Märk väl detta språk! Här är trons hemlighet. Här är den sanna visheten. "Ordet är hart nära dej." Den som vill finna Gud och Kristus hålle sej blott till ordet. Där vill Gud möta oss. Där finner du Kristus. Du behöver inte fara omkring och söka honom i dunkla känslor eller okända rymder, varken i höjden eller i djupet; du har honom helt nära, i ordet — det ordet om tron. Omfattar du det i ditt hjärta, så har du Kristus i ditt hjärta, så har du allt vad orden innehåller och lovar.
Du behöver inte sväva hit och dit med dina tankar och säga: Om jag visste, vad Gud i himmelen tänker om mig och vill göra med mej! Om jag visste, huruvida mitt namn står i livets bok eller inte! Ack, om Gud på något sätt ville uppenbara sej för mej och säga mej det!
Säg imte i ditt hjärta något sådant. Herren Gud har redan gjort det du önskar. Han har redan uppenbarat sig och givit oss det ord som gäller för alla, för var och en. Var viss att han inte gör någon skillnad på personer, utan att hans förkunnade nådeslagar gälla för alla lika.
I jordiska förhållanden förstår vi ganska väl, hur en allmän lag gäller. Då jag känner samhällets lagar, så behöver jag inte säga: ack, om jag finge tala med konungen och höra, om jag har att vänta hans kungliga beskydd. Nej, jag vet förut, vilka han är nådig och skyddar, nämligen alla som rättar sej efter rikets lagar.
Så är det också med Guds ord. Det är endast en löslighet i vår tro på Guds ord, när vi inte vet vad Gud tänker om oss. Han har redan sagt oss det i ordet. Där ser jag, att om jag inte vill hylla Sonen, utan vill med världen leva fritt efter mitt eget tycke och kött, i synd och lättsinne, så är jag under fördömelsens dom.
Vill jag å andra sidan försöka att genom egen rättfärdighet efter lagen förvärva Guds nåd, så vet jag att villkoret är detta: fullgör allt, så får du leva - men att om jag syndar på ett, är jag under förbannelsen. Är jag däremot av lagen dömd, rådlös och nedslagen, men söker nu min frälsning endast i Sonen, i hans försoning, och inte mer kan umbära honom och hans evangelium, då vet jag, att jag redan är iklädd hans rättfärdighet och skriven i livets bok, hur illa det än må synas eller kännas i mitt hjärta. Hur vet jag allt detta? Det vet jag av Guds eget ord. Vem skulle jag tro, om inte Gud själv?
Och Han har överallt förklarat oss detta. Vi bör med mycket allvar prägla denna lärdom in i våra hjärtan. Ty det är eljest en övermåttan svår konst att alltid förbli i tron, under all den mångfaldiga anfäktelse våra hjärtan måste lida i denna värld. Köttet är fullt med synd, samvetet fullt med lagsinne, känslan hos gudfruktiga själar stundom såsom ett öppet sår och Gud med sin nåd ofta djupt fördold och mycket underlig. Här har då vår fiende, djävulen, rika tillfällen och medel att anfäkta oss, så länge vi är på jorden. Då gäller det att ha något starkt fäste i nöden, att inte bero av vad vi är, finner eller känner i oss själva, utan hårt hålla oss fast vid den store Gudens eviga ord.
Om denna dyra konst talar Luther ganska lärorikt sålunda: "Det är annat att känna och annat att tro. Därför måste man gå ifrån känslan och rentav fatta ordet med hörseln,såsom det lyder, samt liksom skriva in det i sitt hjärta och hålla sej fast vid det, om där än ingen likhet vore därtill, att mina synder är tagna ifrån mej, utan jag känner dem ännu hos mej." Men detta sker nu endast genom trons ihärdiga fasthållande vid Guds ord.
Och tänk: När den store Herren Gud, himmelens och jordens skapare, betygar: "Så sant som jag lever, jag har inte lust till någon syndares död, utan att var och en vänder sej till bättring och lever": vilken förtappad syndare skulle inte då lita på det, fly till Honom och leva?
När den store Herren Gud ifrån världens begynnelse med så många uttryckliga ord och talande förebilder uppenbarat sitt eviga råd, att han ville genom sin enfödde Son bota syndafallet, ta bort synden och fullgöra lagen; när en stor evangelisters skara jämte den Helige Andes krafter på jorden vittnar att allt detta är fullbordat; ja, när Herren själv betygar: "Jag är den förste och den siste, och den levande; jag var död, och se, jag är levande ifrån evighet till evighet — och jag ska ge den som törstar av det levande vattnets källa för intet": vilken förtappad syndare skulle inte lita på sådana ord och förtröstansfullt framgå till nådestolen? Vilken anfäktad kristen skulle inte med alla sina frestelser och skröpligheter likväl vila sitt trötta hjärta vid sådana ord?
Ordet, Guds eget ord, är hart nära dej, ja, i ditt hjärta och i din mun, då du med tron omfattar det. Där har du då Kristus och all salighet, endast i och med ordet.
Ordet är dig nära,
Faderns hemlighet,
Sonens kraft och ära,
Andens trofasthet.
Djupt i ditt hjärtas
dunkel Ordet bor,
Ordet som ger livet,
när du Ordet tror.
Ordet du ej finner,
meningen du vill,
i det som försvinner,
det du skyndar till.
Ordet är nära,
i ditt hjärtas rum,
Ordet som du hörde,
Evangelium!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar