torsdag 25 april 2019

"Jag är korsfäst med Kristus." (Gal. 2:19)

Allt det, som hör till köttet, är inte endast dömt till döden, utan också genom föreningen med Kristus verkligen korsfäst. Om någon menar sej vara omvänd och trogen och även verkligen i vissa fall börjat leva annorlunda, övar ordet och vissa kristliga gärningar, men hyllar och övar dock någon viss köttslighet, girighet, eller högfärd, eller vällust, eller hat, eller annat dylikt — han vet väl att det är synd, men berömmer sig av sin frihet och fortfar i skötesynden, ja, försvarar och hyllar den — se, en sådan bedrar sej själv och ljuger på sin själ, då han talar om sin tro och frid.

Men även om någon blivit en sann  kristen och verkligen börjat i Anden, men inte fortfarande älskar och övar köttets korsfästande, utan åter givit sina lustar frihet, åter hyllar och försvarar någon synd, han har "lyktat i köttet". Tron, friden med Gud och ett gott samvete kan inte bestå jämte en enda frigiven och hyllad synd.

"Om ni lever efter köttet, så ska ni dö; men om ni dödar köttets gärningar med Anden, så ska ni leva." Med dessa ord avkunnar aposteln en bestämd dom och visar, att köttets dödande inte är en sådan sak, där det står i vår egen frihet att göra det eller låta bli det; utan så vida vi vill behålla livet och inte evigt förloras, ska vi nödvändigt och ovillkorligt öva detta, ja, så snart vi kommit till Kristus, ofördröjligen ta avsked ifrån det gamla syndaväsendet och börja ett nytt leverne efter Kristus och aldrig mer vända oss därifrån till syndatjänsten igen.

Det är ganska märkligt att beskåda, hur det hos en kristen i verkligheten bevisar sej, att den gamla människan är korsfäst med Kristus. Det är nämligen därhän kommet med en kristen, att hur det än går honom under vandringen, bättre eller sämre, ska hans gamla människa dödas, så länge Anden bor och arbetar i honom.

När Petrus troget följer sin Mästare, då dödas dagligen den gamla juden i honom, han förvandlas alltmer ifrån sitt förra väsende till sin Herres Kristi likhet. Men när han en gång uppblåses av förmätenhet och därför lämnas åt satans sållning, faller och förnekar sin Frälsare, då gråter han bittert, gråter som ett risat barn; då dödas hans egenkärlek och förmätenhet.

När han sedan inför rådet i Jerusalem står fast vid sanningen och bekänner Kristus, blir han hudflängd; då dör han världen, ja, då dödas också köttet. Men när han därefter i Antiokien åter av människofruktan "skrymtar", då får han en skarp bestraffning av Paulus. Hur det än går för den käre Petrus, ska han tuktas och dödas.

Så länge en kristen är rättsinnig och följer sin Frälsare, ska han dödas; ty det är nu kommet därhän, att synden själv är hans största plåga. Är jag rik och därav frestas att göra mej ett paradis på jorden, börjar göda köttet och leva världsligt, då får jag genom Anden de starkaste slag, blir förskräckt för min rikedom och vällevnad och lider därav mer, än då jag var fattig. Går det inte så, utan jag börjar hylla och följa köttet och göra mej goda dagar i sinnlighet, då blir där själva döden.

Är jag fattig och lider av lekamlig brist, men håller mig till Herren, då dör jag världen var dag. Är jag verksam och begåvad i det andliga, har år och erfarenheter i nåden, ljus och förmögenheter, mer än bröderna, och därför vill njuta av ära och anseende — ve, det är själva giftet! Det känner anden, och jag förskräcks nu såsom för helvetet.

Är jag trogen och vaksam i bön och strid mot synden, vill försaka både synd och ära, vill allvarligen, i det fördolda och i verkligheten, vara den främste — men jag vet det själv, jag gläds däråt, jag har en hemlig förnöjelse i min allvarlighet — ve, ve, det är själva helvetet! Jag förskräcks för det. Men ger jag mej då tvärtom mer frihet, köttslig frihet — efter som allt gott kan uppblåsa mej, så att jag nu föraktar att vaka och be och verka det, som är gott, utan ger köttet frihet — o, då hoppar jag ju rakt ur askan i elden; då känner jag alldeles bestämt min skuld och dom! Men blir jag då av bestraffningen upprorisk mot evangelium, slår all tröst ifrån mej och säger: jag är ingen kristen, jag kan inte ta nåd, se, då rasar åter köttet genom otron, då får jag åter ingen ro, förrän jag låter tukta mej till ett ödmjukt emottagande av nåd som idel nåd.

Sålunda ser vi, att hur det än går för en kristen, så ska han dödas. Detta heter att vara korsfäst med Kristus.

Här säger du: "Vad är detta? Skall jag då från alla håll straffas och tuktas; vad ska jag då göra? Ska jag i ingenting få vila och ha ro?" — Svar: Jo, men blott i en enda punkt — i Herren! "Den sej berömma vill, han berömme sej i Herren!" Den som vill na ro och glädje, have den i Herren — i själva Herren, i hans rättfärdighet, godhet och trohet. All annan fröjd och berömmelse straffar Anden liksom det uppenbarade ordet. — "Ja, då må jag så gärna genast dö!" — Ja, så är det för en korsfäst. Detta är det korsfästa livet. Är jag stilla på korset, så lider och dör jag; men är jag inte stilla, utan bryter och sliter mej, lider jag dessmer.

Här är ingenting bättre än att vara stilla, vara Anden underdånig, se på Jesus och fara efter det, som är ovantill! Det förläne oss Herren! Amen.

En korsfäst konung anstår ett korsfäst folk men vi
en dag med konungen ska få förklaras.
När Kristus uppenbaras, då uppenbaras vi
som med hans makt till salighet bevaras.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar