lördag 10 november 2018

"Då sa Adam: 'Kvinnan, som du givit mej, gav mej av trädet, så att jag åt'." (1 Mos. 3:12)

Här träder Adams fördärv och ondska rätt i dagen. Han har fått en bestämd fråga om han inte syndat; han kan därför inte undgå att tala om själva saken; men vad gör han? Han har inte ett ord av sann erkänsla, utan söker endast att urskulda sej: "Kvinnan som du har givit mej var orsaken att jag åt."

Detta är det första, som utmärker de fallna människorna, att de inte vilja vidkännas sin synd, utan vill göra sej oskyldiga. När Herren genast vände sej till kvinnan och frågade: "Varför har du gjort det?" hade hon samma art som Adam, hon för samma tal, nämligen att hon hade blivit förledd av en annan — hon sade: "Ormen bedrog mej så att jag åt."

Denna art är så utmärkande för människans natur, att vi också finner den hos späda barn, så snart de börjat tala. Är något litet fel begånget, genast försöker de att skylla ifrån sej på någon annan. Denna odygd finns hos dem förrän de någonsin lärt den utifrån, det är dem medfött.

Denna vår natur uppenbarar sej ständigt i större och mindre ting: först inför människor, att ingen vill ta skulden på sej, ingen vill bekänna sina oarter, utan överhöljer eller försvarar dem, fastän man invärtes känner sej skyldig; för det andra inför Gud, att man aldrig vill stanna för hans domar och ge dem rätt över sej, utan alltid söker urskulda och ursäkta sej, vilket är grunden till all säkerhet, obotfärdighet och osalighet.

Men blir människan då hårdare angripen och pressad av Guds lag, då stiger ondskan ännu högre — då blir hon också bitter mot Gud själv, som skapat oss och givit oss sin lag. Detta är det andra som vi finna i Adams svar. Han inte bara urskuldar sej själv, utan vill också skjuta skulden på själva Herren Gud, då han säger: "Kvinnan som du har givit mej gav mej" etc.

Här märks tydligt att han därmed vill förekasta Gud att Han givit honom kvinnan. Han hade eljest kunnat säga bara: kvinnan eller min hustru — helst som det inte fanns någon mer kvinna — men han tillägger med flit: som du givit mej. "Därför", såsom Luther säger, "är dessa ord fulla av ovilja och vrede mot Gud, såsom ville han säga: Denna smuts har du själv kastat på mej. Hade inte du givit mej kvinnan, utan givit henne en egen lustgård, så att hon inte bott hos mej, skulle väl jag ha blivit utan synd; men att jag nu har syndat är din egen skuld, eftersom du har givit mej kvinnan."

Se nu, vilken gruvlig ondska, som intagit den nyss så rena och goda människan. Då Adam hade bort löpa den barmhärtige Fadern tillmötes, kasta sej ned för hans fötter, med bittra tårar bekänna sin gruvliga synd och be om förlåtelse, då börjar han först med att giva falska och undvikande svar, börjar skylla på Guds röst och den av Gud skapade nakna kroppen, såsom orsaken till hans flykt.

Sedan när Herren rakt frågar honom om han inte syndat, då börjar han med bestämda ord urskulda sig, ja, till och med förekasta Gud, att Han vore skulden till hans fall, eftersom Han givit honom kvinnan. I stället för att säga: Jag har syndat, säger han härmed: Du, Gud, har syndat, som gav mej kvinnan. Här ser vi i Adam, hur alla människor är och gör, när de syndat och förnimmer lagens röst i samvetet, men ännu inget evangelium och ingen tro intagit och förändrat deras hjärtan.

Hade Gud genast ropat: Adam, du har förlåtelse. Jag vet, hur du syndat, men jag har förlåtit det, då skulle Adam med innerlig förödmjukelse ha ångrat och bekänt och på det högsta förbannat sin synd och sagt: Jag har syndat, jag har syndat! Barmhärtige Fader, förlåt mej! Men emedan hoppet om förlåtelse ännu inte fanns hos honom, utan endast Guds dom, fruktan och bävan, var hans hjärta tillslutet, hårt och bittert emot Gud.

Och här hjälper inte, att man ser, att allt detta är illa — man kan dock inte annat, så länge inte nåden eller Guds förlåtelse uppvärmt och förödmjukat hjärtat. Eva såg utan tvivel, hur illa Adams urskuldande lyckades, och hade bort ta lärdom av det, så att hon givit Gud äran, bekänt synden och i ödmjukhet bett om nåd och förlåtelse.

Men nej! hon gör strax därefter på samma sätt som Adam, hon är alls inte bättre. Liksom han hade skjutit skulden på kvinnan, skjuter hon skulden på ormen, som också var Guds kreatur. Som ville hon säga: Ormen, som du, Gud, har skapat och låtit gå omkring i paradiset, bedrog mej.

Så anklagar de Skaparen och urskuldar sej själva. Så går det ännu alltid: på otron följer alla våra krafters och lemmars olydnad; på olydnad följer urskuldande. Synden vill inte vara synd, eller straffas såsom synd, utan vill heta oskyldighet; och när den inte får det, då straffar den Gud för lögn och blir så, ifrån en mänsklig synd, helt och hållet en djävulsk; och sålunda övergår otron till Guds hädande och olydnad, till Skaparens anklagande. Och detta är då sista graden av synden, nämligen att häda Gud och tillräkna Honom synden, liksom om den komme ifrån Honom. Sådant finner vi här hos Adam och Eva.

Vart flyr jag för Gud och hans eviga lag?
Den drabbar mig nära och fjärran.
Hur skall jag på domens förfärliga dag
väl kunna bestå inför Herran?
Gud vare mig syndare nådig.

O Jesus, det blodet som talar så milt,
ditt blod som från korset flöt neder,
giv att det på mig ej må bliva förspillt,
på dig jag förtröstar och beder:
Gud vare mig syndare nådig. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar