"Låtom oss frukta, att vi icke försumma det löfte, som är, att vi skola ingå i hans vila." (Hebr. 4:1)

Här torde någon säga: Det är just detta, jag fruktar; jag har wäl för närwarande nåd att tro, men huru skall jag dock kunna blifwa beståndande intill ändan? Man ser huru många, som kunna affalla och förloras!

Swar: Christus säger: "Jag är den gode Herden. Jag känner mina får, och mina känna mig, och mina får höra min röst. Och ingen skall rycka dem utur min hand." Dessa ord wisa, att ingen behöfwer misströsta om sitt beståndande, ingen behöfwer förloras; ingen kan ryckas ur den gode Herdens hand, ingen skiljas ifrån Guds kärlek i Christus Jesus — och längre går icke Skriften uti försäkringar härom. 

Många, som icke äro nöjda med att stå uti ett beständigt beroende af Christus, wilja hafwa en försäkran derom, att de aldrig kunna affalla. Men Skriften gifwer icke någon sådan försäkran, utan twärtom bewisar hon motsatsen och warnar hwar och en för faran. Wi lemnas således alltid i fruktan för oss sjelfwa och i förtröstan på Herren allena; och detta är oss allra helsosammast.

Detta är ock, hwad Skriften i tydliga ord yrkar: "Sen till, att I uti detta edert elände wandren i räddhåga. Fröjden eder med bäfwande. Låtom oss frukta, att wi icke försumma det löfte, som är, att wi skola ingå i hans rolighet." "Men I, som frukten Herren, hoppens det bästa af Honom, ty Han felar eder intet." -

Hwad är då nu wår tröst i Herren? Den, att Christus, Guds Son, som låtit sitt lif för oss, är wår Herde. Då Han är af en sådan kärlek och trohet, att Han för wår skull blifwit menniska, blifwit "lik bröderna", warit frestad i allting, likasom wi, och ändtligen låtit sitt lif för fåren, hwad skulle wi icke då wänta af Honom? Då Han derjemte är en allsmäktig Gud, hwilken fiende kan då göra det får någon skada, som ligger på hans axlar, som hör hans röst och håller sig intill Honom!

Detta är wår tröst, att Han, den gode Herden, skall sjelf föda sina får, d. ä. beständigt med evangelii ord underhålla wår tro, ännu stärka och lifwa trösten och glädjen i Honom, kärleken, tålamodet och hoppet; att Han skall uppsöka det borttappade och igenhemta det förwillade, så att, äfwen när wi förwillats från rätta stråten, Han ändå icke will lemna oss, utan will gå efter det får, som är borta, ropa och locka det tillbaka och, om det blott åter begynner lyssna till hans röst, lägga det på sina axlar med glädje. Widare, att Han skall förbinda det sargade d. ä. trösta och hugswala de af satan illa medfarna själar och återställa dem till frid och helsa; stärka de swaga och samla lammen, som icke kunna följa hjorden, i sin famn och bära dem uti sitt sköte; korteligen sköta alla fåren, såsom de betarfwa det.

Men skola då icke fåren sjelfwa göra något till saken?

Om dem säger Herren endast detta: Mina får höra min röst. Först är ju detta alldeles detsamma som: "De förtrösta på mig, de hafwa intet annat hopp än i mig." Ty den, som i nödens stund är wårt hopp, dens röst aktar man uppå. För det andra betyder det att höra Herdens röst, att gifwa akt på densamma, wörda och hörsamma den, samt att skilja den från främmande röster. Och detta är allt, hwad som behöfwes. Ty allt hwad den gode Herden gör till wårt bewarande, det gör Han med sin röst. När wi då blott akta på hans röst, så blir allting botadt.

Alla satans listiga anlopp, alla köttets frestelser, alla werldens förförelser, all wår swaghet, otro, kallsinnighet, högmod — kortligen, allt ondt botas blott genom hans röst. Ingen christen är så stark, så lärd i Gud, så troende, så fast i sin christendom, att han icke kan angripas af hwad ondt som helst; då beror allt derpå, om han ännu har det sinnet, att han låter sanningens ord gälla mer än hans egna tankar, tycken och känslor och således låter rätta sig, straffa sig, trösta sig — detta heter att höra Herdens röst. Då kan allting hjelpas.

Wi se, att Frälsarens lärjungar aldrig woro komna till en sådan fullkomlighet i förstånd, i tro, i waksamhet och starkhet, att de sedan kunde leda sig sjelfwa, tro och wandra, såsom de borde, utan der förekommo dagligen några större eller mindre brister. Men hwad som gjorde, att de ändå bibehöllos och tillwäxte i nåden, war endast, att de woro Herden nära, att de dock hörde hans röst, läto dagligen rätta sig af Honom, warna, straffa och trösta sig. Derigenom blef allt godt igen, och så lärde de alltid mer och mer, hwad de behöfde lära.

Hwad war det åter, som gjorde, att den arma Judas blef förtappad? Intet annat, än att han icke hörde Herdens röst; att när djefwulen ingaf honom i hjertat det, som war ondt, han icke aktade Herrens warningar; och när samwetet waknade med förskräckelse, han icke lät något nådens ord trösta sig. Hade han blott aktat sin hulde Herdes röst, så hade allting botats.

Derföre, så länge wi ännu höra Herdens röst, älska ordet om Christus och allvarligt begagna det, för att få dess kraft till tro, kärlek och gudsfruktan; lyssna på den trofaste wännen, som osynlig följer oss och talar till wåra hjertan, så länge skall ingen fiendtlig makt kunna skilja oss ifrån Guds kärlek i Christus Jesus. Ty Herren är större än alla, och Han har högtidligt betygat: "Ingen skall rycka dem utur min hand."