Då kärleken till Guds barn är en frukt och ett tecken af den nya
födelsen, följer deraf, att en förmaning till denna kärlek icke angår hwem
som helst, utan endast pånyttfödda christna. Må man aldrig företaga
sig att förmana "den, som är född (blott) efter köttet", att älska dem,
som "äro födda efter Anden". Det blir alltid ett fåfängt arbete att
wilja upphäfwa den gamla fiendskapen mellan ormens säd och qwinnans.
Det är de trogna, det angår, då Herren Christus och apostlarna
förmana: "Älsken eder storligen inbördes!" Ty fastän kärleken är född af
Anden i wåra hjertan och wäxer ur wår förening med Frälsaren, behöfwer
den dock, såsom alla Andens frukter, att wäl wårdas och skötas.
Deraf alla Skriftens förmaningar och uppmuntringar till kärlek! Och
det är en stor förlust och stor fara, om du förlorar kärleken till
bröderna.
Nu är det ock många omständigheter, som wilja afkyla denna
kärlek. Wår afswurne fiende, som wäl wet, hwad han wunnit, om han
får dig afskild från brödrakretsen, stämplar alltid emot de christnas
brödrakärlek. Och i wåra egna hjertan finner han många medel. Men
som denna kärlek är en så utmärkande frukt af lifwet i Christus, så är
den ock alltid af detta lif beroende. Så länge jag lefwer i frisk öfning
af bättring och tro, älskar jag ock bröderna. Derföre ligger den första,
allmännaste och mest wäsendtliga orsaken till en afkolnande kärlek uti
ett förswagadt nådelif.
Då ett jordiskt sinne börjar taga öfwerhand hos
en christen, så att han icke mer lefwer i daglig öfning af bättring och
tro, af syndens kännedom och nådens omfattande, då börjar han ock
med detsamma blifwa kall för bröderna och mer se deras fel än den
nåd, som bor i dem. Äfwen sålunda fullbordas de orden af Herrens
mun: "Efter det ondskan får öfwerhanden, warder kärleken i många
förkolnad." Härjemte är ock hos bröderna mycket oförstånd och andra
oarter, som kunna stöta och afkyla kärleken. Ändtligen komma ock
härtill stundom skiljaktiga meningar, som söndra brödrakretsen.
Skiljaktigheterna röra wisserligen blott mindre wäsendtliga frågor — ty i den
stora hufwudsaken äro alla trogna i hela werlden ense — men likwäl
kunna dessa bimeningar förorsaka kärleken dödliga sår.
Detta sker
isynnerhet på twenne sätt: Först när jag icke förstår, att en broder kan
wara lika redlig och benådad christen, fastän han icke fattar alla punkter
i Guds ord såsom jag — när jag icke förstår, att bland dem, som i
wissa frågor hafwa andra meningar, äfwen finnas trogna Guds barn; ty då följer, att jag börjar fördöma alla sådana, som i något mål få
en annan mening än jag, och ett sådant dömande måste alltid utsläcka
kärleken. Annat är det, om jag blott emotstår den falska meningen
eller straffar ett fel eller oförståndigt beteende af min broder, såsom
Christus straffade Petrus, när han tog till swärd, och en annan gång kallade
honom "satan" (motståndare). Sådan bestraffning kan alltid stå
tillsammans med kärleken; men att helt fördöma den, som dock har i Christi
blod sin enda tröst, sitt allt i alla, det är alldeles emot kärleken och
dödar densamma.
För det andra sker det, när dessa bifrågor blifwa så
stora och wigtiga för mig, att de intaga främsta rummet i hjertat,
hwilket bewisar sig dermed, att alla de, som äro ense med mig i den
frågan, om de ock icke lefwa i Christus, dock blifwa mig kärare än de
Jesu wänner, som icke äro ense med mig i den frågan. O, ett betänkligt
tecken! O, ett fruktanswärdt förhållande! Märk, då en fråga af
kanske så ytlig beskaffenhet, att den kan med all wärma omfattas af
Christi fiender, blir mig så wigtig, att jag med mer kärlek och glädje
möter dessa, blott derföre att de befrämja denna enskilda bifråga, än
jag ser de syskon i Christus, som hafwa fått med mig lika dyrbar tro i
rättfärdigheten, "hwilken wår Gud gifwer och Frälsaren Jesus Christus".
Se, att en menniska, som är min Herres fiende, som ännu aldrig fått
i sinnet att söka sin försoning och frid i Lammets blod, ännu aldrig
legat såsom förtappad syndare wid Jesu fötter, utan förtrampar Guds
Son och aktar testamentets blod såsom orent, blir mig kärare än en
Jesu wän, som i Lammets död och smärta har sitt allt i alla, som är
ett Guds barn och min ewighetsbroder — är icke detta ett betänkligt,
ett fruktanswärdt förhållande? Och wittnar icke detta, att den bifråga,
som warit orsaken härtill, har blifwit mig wigtigare än Frälsaren, då
bröderna i den frågan äro mig kärare, än bröderna i Christus.
Då nu således kärleken till Guds barn genom så många omständigheter
kan afkylas, huru wigtigt är det icke att wäl gifwa akt på sig
samt på de stora skäl, wi hafwa, att älska nådesyskonen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar