sin gruvliga synd och be om förlåtelse, då börjar han först med att giva falska och undvikande svar, börjar skylla på Guds röst och den av Gud skapade nakna kroppen, såsom orsaken till hans flykt.
Sedan när Herren rakt frågar honom om han inte syndat, då börjar han med bestämda ord urskulda sig, ja, till och med förekasta Gud, att han vore skulden till hans fall, eftersom han givit honom kvinnan. I stället för att säga: Jag har syndat, säger han härmed: Du, Gud, har syndat, som gav mej kvinnan. Här ser vi i Adam, hur alla människor är och gör, när de syndat och förnimmer lagens röst i samvetet, men ännu inget evangelium och ingen tro intagit och förändrat deras hjärtan.
Hade Gud genast ropat: Adam, du har förlåtelse. Jag vet, hur du syndat, men jag har förlåtit det, då skulle Adam med innerlig förödmjukelse ha ångrat och bekänt och på det högsta förbannat sin synd och sagt: Jag har syndat, jag har syndat! Barmhärtige Fader, förlåt mej! Men emedan hoppet om förlåtelse ännu inte fanns hos honom, utan endast Guds dom, fruktan och bävan, var hans hjärta tillslutet, hårt och bittert emot Gud.
Och här hjälper inte, att man ser, att allt detta är illa — man kan dock inte annat, så länge inte nåden eller Guds förlåtelse uppvärmt och förödmjukat hjärtat. Eva såg utan tvivel, hur illa Adams urskuldande lyckades, och hade bort ta lärdom av det, så att hon givit Gud äran, bekänt synden och i ödmjukhet bett om nåd och förlåtelse.
Men nej! hon gör strax därefter på samma sätt som Adam, hon är alls inte bättre. Liksom han hade skjutit skulden på kvinnan, skjuter hon skulden på ormen, som också var Guds kreatur. Som ville hon säga: Ormen, som du, Gud, har skapat och låtit gå omkring i paradiset, bedrog mej.
Så anklagar de Skaparen och urskuldar sej själva. Så går det ännu alltid: på otron följer alla våra krafters och lemmars olydnad; på olydnad följer urskuldande. Synden vill inte vara synd, eller straffas såsom synd, utan vill heta oskyldighet; och när den inte får det, då straffar den Gud för lögn och blir så, ifrån en mänsklig synd, helt och hållet en djävulsk; och sålunda övergår otron till Guds hädande och olydnad, till Skaparens anklagande. Och detta är då sista graden av synden, nämligen att häda Gud och tillräkna honom synden, liksom om den komme ifrån honom. Sådant finner vi här hos Adam och Eva.
Vart flyr jag för Gud och hans eviga lag?
Den drabbar mig nära och fjärran.
Hur skall jag på domens förfärliga dag
väl kunna bestå inför Herran?
Gud vare mig syndare nådig.
O Jesus, det blodet som talar så milt,
ditt blod som från korset flöt neder,
giv att det på mig ej må bliva förspillt,
på dig jag förtröstar och beder:
Gud vare mig syndare nådig.
fredag 9 november 2018
"Se, jag gör allting nytt!" (Upp. 21:5)
Då allt det nya, som Herren verkar i oss genom evangelium, utgör det påtagliga beviset på en verkligt skedd födelse av Anden, på ett "nytt kreatur", en ny skapelse, är det ganska viktigt att väl betrakta det. Må vi därför något närmare beskåda dessa nya ting, som hos varje pånyttfödd människa visar sej. De består inte bara i en ny andlig syn och hörsel, utan också i ett nytt hjärta, nya tankar och nytt tal, nytt leverne och nytt förhållande till hela världen.
Förut såg och hörde vi t. ex. Guds domar och tillsägelser alldeles så, som hade vi inte sett eller hört dem; och detta även då, när vi höll ordet för Guds eget ord. Vi såg med ögonen vad det sa oss, vi hörde det med öronen, men vi kunde inte förnimma det. Vi kunde se och höra det som innebar vår dom till evig död, och kunde dock genast förgäta det, kunde dock äta, dricka och sova därpå. Och likväl höll vi det för Guds ord! Nu åter set och hör vi så att det tar i oss, att vi blir både förskräckta och tröstade, både bedrövade och glada, ja, att det ger riktningen åt hela vårt liv. Förut kunde vi tänka fritt och efter eget tycke även i andliga ting; nu åter har vi ett alltid avgörande rättesnöre för våra meningar därom, nämligen Guds ord. Förut kunde vi hysa ganska goda tankar om oss själva och hade tröst och mod, även utan att nära oss med evangeliets ord; nu åter blir vi alltid nedslagna när vi tänker på oss själva, och har tröst endast genom evangelium.
Men inte bara syn, hörsel och tankar är förändrade, utan också själva hjärtat, så att vi nu har vår största lust och glädje i sådant, som förut var oss obehagligt och vidrigt; varemot vi nu lider och besväras av sådant, som förut var vår högsta lust och käraste underhållning. Men "varav hjärtat är fullt, därav talar också munnen". Förut kunde vi tala miljoner ord om idel fåfängliga ting, och detta med all lust och lätthet, men kunde på hela år inte tala en halv timme om Frälsaren och allt hans himmelska goda — vi var andligt dövstumma. Nu åter är oss inget ämne kärare än att tala om Gud, hans ord och hans nåd.
Men så är också vårt leverne förändrat. Förut levde vi fritt efter vårt eget tycke och egna lustar, så långt vår egen fördel och ära tillät. Nu har vi fått både en helig håg och en helig tuktan över allt vårt leverne.
Kort sagt: vi är såsom i en ny värld, med nya sorger och nya fröjder, med nya strävanden och nya farhågor. Vi har kommit i ett nytt förhållande till Gud, till oss själva och till alla människor. Till Gud, ty då Han förut var oss en okänd Gud eller en fruktad domare, är Han nu vår käre Fader. Till oss själva, ty då vi förut var ense med vårt eget köttsliga hjärta, har vi nu en beständig strid med detta. Till världen, ty då vi förut stod i förtroligt förhållande till den, fruktar vi den nu som en fiende — såsom också ordet lär att den är en av de tre huvudfienderna: "djävulen, världen och vårt eget kött".
Så är "det gamla förgånget, och allting har blivit nytt".
Detta är ju dock övermåttan tänkvärt och tröstrikt. Tänk, när vi kan med ögonen se sådana nya skapelser, ja, själva hjärtats omskapelse, vilken ingen människomakt i världen kan åstadkomma! Skulle vi inte vakna och prisa den store nådefulle Guden, som gör sådana under ibland oss!
Och du, som ännu icke erfarit denna andliga omskapelse, men ser den hos andra, skulle du inte börja ana, att en sådan andlig omskapelse måste vara nödvändig till salighet för varje människa? Och allt detta nya föddes i oss endast genom nåden, genom evangeliets löfte — lagen kunde inte åstadkomma det, såsom aposteln säger: "Han som nu ger er Anden och gör sådana krafter ibland er, gör Han det genom lagens gärningar eller genom trons predikan?" Nej, endast genom löftet föddes detta nya i oss, och det just då, när vi förtvivlade på oss själva och allt eget görande. Därför kallas vi med rätta "löftets barn".
Och endast dessa är Guds barn, säger aposteln. Detta är, vad han överallt inpräglar till bevis därpå, att Gud är trofast i sina ord, fastän de otrogna förkastas; ty Guds löften gäller endast de sanna israeliterna, och inte dem som endast "efter köttet är Abrahams säd". "Och om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse." Så säger ock Johannes i första kapitlet av sitt evangelium om Guds barn: "Vilka inte är födda av blod, inte heller av köttslig vilja, inte heller av någon mans vilja, utan av Gud."
Du lever, med dej ska jag leva och vinna,
det gamla förgått, du gör världen ny.
Låt mörkrets onyttiga verk då försvinna,
låt köttets begär för din Ande fly.
Du vare mitt begär,
du vare ständigt här
tills jag dej, Frälsare,
evigt får se!
Förut såg och hörde vi t. ex. Guds domar och tillsägelser alldeles så, som hade vi inte sett eller hört dem; och detta även då, när vi höll ordet för Guds eget ord. Vi såg med ögonen vad det sa oss, vi hörde det med öronen, men vi kunde inte förnimma det. Vi kunde se och höra det som innebar vår dom till evig död, och kunde dock genast förgäta det, kunde dock äta, dricka och sova därpå. Och likväl höll vi det för Guds ord! Nu åter set och hör vi så att det tar i oss, att vi blir både förskräckta och tröstade, både bedrövade och glada, ja, att det ger riktningen åt hela vårt liv. Förut kunde vi tänka fritt och efter eget tycke även i andliga ting; nu åter har vi ett alltid avgörande rättesnöre för våra meningar därom, nämligen Guds ord. Förut kunde vi hysa ganska goda tankar om oss själva och hade tröst och mod, även utan att nära oss med evangeliets ord; nu åter blir vi alltid nedslagna när vi tänker på oss själva, och har tröst endast genom evangelium.
Men inte bara syn, hörsel och tankar är förändrade, utan också själva hjärtat, så att vi nu har vår största lust och glädje i sådant, som förut var oss obehagligt och vidrigt; varemot vi nu lider och besväras av sådant, som förut var vår högsta lust och käraste underhållning. Men "varav hjärtat är fullt, därav talar också munnen". Förut kunde vi tala miljoner ord om idel fåfängliga ting, och detta med all lust och lätthet, men kunde på hela år inte tala en halv timme om Frälsaren och allt hans himmelska goda — vi var andligt dövstumma. Nu åter är oss inget ämne kärare än att tala om Gud, hans ord och hans nåd.
Men så är också vårt leverne förändrat. Förut levde vi fritt efter vårt eget tycke och egna lustar, så långt vår egen fördel och ära tillät. Nu har vi fått både en helig håg och en helig tuktan över allt vårt leverne.
Kort sagt: vi är såsom i en ny värld, med nya sorger och nya fröjder, med nya strävanden och nya farhågor. Vi har kommit i ett nytt förhållande till Gud, till oss själva och till alla människor. Till Gud, ty då Han förut var oss en okänd Gud eller en fruktad domare, är Han nu vår käre Fader. Till oss själva, ty då vi förut var ense med vårt eget köttsliga hjärta, har vi nu en beständig strid med detta. Till världen, ty då vi förut stod i förtroligt förhållande till den, fruktar vi den nu som en fiende — såsom också ordet lär att den är en av de tre huvudfienderna: "djävulen, världen och vårt eget kött".
Så är "det gamla förgånget, och allting har blivit nytt".
Detta är ju dock övermåttan tänkvärt och tröstrikt. Tänk, när vi kan med ögonen se sådana nya skapelser, ja, själva hjärtats omskapelse, vilken ingen människomakt i världen kan åstadkomma! Skulle vi inte vakna och prisa den store nådefulle Guden, som gör sådana under ibland oss!
Och du, som ännu icke erfarit denna andliga omskapelse, men ser den hos andra, skulle du inte börja ana, att en sådan andlig omskapelse måste vara nödvändig till salighet för varje människa? Och allt detta nya föddes i oss endast genom nåden, genom evangeliets löfte — lagen kunde inte åstadkomma det, såsom aposteln säger: "Han som nu ger er Anden och gör sådana krafter ibland er, gör Han det genom lagens gärningar eller genom trons predikan?" Nej, endast genom löftet föddes detta nya i oss, och det just då, när vi förtvivlade på oss själva och allt eget görande. Därför kallas vi med rätta "löftets barn".
Och endast dessa är Guds barn, säger aposteln. Detta är, vad han överallt inpräglar till bevis därpå, att Gud är trofast i sina ord, fastän de otrogna förkastas; ty Guds löften gäller endast de sanna israeliterna, och inte dem som endast "efter köttet är Abrahams säd". "Och om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse." Så säger ock Johannes i första kapitlet av sitt evangelium om Guds barn: "Vilka inte är födda av blod, inte heller av köttslig vilja, inte heller av någon mans vilja, utan av Gud."
Du lever, med dej ska jag leva och vinna,
det gamla förgått, du gör världen ny.
Låt mörkrets onyttiga verk då försvinna,
låt köttets begär för din Ande fly.
Du vare mitt begär,
du vare ständigt här
tills jag dej, Frälsare,
evigt får se!
torsdag 8 november 2018
"Var och en, som tror på honom, ska inte komma på skam." (Rom. 10:11)
Hör! Du ska inte bli bedragen i ditt hopp om salighet, du, som sökt den hos Kristus. Hur mörkt och tvivelaktigt det än ofta ser ut under vandringen, skall slutet alltid kröna ditt hopp, när du blott levat i tron på honom. Detta är nu ganska snart fattat med förståndet, men måtte Gud väcka oss att besinna det!
Denna fråga, om att inte "komma på skam", är en evighetsviktig fråga. Den bör tjäna somliga till väckelse, somliga till stor tröst.
Hoppet på den slutliga saligheten kan vara antingen sant eller falskt. Vi ska betänka, att nästan alla människor har något hopp för evigheten. Grunderna för människornas sista förhoppning är mångfaldiga. Utom den allmänna grunden, nämligen en blandning av Guds barmhärtighet och egen förtjänst, har också varje otrogen vanligen något särskilt, varpå han hoppas, som ska mildra hans skuld, eller rentav innebära en förtjänst. Men må detta vara vad än som någonsin kan nämnas eller tänkas, så ska alltid deras hopp på den yttersta dagen komma på skam. Endast de, som i bibelns mening "tror på Sonen", ska krönas med salighet i hans tillkommelse.
Men nu är det just dessa, som under prövotiden så ofta anfäktas med denna fruktan: "Bara jag inte ändå, efter allt vad jag trott på Herren Jesus, till slut kommer på skam." Så många och svåra är de trognas prövningar, så mäktigt deras inneboende fördärv, så bekymrande deras brister och svagheter, så underlig och dold deras Herres nåd, så olika och förbryllande hans regering och slutligen så grymma djävulens glödande skott, att mången trogen själ med oro tänkt: "Ho vet om jag inte tror och tror så länge, tills jag stannar i fördömelsen."
Den ena har sin värsta anfäktelsekälla i någon mycket ihärdig frestelse, som han med all bön och andra nådens medel aldrig blir rätt fri, utan ännu alltid dras med; den andra ser sitt hela liv så fullt med synd, försumlighet och otrohet, att han inte kan anse det möjligt att Guds Ande bor hos honom; den tredje lider av en så bekymrande torrhet och kallsinnighet, en så stor brist på allvar, angelägenhet, syndasorg, bön m. m., att han fruktar, det han är en skrymtare, avsomnad, andligen död. Då blir frågan: Månne bara detta enda, att jag ännu tror på Jesus, hänger vid honom, inte kan umbära honom, skall betrygga mej mot all fara?
Svar: Då du genom tron blivit en ny människa, som ännu alltid hänger vid Kristus, kan väl ännu mycket vara hos dej att bestraffa, beklaga och förbättra; med det enda, att du likväl lever i tron på Kristus, är du dock ett nådebarn, intar du ändå himmelen. Måste du också ännu alltid känna en så mäktig strid emellan köttet och Anden, som aposteln omtalar i Rom. 7: 15—25, och du måste med honom utropa: "Jag arma människa, vem ska lösa mej från denna dödens kropp ?" så kan allt detta elände dock inte bevisa, att tron är falsk, ej heller tillintetgöra det eviga nådeförbund, i vilket du står endast genom tron på Kristus, och genom vilket allt elände ska vara under förlåtelse. Det är dock "ingen fördömelse för dem, som är i Kristus Jesus". Med det enda att någon "har Sonen, har han livet".
Ja, aposteln säger, att då någon med hjärtats tro bygger på den enda grunden, Kristus, om han också bygger så illa på den att hans verk blir förbränt, och han "lider skada", han mister sin lön för sitt byggande, "blir han likväl själv salig — dock såsom genom eld". Observera: för den enda omständigheten, att han med hjärtats tro byggde på den rätta grunden, måste han dock bli salig, fastän han byggt så illa, ja, fastän han t. o. m. i läran byggt så illa! Mycket mer ska all den brist, som vi själva (inte bara efter den sanna läran, utan också efter ett heligt sinne) ogillar, fördömer, begråter, hos oss själva bestraffar, vara under en beständig förlåtelse för den Herrens Kristi förtjänst och försvar, på vilken vi tror. Sådant vittnar Skriften överallt om. Sådant säger oss detta språk: "Var och en, som tror på honom, ska inte komma på skam."
Vi har endast genom honom en evig nåd, ja ett nåderike, som ska vara väldigt över alla de brister, som ännu vidlåder och bekymrar oss. Därtill är Kristus given, att han skall vara en verklig frälsare och försvarare, och då inte för några blott tänkta och inbillade, utan för verkliga synder. Prisat vare hans namn! "Var och en, som tror på honom, ska inte komma på skam."
Jag har ingen tröst för min synd,
men jag ser i bibeln ett lamm
som har burit allt på sin rygg,
jag ska inte komma på skam.
Hos min Jesus är jag helt trygg,
han är klippan, han är min frid,
han är klippan, han är min frid,
han är klippan, han är min frid.
Denna fråga, om att inte "komma på skam", är en evighetsviktig fråga. Den bör tjäna somliga till väckelse, somliga till stor tröst.
Hoppet på den slutliga saligheten kan vara antingen sant eller falskt. Vi ska betänka, att nästan alla människor har något hopp för evigheten. Grunderna för människornas sista förhoppning är mångfaldiga. Utom den allmänna grunden, nämligen en blandning av Guds barmhärtighet och egen förtjänst, har också varje otrogen vanligen något särskilt, varpå han hoppas, som ska mildra hans skuld, eller rentav innebära en förtjänst. Men må detta vara vad än som någonsin kan nämnas eller tänkas, så ska alltid deras hopp på den yttersta dagen komma på skam. Endast de, som i bibelns mening "tror på Sonen", ska krönas med salighet i hans tillkommelse.
Men nu är det just dessa, som under prövotiden så ofta anfäktas med denna fruktan: "Bara jag inte ändå, efter allt vad jag trott på Herren Jesus, till slut kommer på skam." Så många och svåra är de trognas prövningar, så mäktigt deras inneboende fördärv, så bekymrande deras brister och svagheter, så underlig och dold deras Herres nåd, så olika och förbryllande hans regering och slutligen så grymma djävulens glödande skott, att mången trogen själ med oro tänkt: "Ho vet om jag inte tror och tror så länge, tills jag stannar i fördömelsen."
Den ena har sin värsta anfäktelsekälla i någon mycket ihärdig frestelse, som han med all bön och andra nådens medel aldrig blir rätt fri, utan ännu alltid dras med; den andra ser sitt hela liv så fullt med synd, försumlighet och otrohet, att han inte kan anse det möjligt att Guds Ande bor hos honom; den tredje lider av en så bekymrande torrhet och kallsinnighet, en så stor brist på allvar, angelägenhet, syndasorg, bön m. m., att han fruktar, det han är en skrymtare, avsomnad, andligen död. Då blir frågan: Månne bara detta enda, att jag ännu tror på Jesus, hänger vid honom, inte kan umbära honom, skall betrygga mej mot all fara?
Svar: Då du genom tron blivit en ny människa, som ännu alltid hänger vid Kristus, kan väl ännu mycket vara hos dej att bestraffa, beklaga och förbättra; med det enda, att du likväl lever i tron på Kristus, är du dock ett nådebarn, intar du ändå himmelen. Måste du också ännu alltid känna en så mäktig strid emellan köttet och Anden, som aposteln omtalar i Rom. 7: 15—25, och du måste med honom utropa: "Jag arma människa, vem ska lösa mej från denna dödens kropp ?" så kan allt detta elände dock inte bevisa, att tron är falsk, ej heller tillintetgöra det eviga nådeförbund, i vilket du står endast genom tron på Kristus, och genom vilket allt elände ska vara under förlåtelse. Det är dock "ingen fördömelse för dem, som är i Kristus Jesus". Med det enda att någon "har Sonen, har han livet".
Ja, aposteln säger, att då någon med hjärtats tro bygger på den enda grunden, Kristus, om han också bygger så illa på den att hans verk blir förbränt, och han "lider skada", han mister sin lön för sitt byggande, "blir han likväl själv salig — dock såsom genom eld". Observera: för den enda omständigheten, att han med hjärtats tro byggde på den rätta grunden, måste han dock bli salig, fastän han byggt så illa, ja, fastän han t. o. m. i läran byggt så illa! Mycket mer ska all den brist, som vi själva (inte bara efter den sanna läran, utan också efter ett heligt sinne) ogillar, fördömer, begråter, hos oss själva bestraffar, vara under en beständig förlåtelse för den Herrens Kristi förtjänst och försvar, på vilken vi tror. Sådant vittnar Skriften överallt om. Sådant säger oss detta språk: "Var och en, som tror på honom, ska inte komma på skam."
Vi har endast genom honom en evig nåd, ja ett nåderike, som ska vara väldigt över alla de brister, som ännu vidlåder och bekymrar oss. Därtill är Kristus given, att han skall vara en verklig frälsare och försvarare, och då inte för några blott tänkta och inbillade, utan för verkliga synder. Prisat vare hans namn! "Var och en, som tror på honom, ska inte komma på skam."
Jag har ingen tröst för min synd,
men jag ser i bibeln ett lamm
som har burit allt på sin rygg,
jag ska inte komma på skam.
Hos min Jesus är jag helt trygg,
han är klippan, han är min frid,
han är klippan, han är min frid,
han är klippan, han är min frid.
onsdag 7 november 2018
"Kristus är lagens ände, till rättfärdighet för var och en som tror." (Rom. 10:7)
Vilken outsäglig tröst ligger inte i detta för alla fattiga syndare! Du vill omvända dej till Herren och få förbättra ditt hjärta och ditt liv, för att du efter lagen ska bli rättfärdig och då vinna Guds nåd. Detta är villfarelse. Dels ska du aldrig i tiden i dej själv bli rättfärdig inför lagen, dels var det just "det lagen inte kunde åstadkomma" som Kristus fullgjort för oss. Du vet inte, att det nu är slut med lagens salighetsväg.
Hör och betänk, att Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en som tror! Kristus, Guds evige Son, vår Frälsare, har för oss varit under lagen, för oss uppfyllt alla dess bud: älskat Gud över allting och sin nästa som sej själv, samt slutligen för oss lidit lagens förbannelse. Allt detta gjorde han ju sannerligen inte åt sej själv, ty han behövde det inte, utan åt oss — "till rättfärdighet för var och en, som tror". Detta ska vi aldrig glömma.
Ja, du har kanske någon gång börjat tro på honom, men åter funnit dej så brottslig och dömd av lagen, att du misströstar, eftersom lagen också är Guds ord och den fordrar mycket, som du inte kommer ut med: du skulle t. ex. åtminstone nu älska Gud av allt ditt hjärta, du skulle vara rätt gudfruktig och alla stunder ha Herren för ögonen, du skulle vara varm och trägen i bönen, vara rätt tacksam för all Guds nåd, vara rätt allvarlig i köttets dödande; men du finner mycket av motsatta ting hos dej, kallsinnighet, ogudaktighet, lättsinne, och då kan du inte tycka, att Gud ska vara dej nådig och se med välbehag på dej. Detta är att åter söka din egen rättfärdighet, söka att i egen person kunna bestå inför lagen. Detta är villfarelse. Du ska aldrig i tiden kunna bli rättfärdig i dej själv inför lagen.
Men Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en som tror. Du äger nu i honom samma rättfärdighet och samma välbehag för Guds ögon, som vore du själv alldeles fullkomlig efter lagen. Betänk och glöm aldrig, att Kristus är de troendes rättfärdighet, och att lagens salighetsväg är slut. Det är endast såsom ett kärt rättesnöre för levernet och en nödvändig tuktan för köttet, som lagen ännu är till för de troende; men i salighetsfrågan, eller när det gäller vår rättfärdighet, vårt välbehag inför Gud, då är det alldeles slut med honom. Ty det är redan avgjort, att vi i oss själva alltid är fördömda inför lagen, och vi har redan vår fullkomliga rättfärdighet i Kristus.
Men o, är detta sanning, då borde ju vi vakna upp över det, med stor fröjd lyfta upp våra huvuden och i evighet prisa en sådan nåd och frihet! Ja, det är också alldeles inte nog att endast förstå detta, vi måste också ständigt öva oss att i samvetet tillämpa det.
Om detta skriver Luther: "Med dessa ord skulle en människa kunna värja sej och bestå emot djävulens ingivelse och anfäktning, vare sej det gäller förr begångna eller nu närvarande synder; nämligen så, att man skiljer vida från vartannat dessa två, samvete och utvärtes leverne, tro och gärning. Alltså: om lagen vill tränga sej på mej och förskräcka mitt hjärta, så är det hög tid att jag ger den kära lagen ledigt, och om han inte vill ha det, att jag då dristigt slår ifrån mej hans hot och säger: Jag vill gärna göra och främja goda gärningar, var jag kan, i sin tid, när vi kommer ibland människor; men här, där mitt samvete ska stå inför Gud, vill jag inte veta därav; låt mej vara i fred här och säg mig inget om mitt görande eller låtande; här hör jag varken Moses eller fariseerna, utan här ska Kristus ensam regera och vara mitt allt. Men hur? Om jag ännu alltid har synd hos mig, så är det ju inte rätt? Svar: Ja, det är sant, jag är ju en syndare och gör orätt; men därför må jag inte förtvivla eller fara till helvetet eller fly för lagen. Ty jag har ännu en rätt och en gärning utöver Moses, varigenom jag fattar honom, som har fattat mej, och håller mej vid honom, som i dopet mottagit mej och lagt mig i sin famn, samt genom evangelium försatt mej i delaktighet av alla sina ägodelar och bjuder mej att tro på sej."
Detta är endast de kristnas konst och lärdom och hör endast dit, där Kristus allena bör regera, och samvetet har att handla med Gud. Det predikas inte för grova, fräcka och lösaktiga människor." För lägg slutligen märke till, att här åter står: "Var och en som tror." Det är endast för den, som tror, Kristus är till rättfärdighet.
Du tänker: Saken är övermåttan trösterik; men hur ska jag veta, att allt detta tillhör mej?
Svar: Här står uttryckligt: Var och en som tror. Är du en sådan, som lever antingen i sorglös fåfänglighet, eller under lagisk träldom, och ännu kan bärga dej Kristus förutan, så tillhör förvisso denna nåd inte dej; men har det kommit därhän med dej, att du inte mer kan finna ro i allt vad du själv gör, utan med all din stora uselhet hänger vid Kristus, hungrar och törstar efter Kristus, har din enda tröst i Kristus och ordet om honom, så är du helt säkert en troende. Och då gäller allt detta även om dej, nämligen att det nu är slut med lagens domsrätt över dej; Gud ska aldrig mer döma dej efter lagen, så sant Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror. Prisat vare hans namn evinnerligen!
Det är fullbordat, allt är nu väl!
Kristus är lagens ände.
Han köpte fri var människosjäl,
när han på korset hängde.
Det lagen kräver, har den nu fått.
Straffet för synden har du utstått
i honom, som med offret ingått
i själva helgedomen.
Hör och betänk, att Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en som tror! Kristus, Guds evige Son, vår Frälsare, har för oss varit under lagen, för oss uppfyllt alla dess bud: älskat Gud över allting och sin nästa som sej själv, samt slutligen för oss lidit lagens förbannelse. Allt detta gjorde han ju sannerligen inte åt sej själv, ty han behövde det inte, utan åt oss — "till rättfärdighet för var och en, som tror". Detta ska vi aldrig glömma.
Ja, du har kanske någon gång börjat tro på honom, men åter funnit dej så brottslig och dömd av lagen, att du misströstar, eftersom lagen också är Guds ord och den fordrar mycket, som du inte kommer ut med: du skulle t. ex. åtminstone nu älska Gud av allt ditt hjärta, du skulle vara rätt gudfruktig och alla stunder ha Herren för ögonen, du skulle vara varm och trägen i bönen, vara rätt tacksam för all Guds nåd, vara rätt allvarlig i köttets dödande; men du finner mycket av motsatta ting hos dej, kallsinnighet, ogudaktighet, lättsinne, och då kan du inte tycka, att Gud ska vara dej nådig och se med välbehag på dej. Detta är att åter söka din egen rättfärdighet, söka att i egen person kunna bestå inför lagen. Detta är villfarelse. Du ska aldrig i tiden kunna bli rättfärdig i dej själv inför lagen.
Men Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en som tror. Du äger nu i honom samma rättfärdighet och samma välbehag för Guds ögon, som vore du själv alldeles fullkomlig efter lagen. Betänk och glöm aldrig, att Kristus är de troendes rättfärdighet, och att lagens salighetsväg är slut. Det är endast såsom ett kärt rättesnöre för levernet och en nödvändig tuktan för köttet, som lagen ännu är till för de troende; men i salighetsfrågan, eller när det gäller vår rättfärdighet, vårt välbehag inför Gud, då är det alldeles slut med honom. Ty det är redan avgjort, att vi i oss själva alltid är fördömda inför lagen, och vi har redan vår fullkomliga rättfärdighet i Kristus.
Men o, är detta sanning, då borde ju vi vakna upp över det, med stor fröjd lyfta upp våra huvuden och i evighet prisa en sådan nåd och frihet! Ja, det är också alldeles inte nog att endast förstå detta, vi måste också ständigt öva oss att i samvetet tillämpa det.
Om detta skriver Luther: "Med dessa ord skulle en människa kunna värja sej och bestå emot djävulens ingivelse och anfäktning, vare sej det gäller förr begångna eller nu närvarande synder; nämligen så, att man skiljer vida från vartannat dessa två, samvete och utvärtes leverne, tro och gärning. Alltså: om lagen vill tränga sej på mej och förskräcka mitt hjärta, så är det hög tid att jag ger den kära lagen ledigt, och om han inte vill ha det, att jag då dristigt slår ifrån mej hans hot och säger: Jag vill gärna göra och främja goda gärningar, var jag kan, i sin tid, när vi kommer ibland människor; men här, där mitt samvete ska stå inför Gud, vill jag inte veta därav; låt mej vara i fred här och säg mig inget om mitt görande eller låtande; här hör jag varken Moses eller fariseerna, utan här ska Kristus ensam regera och vara mitt allt. Men hur? Om jag ännu alltid har synd hos mig, så är det ju inte rätt? Svar: Ja, det är sant, jag är ju en syndare och gör orätt; men därför må jag inte förtvivla eller fara till helvetet eller fly för lagen. Ty jag har ännu en rätt och en gärning utöver Moses, varigenom jag fattar honom, som har fattat mej, och håller mej vid honom, som i dopet mottagit mej och lagt mig i sin famn, samt genom evangelium försatt mej i delaktighet av alla sina ägodelar och bjuder mej att tro på sej."
Detta är endast de kristnas konst och lärdom och hör endast dit, där Kristus allena bör regera, och samvetet har att handla med Gud. Det predikas inte för grova, fräcka och lösaktiga människor." För lägg slutligen märke till, att här åter står: "Var och en som tror." Det är endast för den, som tror, Kristus är till rättfärdighet.
Du tänker: Saken är övermåttan trösterik; men hur ska jag veta, att allt detta tillhör mej?
Svar: Här står uttryckligt: Var och en som tror. Är du en sådan, som lever antingen i sorglös fåfänglighet, eller under lagisk träldom, och ännu kan bärga dej Kristus förutan, så tillhör förvisso denna nåd inte dej; men har det kommit därhän med dej, att du inte mer kan finna ro i allt vad du själv gör, utan med all din stora uselhet hänger vid Kristus, hungrar och törstar efter Kristus, har din enda tröst i Kristus och ordet om honom, så är du helt säkert en troende. Och då gäller allt detta även om dej, nämligen att det nu är slut med lagens domsrätt över dej; Gud ska aldrig mer döma dej efter lagen, så sant Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror. Prisat vare hans namn evinnerligen!
Det är fullbordat, allt är nu väl!
Kristus är lagens ände.
Han köpte fri var människosjäl,
när han på korset hängde.
Det lagen kräver, har den nu fått.
Straffet för synden har du utstått
i honom, som med offret ingått
i själva helgedomen.
tisdag 6 november 2018
"Vad är en människa, att hon skulle vara ren, och att han skulle vara rättfärdig, som är född av kvinna?" (Job 15:14)
Syndens kännedom beror på hur mycket Gud betyder för människan. Har hon en verklig, sannfärdig och helig Gud inpå sej, då kan hon förtäras, såsom alla heligas exempel visar. Eller finns det en enda så helig och allvarlig kristen, som ens en enda timme fullgör, vad det största och yppersta budet fordrar?
Vi frågar dem som är mest allvarliga och har mest av Guds Ande och kraft. Men vad är all fromhet, om du inte håller det största och yppersta budet? Det budet fordrar att du ska älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, av all din själ, av alla dina krafter och av all din håg; dessutom att du så helt och hållet ska förtrösta på Honom ensam och Honom ensam frukta, som hans gudomliga trofasthet och makt förtjänar.
Är det inte sant, att om du så älskar Gud av allt ditt hjärta och förtröstar på Honom allena, så att Gud allena är det enda föremålet för din kärlek, din förtröstan och fruktan, måste din själ vara i ett evigt lugn, i det orubbliga åtnjutandet av detta enda goda, som du begär, den oförgänglige Guden? Då måste du tro, att inte ett hår faller av ditt huvud den himmelske Faderns vilja förutan; att inte det minsta kan hända dej, inte ett ord, inte en blick såra dig, utan din Faders vilja. När du då ingenting annat älskar än Honom och hans välbehag, måste ju följa, att du är alla stunder lika lugn och lycklig, vadhelst som kan vederfaras dej, bara för att du vet att allt kommer ifrån din Gud, och du älskar ingenting annat än hans välbehag.
Var är den heliga människa som håller detta bud? Vi vill nu tala med en sådan. Är du lika lugn och lycklig, om någon berövar dej det käraste du har på jorden? — lika lugn och lycklig, om någon tar ifrån dej all din egendom, och du försätts i fattigdom och brist? — lika lugn och lycklig, om någon berövar dej ditt goda namn och rykte, om du blir ärelös, föraktad och avskydd av alla människor för hela din återstående levnad? — lika lugn och lycklig, om en svår sjukdom, ja, en mördare förkortar ditt liv? Om det är sant, att du älskar Gud av allt ditt hjärta, av all din håg, av alla de krafter, som är i dej, och dessutom tror på Honom allena, att ingenting händer dej utan hans vilja, då måste du nödvändigt vara lika lugn och lycklig vid alla dessa händelser.
Men kanske det är så långt därifrån, att du tvärtom blir oroad för en ganska ringa förlust? — att om du blott spörjer, huru man talat illa om dej eller blottat någon din svaghet, detta stör ditt lugn för hela timmar och dagar? Ja, kanske bara en föraktlig blick oroar dej? Hur älskar du då ensamt Gud och hans välbehag? Ja, känner du, att du riktigt varmt älskar din Gud, så att dina tankar beständigt är hos Honom? Kanske du tvärtom mycket livligare älskar och tänker på någon människa? —
Men vidare: Är det inte sant, att vi, som är återlösta med Guds Sons blod från alla våra synder, från döden och djävulens våld, inte skulle ha något högre mål för vårt liv än att förherrliga Honom, som är för oss död och uppstånden? Är nu verkligen detta i alla stunder din strävan? — är det inte sant, att om du älskar Gud av allt ditt hjärta, skulle du aldrig med någonting så trivas som med din Gud, i böner och förtroliga samtal? Har du det verkligen så, att du beständigt vill umgås med Honom i bönen? Kanske är det så långt därifrån, att du hellre förrättar åtskilliga hussysslor än umgås med Gud i bönen? Ack, huru är det då med ditt förhållande till det första och yppersta budet?
Sedan skulle du också älska din nästa såsom dej själv. Tänk alltid allvarligt på de största buden av Herren din Gud. Vad är all fromhet, om vi inte först hålla de viktigare buden. Är det verkligt sanning, att du har lika mycken omsorg om din nästas bästa som om ditt eget? Betänk, att med din nästa menas inte blott en och annan vän, utan alla människor, vänner och ovänner. Är du lika mån om varje människas vinning som om din egen? — lika ömtålig för ett förklenande ord om din nästa, som när du hör, att man talar illa om dej?
Vidare: du tror, att var och en som dör oomvänd blir evigt fördömd. Om du älskar din nästa såsom dej själv, måste du med samma flit och iver nitälska för varje människas omvändelse, som om det gällde din egen salighet eller fördömelse. Du bemödar dej för några få, men kanske du dagligen ser många oomvända, för vilkas väckande du inte gör dej den minsta möda. Huru är det då med din kärlek till nästan?
Och hur ser det ut med alla de övriga budens efterlevnad? Är det inte sant, att för en ganska liten anledning rör sej i ditt hjärta många oheliga saker, som Herren Gud hatar och fördömer, antingen vrede, avund, hat, eller högfärd och egenkärlek, eller orena lustar, eller begär till andras egendom m. m.
Och vi talar likväl ännu om de kristtrogna, som är vakande och känner sin synd. Det finns inget folk, som så mycket jämrar sej för synden som de heliga. Måste inte de heliga bedja. "Gå inte till doms med oss! För dej är ingen levande rättfärdig." Så vittnar Skriften: "Se, ibland hans heliga är ingen ostrafflig." "Vad är en människa, att hon skulle vara ren; och att han skulle vara rättfärdig, som är född av en kvinna! Himlarna är inte rena för Honom. Hur mycket mindre människan, som är stygg och ond, som dricker orättfärdigheten såsom vatten."
Ser jag på mej, då måste jag förskräckas,
jag utan dej är ett förlorat får.
Ser jag på dej, då börjar hoppet väckas,
för efter det förlorade du går.
Ser jag på mej, då kan jag endast bäva,
min synd och skuld mej ännu plågar här.
Ser jag på dej, du kan all fruktan häva,
för du, Guds Lamm, ju mina synder bär.
Vi frågar dem som är mest allvarliga och har mest av Guds Ande och kraft. Men vad är all fromhet, om du inte håller det största och yppersta budet? Det budet fordrar att du ska älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, av all din själ, av alla dina krafter och av all din håg; dessutom att du så helt och hållet ska förtrösta på Honom ensam och Honom ensam frukta, som hans gudomliga trofasthet och makt förtjänar.
Är det inte sant, att om du så älskar Gud av allt ditt hjärta och förtröstar på Honom allena, så att Gud allena är det enda föremålet för din kärlek, din förtröstan och fruktan, måste din själ vara i ett evigt lugn, i det orubbliga åtnjutandet av detta enda goda, som du begär, den oförgänglige Guden? Då måste du tro, att inte ett hår faller av ditt huvud den himmelske Faderns vilja förutan; att inte det minsta kan hända dej, inte ett ord, inte en blick såra dig, utan din Faders vilja. När du då ingenting annat älskar än Honom och hans välbehag, måste ju följa, att du är alla stunder lika lugn och lycklig, vadhelst som kan vederfaras dej, bara för att du vet att allt kommer ifrån din Gud, och du älskar ingenting annat än hans välbehag.
Var är den heliga människa som håller detta bud? Vi vill nu tala med en sådan. Är du lika lugn och lycklig, om någon berövar dej det käraste du har på jorden? — lika lugn och lycklig, om någon tar ifrån dej all din egendom, och du försätts i fattigdom och brist? — lika lugn och lycklig, om någon berövar dej ditt goda namn och rykte, om du blir ärelös, föraktad och avskydd av alla människor för hela din återstående levnad? — lika lugn och lycklig, om en svår sjukdom, ja, en mördare förkortar ditt liv? Om det är sant, att du älskar Gud av allt ditt hjärta, av all din håg, av alla de krafter, som är i dej, och dessutom tror på Honom allena, att ingenting händer dej utan hans vilja, då måste du nödvändigt vara lika lugn och lycklig vid alla dessa händelser.
Men kanske det är så långt därifrån, att du tvärtom blir oroad för en ganska ringa förlust? — att om du blott spörjer, huru man talat illa om dej eller blottat någon din svaghet, detta stör ditt lugn för hela timmar och dagar? Ja, kanske bara en föraktlig blick oroar dej? Hur älskar du då ensamt Gud och hans välbehag? Ja, känner du, att du riktigt varmt älskar din Gud, så att dina tankar beständigt är hos Honom? Kanske du tvärtom mycket livligare älskar och tänker på någon människa? —
Men vidare: Är det inte sant, att vi, som är återlösta med Guds Sons blod från alla våra synder, från döden och djävulens våld, inte skulle ha något högre mål för vårt liv än att förherrliga Honom, som är för oss död och uppstånden? Är nu verkligen detta i alla stunder din strävan? — är det inte sant, att om du älskar Gud av allt ditt hjärta, skulle du aldrig med någonting så trivas som med din Gud, i böner och förtroliga samtal? Har du det verkligen så, att du beständigt vill umgås med Honom i bönen? Kanske är det så långt därifrån, att du hellre förrättar åtskilliga hussysslor än umgås med Gud i bönen? Ack, huru är det då med ditt förhållande till det första och yppersta budet?
Sedan skulle du också älska din nästa såsom dej själv. Tänk alltid allvarligt på de största buden av Herren din Gud. Vad är all fromhet, om vi inte först hålla de viktigare buden. Är det verkligt sanning, att du har lika mycken omsorg om din nästas bästa som om ditt eget? Betänk, att med din nästa menas inte blott en och annan vän, utan alla människor, vänner och ovänner. Är du lika mån om varje människas vinning som om din egen? — lika ömtålig för ett förklenande ord om din nästa, som när du hör, att man talar illa om dej?
Vidare: du tror, att var och en som dör oomvänd blir evigt fördömd. Om du älskar din nästa såsom dej själv, måste du med samma flit och iver nitälska för varje människas omvändelse, som om det gällde din egen salighet eller fördömelse. Du bemödar dej för några få, men kanske du dagligen ser många oomvända, för vilkas väckande du inte gör dej den minsta möda. Huru är det då med din kärlek till nästan?
Och hur ser det ut med alla de övriga budens efterlevnad? Är det inte sant, att för en ganska liten anledning rör sej i ditt hjärta många oheliga saker, som Herren Gud hatar och fördömer, antingen vrede, avund, hat, eller högfärd och egenkärlek, eller orena lustar, eller begär till andras egendom m. m.
Och vi talar likväl ännu om de kristtrogna, som är vakande och känner sin synd. Det finns inget folk, som så mycket jämrar sej för synden som de heliga. Måste inte de heliga bedja. "Gå inte till doms med oss! För dej är ingen levande rättfärdig." Så vittnar Skriften: "Se, ibland hans heliga är ingen ostrafflig." "Vad är en människa, att hon skulle vara ren; och att han skulle vara rättfärdig, som är född av en kvinna! Himlarna är inte rena för Honom. Hur mycket mindre människan, som är stygg och ond, som dricker orättfärdigheten såsom vatten."
Ser jag på mej, då måste jag förskräckas,
jag utan dej är ett förlorat får.
Ser jag på dej, då börjar hoppet väckas,
för efter det förlorade du går.
Ser jag på mej, då kan jag endast bäva,
min synd och skuld mej ännu plågar här.
Ser jag på dej, du kan all fruktan häva,
för du, Guds Lamm, ju mina synder bär.
måndag 5 november 2018
"Om hans barn överger min lag... så vill jag hemsöka deras synd med ris... men min nåd vill jag inte vända ifrån Honom." (Psalt. 89:31-34)
Vad betyder detta? Här är något besynnerligt! Här talas om, när barnen syndar och därför hemsöks med ris och plågor, att nåden ändå inte ska tas ifrån honom!
Vilken "Honom"? Det ska man se av sammanhanget. Närmaste orden före dessa är: "Jag vill behålla honom ("förste Sonen") min nåd i evighet, och mitt förbund ska bli fast vid honom. Jag ska ge honom en evig säd och uppehålla hans stol, så länge himmelen varar." Därpå följer: "Men om hans barn överger min lag."
Men hur kan den nåd, som var lovad Sonen, sättas i fråga, när hans barn syndade? Svar: Jo, ty det var en nåd över barnen, men den var påtingad av Sonen; det var en nåd över barnen, men förbundet eller kontraktet om denna nåd var uppgjort med Sonen, "förste Sonen". Han är vår herre och löftesman, vår medlare och försvarare när Fadern; han har 1agt sej ut för oss, han har betalat skulderna och tillfredsställt rättfärdigheten, därför ska nåden för hans skull vara orygglig, även när barnen syndar.
Men observera, det står: Hans barn d. ä. de som tillfallit honom, de som tror på honom och genom tron "är omkring honom", med tron hänger vid honom såsom barnet vid sin moder, för att i hans rättfärdighet ha sitt skydd, sin tröst och sin rättfärdighet; desamma har även barnahjärtan till honom, vill inte gå bort ifrån honom, ångrar sina synder inför honom och ville gärna, att de vore ogjorda. Dessa är hans barn.
Men även dessa kan under tiden så gruvligen falla och försynda sej, som här står, att de överger hans lag (för tillfället) "och inte håller hans bud". Vad gör han då? Jo, säger han, då vill jag hemsöka deras synd med ris och deras missgärningar med plågor, men inte ta ifrån dem nåden; ty det vore att vända sin nåd ifrån honom, som köpt och påtingat densamma, såsom Luther säger: "När Gud syns mig vred, såsom ville han förkasta mej, så vill jag svara: Helige Fader, innan du kan förkasta mig, måste du först förkasta din älsklige Son, Jesus Kristus; ty han är min borgen, min löftesman, ja min lösen. Gillar du honom, så måste också jag vara fri och behållen."
Tillämpning: Du som väl kommit till Jesus, börjat tro på honom och gärna ville vara hans rättsinniga barn, men nu under tiden är så syndig eller faller och förgår dej så svårt, att du tycker att Gud nödvändigt måste överge dej i ett vrångt sinne, minns då detta, att vad han vill göra dej för dina synder är: hemsöka dem med ris och plågor, först invärtes i samvetet, så länge det är nog till din tuktan, och sedan även utvärtes med bedrövelse i mångahanda prövningar, där så behövs. Han vill hemsöka dina synder med ris och plågor, men sin nåd vill han inte rygga, ty om nåden har han att handla med Sonen — om nåden talar han inte med dej, utan med honom, som förvärvat den och som är din medlare, försvarare och borgesman, nåden står på en annan grund än din fromhet och kan därför inte ryggas genom dina synder; ja, då vore det inte heller nåd.
Och när du erfar sanningen av hans hotelse, nämligen ris och plågor, fruktan och ångest, så bör du likavisst tro sanningen av hans löfte, nämligen en evig nåd. Du ska inte, när du syndat, och han därpå hemsöker dej med ris och plågor, missförstå honom och mena, att han är vred på dej! Han har ju sagt dej det förut, att han ska hemsöka din synd med ris och dina missgärningar med plågor, utan att vara vred på dej. Detta bör du då veta, såsom en mellan honom och dej avtalad sak, nämligen att både synder och plågor ska infinna sej, men att nåden därunder ska evinnerligen bli fast.
Därför, när du är syndig och plågad, genomträng det svarta molnet och säg ännu med förtröstan: Fromme Gud, ställ dej ännu vredare, risa mej ännu värre och långvarigare, jag vill aldrig missförstå dej, du har förutsagt detta, att du skulle hemsöka synden med ris och plågor, men inte rygga nåden. Och då vill jag gärna lida. Se, detta vore en vacker, kristlig tro och erfarenhet.
Men däremot, den som inte erfar denna faderliga aga på synden, dessa inre ris och plågor, räddhåga och fruktan, utan lever hela dagar och veckor utan besvär och lidande av någon synd, eller också kan leva säker och fri i en och annan medveten köttslighet, han är visserligen oäkta och inte barn, han är en död skrymtare, en fåvitsk jungfru, med en torr och lätt lampa.
Här talas alltså om barnen, som ofta har svårt för att tro, har svaga, skröpliga, fruktande hjärtan, men i Kristus söker sitt skydd, sin rättfärdighet, för att sådana ska veta, att de under all sin skröplighet har nåd, så länge deras medlare har nåd, så länge deras lösen är gillad, en beständig, en evig nåd.
Han vet vad du behöver
och tänker jämt därpå.
Han ömt och strängt dej fostrar,
din arvsrätt visas så.
Om än han sej fördöljer
har han dej lika kär,
du barn och medarvinge
som nu i Kristus är.
Guds underliga ledning
går endast därpå ut
att du ska frälsas, leva
och få ett saligt slut.
Var honom underdånig
i trons enfaldighet
och allt blir väl, blott Kristus
är din rättfärdighet!
Vilken "Honom"? Det ska man se av sammanhanget. Närmaste orden före dessa är: "Jag vill behålla honom ("förste Sonen") min nåd i evighet, och mitt förbund ska bli fast vid honom. Jag ska ge honom en evig säd och uppehålla hans stol, så länge himmelen varar." Därpå följer: "Men om hans barn överger min lag."
Men hur kan den nåd, som var lovad Sonen, sättas i fråga, när hans barn syndade? Svar: Jo, ty det var en nåd över barnen, men den var påtingad av Sonen; det var en nåd över barnen, men förbundet eller kontraktet om denna nåd var uppgjort med Sonen, "förste Sonen". Han är vår herre och löftesman, vår medlare och försvarare när Fadern; han har 1agt sej ut för oss, han har betalat skulderna och tillfredsställt rättfärdigheten, därför ska nåden för hans skull vara orygglig, även när barnen syndar.
Men observera, det står: Hans barn d. ä. de som tillfallit honom, de som tror på honom och genom tron "är omkring honom", med tron hänger vid honom såsom barnet vid sin moder, för att i hans rättfärdighet ha sitt skydd, sin tröst och sin rättfärdighet; desamma har även barnahjärtan till honom, vill inte gå bort ifrån honom, ångrar sina synder inför honom och ville gärna, att de vore ogjorda. Dessa är hans barn.
Men även dessa kan under tiden så gruvligen falla och försynda sej, som här står, att de överger hans lag (för tillfället) "och inte håller hans bud". Vad gör han då? Jo, säger han, då vill jag hemsöka deras synd med ris och deras missgärningar med plågor, men inte ta ifrån dem nåden; ty det vore att vända sin nåd ifrån honom, som köpt och påtingat densamma, såsom Luther säger: "När Gud syns mig vred, såsom ville han förkasta mej, så vill jag svara: Helige Fader, innan du kan förkasta mig, måste du först förkasta din älsklige Son, Jesus Kristus; ty han är min borgen, min löftesman, ja min lösen. Gillar du honom, så måste också jag vara fri och behållen."
Tillämpning: Du som väl kommit till Jesus, börjat tro på honom och gärna ville vara hans rättsinniga barn, men nu under tiden är så syndig eller faller och förgår dej så svårt, att du tycker att Gud nödvändigt måste överge dej i ett vrångt sinne, minns då detta, att vad han vill göra dej för dina synder är: hemsöka dem med ris och plågor, först invärtes i samvetet, så länge det är nog till din tuktan, och sedan även utvärtes med bedrövelse i mångahanda prövningar, där så behövs. Han vill hemsöka dina synder med ris och plågor, men sin nåd vill han inte rygga, ty om nåden har han att handla med Sonen — om nåden talar han inte med dej, utan med honom, som förvärvat den och som är din medlare, försvarare och borgesman, nåden står på en annan grund än din fromhet och kan därför inte ryggas genom dina synder; ja, då vore det inte heller nåd.
Och när du erfar sanningen av hans hotelse, nämligen ris och plågor, fruktan och ångest, så bör du likavisst tro sanningen av hans löfte, nämligen en evig nåd. Du ska inte, när du syndat, och han därpå hemsöker dej med ris och plågor, missförstå honom och mena, att han är vred på dej! Han har ju sagt dej det förut, att han ska hemsöka din synd med ris och dina missgärningar med plågor, utan att vara vred på dej. Detta bör du då veta, såsom en mellan honom och dej avtalad sak, nämligen att både synder och plågor ska infinna sej, men att nåden därunder ska evinnerligen bli fast.
Därför, när du är syndig och plågad, genomträng det svarta molnet och säg ännu med förtröstan: Fromme Gud, ställ dej ännu vredare, risa mej ännu värre och långvarigare, jag vill aldrig missförstå dej, du har förutsagt detta, att du skulle hemsöka synden med ris och plågor, men inte rygga nåden. Och då vill jag gärna lida. Se, detta vore en vacker, kristlig tro och erfarenhet.
Men däremot, den som inte erfar denna faderliga aga på synden, dessa inre ris och plågor, räddhåga och fruktan, utan lever hela dagar och veckor utan besvär och lidande av någon synd, eller också kan leva säker och fri i en och annan medveten köttslighet, han är visserligen oäkta och inte barn, han är en död skrymtare, en fåvitsk jungfru, med en torr och lätt lampa.
Här talas alltså om barnen, som ofta har svårt för att tro, har svaga, skröpliga, fruktande hjärtan, men i Kristus söker sitt skydd, sin rättfärdighet, för att sådana ska veta, att de under all sin skröplighet har nåd, så länge deras medlare har nåd, så länge deras lösen är gillad, en beständig, en evig nåd.
Han vet vad du behöver
och tänker jämt därpå.
Han ömt och strängt dej fostrar,
din arvsrätt visas så.
Om än han sej fördöljer
har han dej lika kär,
du barn och medarvinge
som nu i Kristus är.
Guds underliga ledning
går endast därpå ut
att du ska frälsas, leva
och få ett saligt slut.
Var honom underdånig
i trons enfaldighet
och allt blir väl, blott Kristus
är din rättfärdighet!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)