lördag 18 januari 2014

"När Han (Hugsvalaren) kommer, skall han straffa världen... för synd, ty de tro icke på mig." (Joh. 16:8,9)

Märk dessa ord: För synd, ty de tro icke på mig.

Här ser jag något märkvärdigt! Vad kan det betyda, att när Herren här vill förklara all världens synd, för vilken Anden skall straffa henne, nämner Han endast detta: De tro icke på mig?

Månne icke Kristus här uppenbarar, att otron är den enda fördömande synden; att all synd emot de tio buden är borttagen, försonad, kan ingen fördöma, om han icke själv fördömer sig genom otro. "För synd, ty de tro icke på mig!"

Se vi icke även detta i allt hans beteende emot syndare? Då till Honom kommo allehanda publikaner och syndare, själva dräggen av allt ogudaktigt folk i landet — utgjorde någonsin deras synder något hinder för deras benådning? Var icke allt genast väl, så snart de flydde till Honom? Var var då lagen med dess bud och domar? Var var deras långa, svarta skuldregister? De hade i alla sina livsdagar syndat emot Guds bud, och jag ser dock att, såsom Paulus säger, Han förebrådde dem icke deras synder, där var idel nåd, tröst, sötma och vänlighet, liksom de i alla sina livsdagar aldrig gjort en enda synd; så att de lagkloka förbittrades därvid och sade: Han är publikaners och syndares vän.

Och vad säger Han själv därom? Han nekar icke, utan bekräftar det och säger, att dessa syndare voro hans förlorade får, penningar och söner, att Han var den hulde Fadern, som löper med utsträckta armar mot den förlorade sonen, m. m.

O, käre Frälsare! Vet du icke av hans många och fula synder! Nej, han har inga synder — alls inga synder! Mitt blod varder utgjutet till syndernas förlåtelse. Synden är borttagen, missgärningen försonad, och den eviga rättfärdigheten framhavd. Gud försonade i Kristus världen med sig själv och förebrådde dem icke deras synder. Det finnes blott en synd, som fördömer världen: ty de tro icke på mig!

Se vi icke ock, att Kristus fördömde de strängaste laghelgon. Han nekade icke, att det var gott, att de icke voro orättfärdiga, icke rövare, icke horkarlar, att de gåvo de fattiga allmosor m. m., och icke dessmindre voro de fördömda.

Se vi icke även Paulus betyga om många av sina bröder, att de hade nit om Gud, att de foro efter rättfärdigheten; men, säger han, de kommo dock icke till rättfärdigheten, emedan de icke sökte det av tron, utan av lagens gerningar.

O, en förunderlig dom! De, som varit bättre, bliva fördömda, och de, som varit sämre, bliva saliga; den, som förslöst sitt arv med skökor, får den gödda kalven, och den, som alltid tjänt Fadern och "aldrig gått av hans bud", får icke ett kid.

Skall jag då icke se, att där ligger någon stor hemlighet! Skall jag då aldrig vakna över, vad försoningen ville säga! Skall jag då aldrig förstå, vad som skedde i Kristi död!

Detta är det första, vi lära av Kristi ord: För synd, ty de tro icke på mig; nämligen att all synd är så försonad i Kristi död, att den icke mer har lagens förbannelse med sig, utan att fördömelsen kommer endast av otron; att ingen människa varder fördömd för synden, utan endast för otron. Detta är den tröstliga lärdomen av dessa ord.

Det andra, vi lära av dessa ord, är, att den frommaste, allvarligaste, gudligaste människa kan bliva fördömd, nämligen om hon med all sin fromhet icke tror på Kristus — att sedan hon länge levat i det allvarligaste bättringsarbete, den djupaste ånger, de andäktigaste böner, den frommaste vandel, den strängaste själsförsakelse, den mest oförtrutna välgörenhet m. m., måste hon med allt detta fara till helvetet, om hon icke lärt räkna allt detta för skada emot den översvinneliga vår Herres Jesu Kristi kunskap och nu varder funnen i Honom, blott i Honom havande sin rättfärdighet och tröst.

Allt, vad i människan är, gäller intet för Guds ögon, sedan hans älsklige Son gav sitt blod till syndernas förlåtelse. Därav kommer, att de frommaste bliva fördömda, när de icke "hylla Sonen".

Härom skall den Helige Ande övertyga världen: "för synd, ty de tro icke på mig!" — Han angriper härmed det ypperligaste folk på jorden, kastar de frommaste, allvarligaste och heligaste människor under fördömelsen blott därför, att de icke giva Lammet ära, utan vilja vara sina egna frälsare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar