Då kärleken till Guds barn är en frukt och ett tecken på den nya födelsen, följer därav att en förmaning till denna kärlek inte angår vem som helst, utan endast pånyttfödda kristna. Må man aldrig företa sej att förmana "den, som är född (blott) efter köttet", att älska dem, som "är födda efter Anden". Det blir alltid ett fåfängt arbete att vilja upphäva den gamla fiendskapen mellan ormens säd och kvinnans. Det är de trogna det angår, då Herren Kristus och apostlarna förmanar: "Älska er storligen inbördes!" Ty fastän kärleken är född av Anden i våra hjärtan och växer ur vår förening med Frälsaren, behöver den dock, såsom alla Andens frukter, att väl vårdas och skötas. Därav alla Skriftens förmaningar och uppmuntringar till kärlek! Och det är en stor förlust och stor fara, om du förlorar kärleken till bröderna.
Nu är det också många omständigheter som vill avkyla denna kärlek. Vår avsvurne fiende, som väl vet vad han vunnit, om han får dej avskild från brödrakretsen, stämplar alltid emot de kristnas brödrakärlek. Och i våra egna hjärtan finner han många medel. Men som denna kärlek är en så utmärkande frukt av livet i Kristus, så är den också alltid beroende av detta liv. Så länge jag lever i frisk övning av bättring och tro, älskar jag också bröderna. Därför ligger den första, allmännaste och mest väsentliga orsaken till en avkolnande kärlek i ett försvagat nådeliv.
Då ett jordiskt sinne börjar ta överhand hos en kristen, så att han inte mer lever i daglig övning av bättring och tro, av syndens kännedom och nådens omfattande, då börjar han också med detsamma bli kall för bröderna och mer se deras fel än den nåd, som bor i dem. Även sålunda fullbordas de orden av Herrens mun: "Eftersom ondskan får överhanden, blir kärleken i många förkolnad." Härjämte är också hos bröderna mycket oförstånd och andra oarter, som kan stöta och kyla av kärleken. Slutligen kommer också härtill stundom skiljaktiga meningar som söndrar brödrakretsen. Skiljaktigheterna rör visserligen bara mindre väsentliga frågor — ty i den stora huvudsaken är alla trogna i hela världen ense — men likväl kan dessa bimeningar förorsaka kärleken dödliga sår.
Detta sker i synnerhet på två sätt: Först när jag inte förstår att en broder kan vara lika redlig och benådad kristen, fastän han inte fattar alla punkter i Guds ord såsom jag — när jag inte förstår, att även bland dem som i vissa frågor har andra meningar finns trogna Guds barn; ty då följer, att jag börjar fördöma alla sådana, som i något mål får en annan mening än jag, och ett sådant dömande måste alltid utsläcka kärleken. Annat är det om jag bara står emot den falska meningen eller straffar ett fel eller oförståndigt beteende av min broder, såsom Kristus straffade Petrus, när han tog till svärd, och en annan gång kallade honom "satan" (motståndare). Sådan bestraffning kan alltid stå tillsammans med kärleken; men att helt fördöma den, som dock har i Kristi blod sin enda tröst, sitt allt i alla, det är alldeles emot kärleken och dödar den.
För det andra sker det, när dessa bifrågor blir så stora och viktiga för mej att de intar främsta rummet i hjärtat, vilket bevisar sej därmed, att alla de som är ense med mej i den frågan, om de än inte lever i Kristus, dock blir mej kärare än de Jesu vänner, som inte är ense med mej i den frågan. O, ett betänkligt tecken! O, ett fruktansvärt förhållande! Märk, då en fråga av kanske så ytlig beskaffenhet, att den med all värme kan omfattas av Kristi fiender, blir mej så viktig, att jag med mer kärlek och glädje möter dessa, bara därför att de befrämjar denna enskilda bifråga, än jag ser de syskon i Kristus, som med mej har fått lika dyrbar tro i rättfärdigheten, "som vår Gud ger och Frälsaren Jesus Kristus".
Se, att en människa som är min Herres fiende, som ännu aldrig fått i sinnet att söka sin försoning och frid i Lammets blod, ännu aldrig legat såsom förtappad syndare vid Jesu fötter, utan förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod såsom orent, blir mej kärare än en Jesu vän, som i Lammets död och smärta har sitt allt i alla, som är ett Guds barn och min evighetsbroder — är inte detta ett betänkligt, ett fruktansvärt förhållande? Och vittnar inte detta, att den bifråga som varit orsaken härtill, har blivit mej viktigare än Frälsaren, då bröderna i den frågan är mej kärare än bröderna i Kristus. Då nu således kärleken till Guds barn genom så många omständigheter kan avkylas, hur viktigt är det inte då att väl ge akt på sej själv samt på de stora skäl vi ar att älska nådesyskonen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar