onsdag 15 juni 2016

"Låt oss frukta, så att vi inte försummar det löfte som är att vi ska gå in i hans vila." (Hebr. 4:1)

Här torde någon säga: Det är just detta jag fruktar. Jag har väl för närvarande nåd att tro, men hur skall jag dock kunna bli beståndande intill änden? Man ser hur många som kan avfalla och förloras!

Svar: Kristus säger: "Jag är den gode Herden. Jag känner mina får, och mina känner mej, och mina får hör min röst. Och ingen ska rycka dem ur min hand." Dessa ord visar att ingen behöver misströsta om sitt beståndande, ingen behöver förloras; ingen kan ryckas ur den gode Herdens hand, ingen skiljas ifrån Guds kärlek i Kristus Jesus — och längre går inte Skriften i försäkringar härom.

Många, som inte är nöjda med att stå i ett beständigt beroende av Kristus, vill ha en försäkran om att de aldrig kan avfalla. Men Skriften ger inte någon sådan försäkran, utan tvärtom bevisar hon motsatsen och varnar var och en för faran. Vi lämnas alltså alltid i fruktan för oss själva och i förtröstan på Herren allena; och detta är oss allra hälsosammast.

Detta är också vad Skriften i tydliga ord yrkar: "Se till, att ni i detta ert elände vandrar i räddhåga. Fröjda er med bävan. Låt oss frukta, så att vi inte försummar det löfte som är att vi ska gå in i hans vila." "Ni som fruktar Herren, hoppas det bästa av honom, ty han felar er inte." -

Vad är då nu vår tröst i Herren? Den, att Kristus, Guds Son, som givit sitt liv för oss, är vår Herde. Då han är av en sådan kärlek och trohet, att han för vår skull blivit människa, blivit "lik bröderna", varit frestad i allting liksom vi, och slutligen givit sitt liv för fåren, vad skulle vi inte då vänta av honom? Då han därjämte är en allsmäktig Gud, vilken fiende kan då göra det får någon skada som ligger på hans axlar, som hör hans röst och håller sej intill honom!

Detta är vår tröst, att han, den gode herden, ska själv föda sina får, d. ä. beständigt med evangelii ord underhålla vår tro, ännu stärka och liva trösten och glädjen i honom, kärleken, tålamodet och hoppet; att han ska söka upp det borttappade och hämta igen det förvillade, så att, även när vi förvillats från rätta stråten, han ändå inte vill lämna oss, utan vill gå efter det får som är borta, ropa och locka det tillbaka och, om det bara åter börjar lyssna till hans röst, lägga det på sina axlar med glädje. Vidare, att han ska förbinda det sargade d. ä. trösta och hugsvala de av satan illa medfarna själarna och återställa dem till frid och hälsa; stärka de svaga och samla lammen, som inte kan följa hjorden, i sin famn och bära dem i sitt sköte; kort sagt, sköta alla fåren såsom de behöver det.

Men ska då inte fåren själva göra något till saken?

Om dem säger Herren endast detta: Mina får hör min röst. Först är ju detta alldeles detsamma som: "De förtröstar på mej, de har inget annat hopp än i mej." För den som i nödens stund är vårt hopp, dens röst aktar man på. För det andra betyder det att höra Herdens röst att ge akt på densamma, vörda och hörsamma den, samt att skilja den från främmande röster. Och detta är allt vad som behövs. För allt vad den gode Herden gör till vårt bevarande, det gör han med sin röst. När vi då bara ger akt på hans röst, så blir allting botat.

Alla satans listiga anlopp, alla köttets frestelser, alla världens förförelser, all vår svaghet, otro, kallsinnighet, högmod — kort sagt, allt ont botas endast genom hans röst. Ingen kristen är så stark, så lärd i Gud, så troende, så fast i sin kristendom, att han inte kan angripas av vad ont som helst; då beror allt på, om han ännu har det sinnet, att han låter sanningens ord gälla mer än hans egna tankar, tycken och känslor och således låter rätta sej, straffa sej, trösta sej — detta heter att höra Herdens röst. Då kan allting hjälpas.

Vi ser, att Frälsarens lärjungar aldrig var komna till en sådan fullkomlighet i förstånd, i tro, i vaksamhet och starkhet, att de sedan kunde leda sej själva, tro och vandra såsom de borde, utan där förekom dagligen några större eller mindre brister. Men vad som gjorde att de ändå bibehölls och tillväxte i nåden, var endast att de var Herden nära, att de dock hörde hans röst, dagligen lät rätta sej av honom, varna, straffa och trösta sej. Därigenom blev allt gott igen, och så lärde de alltid mer och mer, vad de behövde lära.

Vad var det åter som gjorde att den arma Judas blev förtappad? Inget annat, än att han inte hörde Herdens röst; att när djävulen ingav honom i hjärtat det som var ont han inte aktade Herrens varningar; och när samvetet vaknade med förskräckelse, han inte lät något nådens ord trösta sej. Hade han blott aktat sin hulde Herdes röst, så hade allting botats.

Därför, så länge vi ännu hör Herdens röst, älskar ordet om Kristus och allvarligt begagnar det, för att få dess kraft till tro, kärlek och gudsfruktan; lyssnar på den trofaste vännen, som osynlig följer oss och talar till våra hjärtan, så länge ska ingen fientlig makt kunna skilja oss ifrån Guds kärlek i Kristus Jesus. Ty Herren är större än alla, och han har högtidligt betygat: "Ingen ska rycka dem utur min hand."

1 kommentar:

  1. Hur ska man gå framåt alltså nästa dags betraktelse

    SvaraRadera