Allt det, som hör till köttet, är inte endast dömt till döden, utan
också genom föreningen med Kristus verkligen korsfäst. Om någon menar
sig vara omvänd och trogen och även verkligen i vissa fall börjat
leva annorlunda, övar ordet och vissa kristliga gärningar, men hyllar
och övar dock någon viss köttslighet, girighet, eller högfärd, eller vällust,
eller hat, eller annat dylikt — han vet väl att det är synd, men
berömmer sig av sin frihet och fortfar i skötesynden, ja, försvarar och
hyllar den — se, en sådan bedrager sig själv och ljuger på sin själ, då
han talar om sin tro och frid.
Men även om någon blivit en sann kristen och verkligen börjat i Anden, men inte fortfarande älskar och
övar köttets korsfästande, utan åter givit sina lustar frihet, åter hyllar
och försvarar någon synd, han har "lyktat i köttet". Tron, friden med
Gud och ett gott samvete kan inte bestå jämte en enda frigiven och
hyllad synd.
"Om ni lever efter köttet, så ska ni dö; men om ni dödar köttets gärningar med Anden, så ska ni leva." Med dessa
ord avkunnar apostelen en bestämd dom och visar, att köttets dödande
inte är en sådan sak, där det står i vår egen frihet att göra det eller
låta bli det; utan så vida vi vill behålla livet och inte evigt förloras,
ska vi nödvändigt och ovillkorligt öva detta, ja, så snart vi kommit
till Kristus, ofördröjligen ta avsked ifrån det gamla syndaväsendet
och börja ett nytt leverne efter Kristus och aldrig mer vända oss
därifrån till syndatjänsten igen.
Det är ganska märkligt att beskåda, hur det hos en kristen i verkligheten bevisar sig, att den gamla människan är korsfäst med Kristus.
Det är nämligen därhän kommet med en kristen, att hur det än går
honom under vandringen, bättre eller sämre, ska hans gamla människa
dödas, så länge Anden bor och arbetar i honom.
När Petrus troget
följer sin Mästare, då dödas dagligen den gamla juden i honom, han
förvandlas alltmer ifrån sitt förra väsende till sin Herres Kristi likhet.
Men när han en gång uppblåses av förmätenhet och därför lämnas
åt satans sållning, faller och förnekar sin Frälsare, då gråter han
bittert, gråter som ett risat barn; då dödas hans egenkärlek och
förmätenhet.
När han sedan inför rådet i Jerusalem står fast vid
sanningen och bekänner Kristus, blir han hudflängd; då dör han världen,
ja, då dödas också köttet. Men när han därefter i Antiochien åter av människofruktan "skrymtar", då får han en skarp bestraffning av Paulus.
Hur det än går för den käre Petrus, ska han tuktas och dödas.
Så
länge en kristen är rättsinnig och följer sin Frälsare, ska han dödas;
ty det är nu kommet därhän, att synden själv är hans största plåga.
Är jag rik och därav frestas att göra mej ett paradis på jorden, börjar
göda köttet och leva världsligt, då får jag genom Anden de starkaste
slag, blir förskräckt för min rikedom och vällevnad och lider därav mer,
än då jag var fattig. Går det inte så, utan jag börjar hylla och följa
köttet och göra mej goda dagar i sinnlighet, då blir där själva döden.
Är jag fattig och lider av lekamlig brist, men håller mig till Herren, då
dör jag världen var dag. Är jag verksam och begåvad i det andliga,
har år och erfarenheter i nåden, ljus och förmögenheter, mer än
bröderna, och därför vill njuta av ära och anseende — ve, det är
själva giftet! Det känner anden, och jag förskräcks nu såsom för
helvetet.
Är jag trogen och vaksam i bön och strid mot synden, vill
försaka både synd och ära, vill allvarligen, i det fördolda och i verkligheten, vara den främste — men jag vet det själv, jag gläds däråt, jag
har en hemlig förnöjelse i min allvarlighet — ve, ve, det är själva
helvetet! Jag förskräcks för det. Men ger jag mej då tvärtom mer
frihet, köttslig frihet — efter som allt gott kan uppblåsa mej, så att
jag nu föraktar att vaka och be och verka det, som är gott, utan
ger köttet frihet — o, då hoppar jag ju rakt ur askan i elden; då
känner jag alldeles bestämt min skuld och dom! Men blir jag då av bestraffningen upprorisk mot evangelium, slår all tröst ifrån mej och säger:
jag är ingen kristen, jag kan inte ta nåd, se, då rasar åter köttet genom
otron, då får jag åter ingen ro, förrän jag låter tukta mej till ett
ödmjukt emottagande av nåd som idel nåd.
Sålunda ser vi, att hur det än går för en kristen, så ska han dödas. Detta heter att vara korsfäst med Kristus.
Här säger du: "Vad är detta? Skall jag då från alla håll
straffas och tuktas; vad ska jag då göra? Ska jag i ingenting få vila och ha ro?" — Svar: Jo, men blott i en enda punkt — i
Herren! "Den sej berömma vill, han berömme sej i Herren!" Den
som vill na ro och glädje, have den i Herren — i själva Herren,
i hans rättfärdighet, godhet och trohet. All annan fröjd och
berömmelse straffar Anden liksom det uppenbarade ordet. — "Ja, då må jag
så gärna genast dö!" — Ja, så är det för en korsfäst. Detta är det
korsfästa livet. Är jag stilla på korset, så lider och dör jag; men är
jag inte stilla, utan bryter och sliter mej, lider jag dessmer.
Här är
ingenting bättre än att vara stilla, vara Anden underdånig, se på Jesus
och fara efter det, som är ovantill! Det förläne oss Herren! Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar