måndag 5 november 2018

"Om hans barn överger min lag... så vill jag hemsöka deras synd med ris... men min nåd vill jag inte vända ifrån Honom." (Psalt. 89:31-34)

Vad betyder detta? Här är något besynnerligt! Här talas om, när barnen syndar och därför hemsöks med ris och plågor, att nåden ändå inte ska tas ifrån Honom!

Vilken "Honom"? Det ska man se av sammanhanget. Närmaste orden före dessa är: "Jag vill behålla Honom ("förste Sonen") min nåd i evighet, och mitt förbund ska bli fast vid Honom. Jag ska ge Honom en evig säd och uppehålla hans stol, så länge himmelen varar." Därpå följer: "Men om hans barn överger min lag."

Men hur kan den nåd, som var lovad Sonen, sättas i fråga, när hans barn syndade? Svar: Jo, ty det var en nåd över barnen, men den var påtingad av Sonen; det var en nåd över barnen, men förbundet eller kontraktet om denna nåd var uppgjort med Sonen, "förste Sonen". Han är vår herre och löftesman, vår medlare och försvarare när Fadern; Han har 1agt sej ut för oss, Han har betalat skulderna och tillfredsställt rättfärdigheten, därför ska nåden för hans skull vara orygglig, även när barnen syndar.

Men observera, det står: Hans barn d. ä. de som tillfallit Honom, de som tror på Honom och genom tron "är omkring Honom", med tron hänger vid Honom såsom barnet vid sin moder, för att i hans rättfärdighet ha sitt skydd, sin tröst och sin rättfärdighet; desamma har även barnahjärtan till Honom, vill inte gå bort ifrån Honom, ångrar sina synder inför Honom och ville gärna, att de vore ogjorda. Dessa är hans barn.

Men även dessa kan under tiden så gruvligen falla och försynda sej, som här står, att de överger hans lag (för tillfället) "och inte håller hans bud". Vad gör Han då? Jo, säger Han, då vill jag hemsöka deras synd med ris och deras missgärningar med plågor, men inte ta ifrån dem nåden; ty det vore att vända sin nåd ifrån Honom, som köpt och påtingat densamma, såsom Luther säger: "När Gud syns mig vred, såsom ville Han förkasta mej, så vill jag svara: Helige Fader, innan du kan förkasta mig, måste du först förkasta din älsklige Son, Jesus Kristus; ty Han är min borgen, min löftesman, ja min lösen. Gillar du Honom, så måste också jag vara fri och behållen."

Tillämpning: Du som väl kommit till Jesus, börjat tro på Honom och gärna ville vara hans rättsinniga barn, men nu under tiden är så syndig eller faller och förgår dej så svårt, att du tycker att Gud nödvändigt måste överge dej i ett vrångt sinne, minns då detta, att vad Han vill göra dej för dina synder är: hemsöka dem med ris och plågor, först invärtes i samvetet, så länge det är nog till din tuktan, och sedan även utvärtes med bedrövelse i mångahanda prövningar, där så behövs. Han vill hemsöka dina synder med ris och plågor, men sin nåd vill Han inte rygga, ty om nåden har Han att handla med Sonen — om nåden talar Han inte med dej, utan med Honom, som förvärvat den och som är din medlare, försvarare och borgesman, nåden står på en annan grund än din fromhet och kan därför inte ryggas genom dina synder; ja, då vore det inte heller nåd.

Och när du erfar sanningen av hans hotelse, nämligen ris och plågor, fruktan och ångest, så bör du likavisst tro sanningen av hans löfte, nämligen en evig nåd. Du ska inte, när du syndat, och Han därpå hemsöker dej med ris och plågor, missförstå Honom och mena, att Han är vred på dej! Han har ju sagt dej det förut, att Han ska hemsöka din synd med ris och dina missgärningar med plågor, utan att vara vred på dej. Detta bör du då veta, såsom en mellan Honom och dej avtalad sak, nämligen att både synder och plågor ska infinna sej, men att nåden därunder ska evinnerligen bli fast.

Därför, när du är syndig och plågad, genomträng det svarta molnet och säg ännu med förtröstan: Fromme Gud, ställ dej ännu vredare, risa mej ännu värre och långvarigare, jag vill aldrig missförstå dej, du har förutsagt detta, att du skulle hemsöka synden med ris och plågor, men inte rygga nåden. Och då vill jag gärna lida. Se, detta vore en vacker, kristlig tro och erfarenhet.

Men däremot, den som inte erfar denna faderliga aga på synden, dessa inre ris och plågor, räddhåga och fruktan, utan lever hela dagar och veckor utan besvär och lidande av någon synd, eller också kan leva säker och fri i en och annan medveten köttslighet, han är visserligen oäkta och inte barn, han är en död skrymtare, en fåvitsk jungfru, med en torr och lätt lampa.

Här talas alltså om barnen, som ofta har svårt för att tro, har svaga, skröpliga, fruktande hjärtan, men i Kristus söker sitt skydd, sin rättfärdighet, för att sådana ska veta, att de under all sin skröplighet har nåd, så länge deras medlare har nåd, så länge deras lösen är gillad, en beständig, en evig nåd.

Han vet vad du behöver
och tänker jämt därpå.
Han ömt och strängt dej fostrar,
din arvsrätt visas så.
Om än han sej fördöljer
har han dej lika kär,
du barn och medarvinge
som nu i Kristus är.

Guds underliga ledning
går endast därpå ut
att du ska frälsas, leva
och få ett saligt slut.
Var honom underdånig
i trons enfaldighet
och allt blir väl, blott Kristus
är din rättfärdighet!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar