måndag 14 september 2020

"De förstod Gud och har inte prisat honom som en Gud, och inte heller tackat; utan de blev fåfängliga i sina tankar, och deras oförnuftiga hjärta har blivit mörkt." (Rom. 1:21)

 Här lär vi, hur allvarligt Gud äskar av människan, att hon ska prisa honom, i den mån hon känner honom. Känner vi honom också bara såsom en vis och allsmäktig skapare, så vill han att vi dock ska dyrka honom såsom en sådan; vi är redan då skyldiga honom allt vårt hjärtas kärlek, vördnad och lydnad.


De har "inte heller tackat honom", tillägger aposteln. Vi bör oavlåtligen påminna oss, att Gud är källan till allt, det vi är och har; "i honom lever vi, rörs och har vår varelse." Därför är det också en huvuddel av vår gudsdyrkan, att vi beständigt tackar honom, erkänner vårt beroende av honom och i allting ger honom äran. Och tänk, då även hedningarna, som saknar evangelii ljus, likväl är utan ursäkt, när de inte sålunda förherrligar och tackar Gud, hur vill det då gå oss, till vilka han talat genom sina profeter och omsider genom själva Sonen, om vi inte förherrligar och tackar vår Gud?

Men vad det är att förherrliga honom såsom en Gud, det förtjänar väl att ännu bättre betänkas. Det sker inte bara med ord, åthävor och vackra gärningar, utan de som förstår att Gud är en Ande, de ska också tillbedja honom i anda och sanning. Såsom redan är anmärkt, vill Gud att vi ska dyrka honom i samma mån som han uppenbarat sej för oss: älska honom så som vi förstår att han är älskvärd; frukta honom så som vi förstår att han är fruktansvärd; tro på honom så som vi förstår att han är trofast och sannfärdig; i allting så lyda honom som vi förstår att han har makt och rätt att i allting befalla över oss. Detta heter att prisa honom såsom en Gud.

Om vi nu allvarligt vill prisa honom så, då måste vi förkrossas inför honom för alla de brister och synder vi då finner hos oss, och bekänna att han dömer alldeles rätt om han kastar oss till helvetet. Då prisar vi honom såsom en Gud — då återfår Gud den ära som i syndafallet berövades honom, när ormen ingav människan: "Skulle Gud ha sagt, att ni ska dö?" När vi nu ger oss skyldiga till döden, då prisar vi honom såsom en Gud.

Men har han också uppenbarat oss sitt råd om vår salighet — uppenbarat oss sin Son och sin allvarliga vilja att saliggöra alla dem som hyllar Sonen. Då fordras att vi också låter honom vara sannfärdig i detta, så att vi inte kastar bort Guds nåd, utan böjer oss för hans ord och tror på hans barmhärtighet. Sådant heter att prisa honom såsom en Gud.

Förstår vi vidare att det är hans allvarliga vilja att "de, som nu lever genom hans Sons död, inte ska leva för sej själva, utan för honom, som är för dem död och uppstånden"; att de ska ta avsked från allt, som misshagar Gud, och göra vad honom täckes — då fordras att vi också med glada, tacksamma och villiga hjärtan gör detta och, vadhelst som därvid ännu brister, alltid tror på den eviga förlåtelsen, som han så dyrt förvärvat och så allvarligt tillsagt oss.

Allt detta hör till att prisa honom såsom en Gud. Sker nu inte detta, utan vi blir "fåfängliga i våra tankar" och börjar fritt leva emot vårt förstånd om Gud, då följer, såsom ett rättvist straff, att Gud tar sitt ljus ifrån oss och låter våra oförståndiga hjärtan förmörkas och falla i allehanda galenskaper, såsom aposteln här säger om hedningarna. Detta är den allvarsamma lärdom, som denna text giver oss, och som isynnerhet bör vara gripande för oss, åt vilka Gud givit sitt evangelium.

Då Gud har så högt benådat oss, att han inte blott ställt för våra ögon hela skapelsen, full med vittnesbörd om hans eviga kraft och gudom, utan också givit oss sin Son från himmelen, som blivit vår broder och trofaste medlare, som med sin laguppfyllelse och sitt blods utgjutelse förlossat oss från synden och lagens förbannelse; vidare, givit oss sitt ord om allt detta och ännu dagligen sänder oss den Helige Ande, som själv verkar allt vad som är nödvändigt till liv och gudsfruktan, kallar, väcker, upplyser, tuktar och hugsvalar oss, allt efter som vi behöver det — tänk, då Gud givit och ger oss allt detta, men världen ändå går sin väg fram, är säker och ogudaktig, inte fruktar Gud, inte prisar och tackar honom för all hans nåd, utan lever fri i sina synder, sin fåfänglighet och avgudadyrkan: vem kan undra, att vår Gud då låter världen fara, ja, låter den så förblindas och förstockas, att den knappt fruktar ett ögonblick för helvetet?

Men mycket mer, om också vi som även varit benådade med Andens liv och ljus, smakat Guds godhet och begynt vandra i Anden, skulle på nytt avfalla, bli fåfängliga i våra tankar och åter leva i säkerhet och uppsåtliga synder; hur rättvis men förskräcklig måste icke då Guds dom bli! Vore vi också än så svaga och syndiga, men vi allenast gåve honom äran, bekände inför honom vår synd, dömde oss själva och sökte hans nåd, så bleve ju allting botat; men då vi föraktar honom, missbrukar och trotsar det ljus han givit oss, och börjar att förhålla sanningen i orättfärdighet: vem kan då undra, säger vi åter, att Gud i sin majestätiska rättfärdighet nu handlar med oss så, som denna text lär!

Ack, fjärran gångna från det liv
som är i dig, vi länge gått
med jordens sorg och tidsfördriv
och slöst på dem vår himlalott.
Ja, vi har övergivit dig
i tankar, tal, begär och värv
och hastat på de dårars stig
med stora steg till vårt fördärv.

Vi vill nu ej med fagert sken
oss värja mot din stränga rätt,
ty inför dig är ingen ren,
din lag vi alla överträtt.
Nej, vi vill hellre med varann
åkalla din barmhärtighet
och tro på den, som skyla kan
vår brist med sin rättfärdighet.

Lyft upp vår själ ur jordens mull,
vårt hjärtas uppsåt styrk och stöd
att akta godhet mer än gull
och rädas mer för synd än nöd.
Låt ära växa i vårt land,
låt frid och rätt där sammanbo,
och trohet räcka godhet hand
till enskilt väl och allmän ro.

Ja, gör oss Herre, till ett folk
med fromhet vist, med vishet fritt,
där varje röst är hjärtats tolk
och varje hjärta, Gud, är ditt,
ett folk som glatt beflitar sig
att villigt göra det du bjöd
och så på dig förlitar sig
i väl och ve, i liv och död.

söndag 13 september 2020

"Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det." (Ef. 2:8)

Nåd är ett viktigt huvudord i salighetsläran; därför må vi betrakta det väl. Det tycks vara mycket lätt att förstå, så länge det ännu bara gäller att tänka och tala om det; men så snart det gäller tillämpning, när vår eviga salighet eller fördömelse beror av det, då är inget ord svårare att rätt fatta och tro än det korta ordet nåd.

Läran om nåden är en viktig del av läran om Gud. Men att rätt känna Gud i hans nåd, det är evigt liv.

Först är hela världen i ett tjockt mörker i fråga om Guds nåd, då hon anser den vara något sådant, som att Gud inte ska vara så nogräknad med människan, eftersom hon är svag och inte kan vara fullkomlig; "men Gud är nådig", säger man då, "Han räknar inte så noga med oss." Detta är den nådespredikan, med vilken den gamle ormen söver och bedrar hela världen. Guds nåd är på detta sätt ett slags flathet, som alldeles tillintetgör hans rättfärdighet och sanning i hans domar.

Men något annat lär Skriften om Guds nåd. Något annat ska du lära vid Kristi blodsvettning, hudflängning och hårda rop på korset. Sedan också vid Jerusalems förstöring och allt det gräsliga, som därvid övergick Guds egendomsfolk, då likväl ingen fågel får falla till jorden honom förutan.

Guds nåd är inte eftergift eller flathet. Gud har visserligen i sitt hjärta en för oss obegripligt stor kärlek och barmhärtighet; men denna kan inte utövas i strid med hans lika stora och fullkomliga rättfärdighet. "Rättfärdighet och dom är hans stols stadfästelse; nåd och sanning är för hans ansikte." Ingen kan få Guds nåd annat än i den fullkomligaste överensstämmelse med hans rättfärdighet. Kristus kan gråta över Jerusalem, men kan inte frälsa det, då det inte vill höra hans röst.

Talar vi om Guds förlåtande nåd, varigenom människan upptas i hans förbund och vänskap, så måste vi alltid veta, att denna nåd aldrig ges utom Kristus. Men är hon i honom och äger allt vad han för oss gjort och är, då är där också en alldeles fullkomlig nåd och den allrahögsta vänskap och kärlek. Ty liksom utom Kristus inte givs någon nåd, utan endast efter förtjänst, så gäller tvärtom ingen gärning, ingen synd, ingen ovärdighet hos dem, som är i Kristus Jesus. Sådant betyder nåd.

Nåden är alldeles motsatsen mot allt avseende gärning och förtjänst. Detta är en mycket viktig anmärkning, om man vill förstå vad nåd är. Aposteln säger: "Är det nu av nåd, så är det inte av gärningar, annars vore nåd inte nåd. Är det ock av gärningarna, så är det nu inte nåd, annars vore gärning inte gärning." Och åter säger han: "Honom, som håller sej vid gärningarna blir lönen inte räknad av nåd, utan av plikt." Där blir nåd och plikt ställda mot varandra såsom motsatser. Och åter: "Av nåden är ni frälsta genom tron; och det inte av er själva, Guds gåva är det; inte av gärningar, för att ingen ska berömma sig."

Av alla sådana ställen märker vi, att nåd och gärningar, nåd och förtjänst, är alldeles motsatta ting, så att det ena nödvändigt utesluter det andra. När det i Skriften lärs, att människan blir rättfärdig och salig endast av nåd, så blir de som åtnjuta denna nåd betraktade såsom personer som inte blott saknar rätt till denna gåva, utan, tvärtom, såsom sådana, som bara förtjänat Guds straff och vrede och ännu, så länge de leva på jorden, ingenting annat förtjänar, om Gud skulle handla efter vår förtjänst, eftersom den fullkomliga rättfärdigheten kräver en fullkomlig helighet, och i oss är beständigt synd.

Allt detta är nu ganska lätt att förstå, när det endast gäller läran därom. Men när Gud besökt och väckt en människa ur sömnen, så att hon nu ser och känner det djupa, oändliga syndafördärvet i själens innersta väsende, i tankar, begär, sinnesrörelser, och det gamla hjärtat alltid vill den orätta vägen, och köttet är fullt med syndiga böjelser, vilket allt blir mer och mer belyst och kännbart genom den inneboende Anden — o, då blir det en svår konst att förstå, att nåden är sådan, att allt detta fördärv inte det minsta hindrar och rubbar den.

Ty när lagen dock är skriven i människans väsende, och Guds stora bevisade nåd gör alla dess krav så mycket mer skäliga och viktiga för själen, så blir den inre anklagelsen för synd allt mer kännbar. I samma mån Gud är nådig, blir all synd dessmer ovärdig och kränkande. Och när nu fienden icke längre kan behålla människan i sömn och säkerhet, är det också hans beständiga arbete att söka bringa henne i misströstan och oro, vartill han nu använder alla medel: först att beständigt uppväcka den kvarboende synden, och sedan att med alla hotande Guds ord förskräcka och pina själen, förmörka förståndet om Guds nåd och ideligen framhålla Guds helighet och vrede över synden.

Att nu behålla ordet nåd i sin sanna och fulla betydelse, det är en visdom, som övergår allt mänskligt förstånd. Måtte då Gud bevara varje kristen från den försoffningen, varigenom han skall bliva utlärd i detta ämne! — då likväl alla sanna helgon alltid häri har förblivit späda lärjungar, såsom vi väl ser i all den klagan, förskräckelse, ångest och nöd, varom vi läser i Davids psalmer och alla heligas historia.

Guds underbara nåd mot mej
jag aldrig fatta kan,
att han, fast jag ovärdig var,
i nåd mej tog sej an.
Men jag vet på vem jag tror
och är förvissad att han är mäktig
att till sin dag bevara
vad han mej anförtrott av nåd! 

söndag 6 september 2020

"Du säger det; jag är en konung - ja, därtill är jag född." (Joh. 18:37)

Jag är en konung, bekänner här Herren inför Pilatus. Och se, den av hela världen okände och föraktade Kristus ska omsider befinnas vara en stor och mäktig konung, som har ett väldigt rike på jorden, som lägger alla folk och länder under sin spira. De blinda otrogna hör och sjunger därom, men ser inget, förnimmer inget av det, Kristi rike är för dem såsom en drömbild, ett intet, bara en inbillning hos några förvillade människor.

Men skåda dock vilken utomordentlig makt det riket utövar i världen! Se hur alla folk och länder blivit alldeles omskapade, så snart Kristi evangelium blir rådande ibland dem; se, hur det även utan svärdsmakt gör segrar mitt ibland sina fientligaste motståndare; och sedan, hur ingen mänsklig makt kan bekämpa det, utan när denne konung åt sina fattiga vittnen bara hade givit den befallningen: "Gå ut i hela världen och predika evangelium för allt skapat", så gick de — och frågade ingen kejsare om tillåtelse, utan trotsade alla kejsares strängaste förbud och våldsammaste motstånd; kejsarna hade mot Kristi rike ingen makt i alla sina rustkammare och pinoverktyg, alla bål och bilor och svärd blev här vanmäktiga!

Kristi rike är ingen drömbild, såsom världen menar, då antalet av egentliga martyrer, som inte endast blivit andligt omskapade, utan också velat lida de grymmaste marter för Kristi sak, är så stort, att det uppgår till flera miljoner. Kristi rike är ingen drömbild, då t.ex. hela bibeln är översatt på över två hundra särskilda tungomål o.s.v. [2015: helbiblar på omkring 500 språk och delar av bibeln på nästan 3000 språk! skr. anm.]. Vår Herres Kristi rike är då ingen drömbild, då du kanske sett med dina ögon att människor, som av ingen mänsklig makt eller konst kunde i hjärta och håg förändras från sitt köttsliga och ogudaktiga sinne, blivit endast genom Kristi evangelium så förvandlade, att den människa som förut levde av idel fåfänglighet blott i jordiska tankar, ord och sysselsättningar ifrån morgon till kväll och dag från dag, nu har fått ett andligt sinne, hjärta och förstånd, så att hon med hjärtlig glädje och kärlek tänker och talar om Kristus och det, som tillhör Honom, och vill både med ord och gärningar tjäna Honom; och detta inte av något tvång, utan av sitt eget hjärtas innersta lust och håg.

Du har kanske med ögonen sett någon människa, som förut alltid var säker och nöjd med sej själv, men nu är beständigt missnöjd med sej och rädd för sitt hjärta, ägande all sin tröst endast i Kristus — att en människa, som förut var beständigt olycklig och missbelåten med både Gud och människor, nu fått en djup hjärtats frid och fröjd i sin Frälsare — eller att en människa, som förr aldrig brydde sig om sin nästas eviga väl eller ve, har nu en sådan kärlek, att hon oupphörligt tänker på, hur den och den själen ska bli frälst o.s.v. Är inte allt sådant tecken av en stor, underlig makt, som kan så omskapa människors innersta väsende? Och står inte sådana tecken uppenbara för våra ögon? Se då, vad Kristi rike är, och att Han verkligen är en konung — en stor och mäktig konung, som går fram med sin sak i trots av alla konungars motstånd och verkar sådant, som för alla människors makt och klokhet är omöjligt.

Men allt detta, som vi endels ser med ögonen, är ju alldeles vad vi kan vänta av denne konungens person och väsende. Det kunde ju inte vara annorlunda, när vi betänker vem denne konung egentligen är, samt att Han tidigt uppenbarat att Han skulle verka ett sådant verk på jorden. "Därtill är jag född och är därtill kommen i världen", säger Han. Vem är Han? De orden, "kommen i världen", måste tas i den betydelse, som de i hans mun verkligen äger, och som vi ser i andra ställen av hans tal, t. ex. då Han sade: "Jag gick ut av Fadern och kom i världen, åter överger jag världen och går till Fadern." I Betlehem skulle den födas, "vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet". Det är en konung, som var hos Fadern, förrän världen var skapad.

Tänk nu! Skulle inte denne konung regera och ha ett stort och mäktigt rike? Sådant var också genom hela gamla testamentet förutsagt. Så talar Fadern till Sonen: "Äska av mej, så vill jag ge dej hedningarna till arv och världens ändar till egendom." Och åter: "Det är ett ringa ting, att du är min tjänare till att upprätta Jakobs släkter och återföra det förskingrade i Israel; utan jag har också gjort dej till hedningarnas ljus, för att du ska vara min salighet intill världens ända." "Hans herradöme skall bli stort, och på friden ingen ände." Så framställs Han också i Daniels syn, nämligen först såsom en människas Son, som kom i skyn, och sedan sägs: "Honom gav Han välde, ära och rike, att alla land och folk och tungomål skulle tjäna Honom; hans välde är evigt, det förgås inte, och hans rike har ingen ände." Därför framställs Han också i Upp. 19 såsom en konung, på vilkens huvud är många kronor, och på vilkens kläder och länd var ett namn skrivet så: Konung över alla konungar och Herre över alla herrar.

Konung är du visst,
Herre Jesus Krist,
om du bär en törnekrona
eller högt i himlen tronar.
Herre Jesus Krist,
Konung är du visst.

söndag 23 augusti 2020

"Du ska inte begära din nästas hustru, ej heller hans tjänare... ej heller något, som din nästa har." (2 Mos. 20:17)

Här har nu det gudomliga majestätet slutligen uttalat vad han egentligen vill och menar i alla sina bud, nämligen att vi ska vara helt rena och heliga, såsom han är helig. Här har det gudomliga majestätet förbjudit den första rörelsen, ja blotta tillvaron av ett syndigt begär i hjärtat.

Märk likväl "syndigt" begär. Det kan inte nekas, att det också finns oskyldiga begär, nämligen först de rent naturliga, såsom till mat, dryck, sömn m.fl., när dessa blott hålls inom måttlighetens gränser; för det andra de andliga, såsom längtan och begär efter Gud och allt gott, varom David så ofta talar: "Min själ längtar och trängtar efter Herrens gårdar och efter den levande Gud, såsom hjorten törstar efter friskt vatten."

Men syndiga är alla de begär som på något sätt strida emot Guds bud och förordnande, såsom t. ex. de begär som Herren här nämner: Begär till nästans hustru (eller den orena vällustens begär), eller efter hans tjänare (som kan vara egennyttans begär) eller efter hans oxe eller hans åsna (girighetens begär), eller efter något, som din nästa har, d. ä. allt vad Gud inte givit åt dej, utan åt din nästa, vare sej det är jordiska ägodelar eller ära och utmärkelse eller något annat företräde — till sådant ska du, endast av vördnad för Guds delning och välbehag, inte ha begär.

Kort sagt: begäret är syndigt, så snart du inte är underdånig för Gud och hans välbehag — begäret är då syndigt, om också föremålet för detsamma är oskyldigt. Såsom vi ser, då Israels barn i öknen hade begärelse till det, som var ont, så var föremålet i sej självt alldeles oskyldigt, nämligen kött, fisk och kryddor. Men att de inte böjde sig för Guds vilja och förordning för deras ökenliv, utan nu ville ha detsamma som i Egypten, och inte lät säga sej, när Guds vilja förehölls dem, däri låg det onda, varöver Guds vrede så drabbade dem, att det rummet heter "lustgrifter" än i dag, därför att man där begrov det lystna folket.

Vi finner av detta, att summan och hemligheten av detta bud är denna: Vi ska såsom goda barn ingenting begära mer än Gud och hans behag. Om Gud vill ge oss mat, dryck, kläder, vänner, ära och anseende, så må vi njuta därav till vårt bästa och tacka Herren, så länge han förunnar oss det; men om Gud behagar ta dessa ting ifrån oss, då ska vi vara lika förnöjda, som då han skänkte oss dem, eftersom vi ändå får ha honom och hans välbehag, som ska vara vårt enda nödvändiga. Och av detta finner vi nu, att det sista budet sammanlöper med det första alldeles såsom i en ring; så att det egentligen fordrar bara, att Herren Gud får vara hjärtats enda Gud, enda föremålet för vårt begär, vår kärlek, vår törst och trängtan.

Och detta var ju det gudomliga majestätets mening, då han skapade människan till sin avbild, nämligen att hon skulle i allting bara se på honom, leva i honom och av honom, såsom sitt ursprung och element. Till Guds avbild och det sanna livet hörde förnämligast det, att människan hade ett hjärta i vilket Gud bodde, ett hjärta som inte kunde leva utan honom, som törstade efter och närde sej med honom, liksom barnet när sej med sin mors mjölk.

Ja, denna törst efter Gud inplantade han så djupt i människan i skapelsen, att vårt hjärta skulle vara utan lugn, ro och frid, så länge det inte omfattade honom, den levande Guden, och i honom ensam hade sin lust och fulla förnöjelse. Ingen jordisk lust eller fröjd, inget silver eller guld, ingen konst eller vetenskap, ingen ära, inget herravälde, ingen värld och ingen himmel med alla sina härar skulle tillfredsställa människohjärtats innersta åstundan eller längtan. Människohjärtat skulle mitt i besittningen av alla dessa ting vara fattigt och eländigt utan honom, den levande Guden, det högsta goda. Allt annat, vad namn det än måtte ha, skulle människan akta ovärdigt sitt begär. Hela världen, med allt vad hon är och har, skulle inte ge oss så mycket som en droppe av tillfredsställelse för vårt törstande hjärta. Efter det allrastörsta, det allrahögsta, efter det oändliga och eviga, efter honom allena, vår Herre och Gud, skulle vi törsta. Han allena ville vara vår vederkvickelse, vår ro och vår uppfyllelse. Detta var Guds vilja, när han skapade människan till sin avbild. Därför danade han vårt hjärta så, att det är fullt av oändlig trängtan, begär och åstundan. Men hans mening var, att han själv skulle vara föremålet därför.

Nu frågas: Har inte den store Guden ännu i dag samma vilja och mening? Jo, sannerligen, hans första och sista bud går ännu i dag ut på detsamma: "Du ska älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, av all din själ, av alla dina krafter och av all din håg."

O kom att från synden mig skilja,
från onda begär gör mig fri.
Förena mig så med Guds vilja,
att ett jag med honom må bli!

lördag 22 augusti 2020

"Jag ska göra ett nytt förbund med Israels hus... Jag ska ge min lag i deras hjärtan." (Jer. 31:31-33)

Redan det borde väcka allas uppmärksamhet, att Herren Gud här säger: "Jag ska göra ett nytt förbund" — och uttryckligt säger: inte sådant som det förra förbundet var, det jag gjorde med deras fäder, då jag förde dem ut ur Egyptens land och kom med dem till det berget Sinai.

Lägg märke till att Herren säger, att han ville göra ett förbund, som inte skulle vara sådant som lagförbundet — inte sådant — inte sådant, säger han. — O, så besynnerligt, att likväl ingen människa tror detta, nästan ingen på ett levande sätt vet av något annat än lagförbundet!

Men Herren Gud säger också uttryckligt, vari skillnaden mellan de två förbunden skulle bestå. Det var isynnerhet i tre punkter:

Först att då i det förra förbundet lagen var skriven på sten, och människornas hjärtan var ovilliga, så att Herren "måste tvinga dem", skulle nu lagen skrivas i själva hjärtat och sinnet, d. ä. han skall ge oss den Helige Andes innerliga lust och kärlek till det goda, som blir i oss en inre, levande lag.

För det andra, att då det förra förbundets lagar kunde genom en människa meddelas den andra, emedan den moraliska lagen, ehuru fördunklad, ligger i själva naturen även hos hedningarna, så skulle det nya förbundet vara sådant, att ingen kunde komma in i det genom all den undervisning, en broder kan ge den andra, utan, såsom Jesus utlägger detta, de måste "alla varda lärda av Gud". Detta är, vad Jesus ofta sade: "Ingen kommer till mej, utan Fadern drar honom ;" "ingen känner Fadern utom Sonen och den, som Sonen vill uppenbara det för."

Men den tredje skiljepunkten var, att då synderna efter det förra förbundet alltid skulle utkrävas, alltid avstraffas på syndaren, skulle de däremot efter det nya förbundet förlåtas, efterskänkas, inte tillräknas. Och denna punkt inledes med ett betydelsefullt ty — ty jag vill förlåta dem — vilket visar, att denna förlåtelse är grunden och orsaken till de två föregående punkterna.

Ja, så är det också. Så lär hela Skriften, och så all erfarenhet, att först då lär människan känna Gud, och först då blir lagen skriven i hjärtat, genom en innerlig lust till Herrens budords väg, när han förlåter henne alla synder och tröstar hennes hjärta.

Detta är, vad aposteln så starkt betygar emot dem, som även på hans tid menade, att den tröstfulla "trons predikan" skulle göra lagen om intet, och att däremot lagen skulle verka helgelse. Han säger till dem: "Ni oförståndiga galater! Detta vill jag allenast veta av er: har ni undfått Anden genom lagens gärningar eller genom trons predikan?" Och så säger han också till de romarna: "Gör vi då lagen om intet med tron? Bort det, utan vi upprättar lagen." Och så säger Herren Gud nu här: Lagen ska skrivas in i deras hjärta och sinne; "ty jag vill förlåta dem deras missgärningar och aldrig mer komma ihåg deras synder".

Och så säger händelsen i Apg. 10, att just då Petrus uttalade det ordet: "Honom bär alla profeterna vittnesbörd, att var och en som tror på honom ska få syndernas förlåtelse genom hans namn" — just "vid det Petrus talade dessa ord, föll den Helige Ande på alla dem, som hörde talet". Vi ska därför lära oss att i grund förkasta den meningen, att det jämte trons predikan ännu är en annan predikan, som ska ge den Helige Ande och helgelsen. Nej, det är just denna trons predikan ensam, som ger den Helige Ande. Ingen människa blir troende och rättfärdiggjord i Kristus utan den Helige Ande; och där den Helige Ande bor, där verkar Han helgelse. Och all fromhet, som icke födes av nåden och tron, utgör blott naturens "döda gärningar", eller framtvungna "lagens gärningar", vilket allt är under förbannelsen.

Därför säger aposteln uttryckligen: "Jag är genom lag död ifrån lagen, för att jag skall leva för Gud." Och åter: "Nu är vi befriade från lagen, så att vi ska tjäna i ett nytt väsende efter Anden; och inte i det gamla väsendet efter bokstaven." Sådant menar Herren Gud, då han säger: "Jag ska ge min lag i deras hjärta, och i deras sinne skall jag skriva den; för jag vill förlåta dem deras missgärningar och aldrig mer komma ihåg deras synder."

Och denna Guds helgelselära utesluter aldrig den hulda och allvarliga förmaningens bruk eller den trogne vingårdsmannens rensande av grenarna, men den uppenbarar bara det fåvitska i att rensa de döda grenarna, vilka ju i alla fall ska brännas, även om de är än så väl rensade. Men detta inre liv, denna kärlek och lust till det goda, kommer endast genom den på en tillintetgjord syndare överflödande nåden, som smälter hjärtat och ger den Helige Ande.

Så förstår vi då de orden av Herren Gud: "Jag skall ge min lag i deras hjärta — ty, ty jag vill förlåta dem deras synder och aldrig mer komma ihåg dem."

Jesus min,
du mej frälst att vara din,
bli du själv min helgelse,
mera av din kraft mej ge,
skriv din lag i hjärtat in.

måndag 17 augusti 2020

"Vårt sällskap skall vara med Fadern och hans Son, Jesus Kristus." (Joh. 1:3).

Detta är en stor förborgad hemlighet, såsom den också brukar kallas den "hemlighetsfulla föreningen", men är ändå en lika stor verklighet. Den är grundad redan i Guds evighetsråd om människan och i hennes skapelse. Aposteln säger: "Vi är Guds släkte". Detta är den första grunden.

Men denna förening med Gud, vilken upplöstes genom syndafallet, fick en ny, ännu herrligare grund i Kristi  mandomsannammelse. I honom blev Gud och människan förenad i en person. Han ska heta Immanuel, Gud med oss, Gud i vårt kött. Därmed är människan upphöjd till den ära och värdighet, att hon kan vara Guds boning och sällskap, en kropp och en ande med Herren. Denna förening börjar då, när en förkrossad ande hungrar och törstar efter Herren och hans rättfärdighet. Då är hjärtats dörr upplåten, och "då", säger Herren, "vill jag gå in och hålla nattvard med honom, och han med mej". Brudgummen söker bruden, och bruden söker honom — vem skulle då kunna förhindra föreningen?

Och Kristus säger, att han ska "bliva boende" i en sådan själ. O, vem kan tro en sådan herrlighet? Den är alldeles för stor, och våra hjärtan allt för små och trånga; förnuftet ropar: Nej, nej, omöjligt! Men vad hjälper! Det är Herrens eget underliga råd. Och Han själv har sagt det. "Den som älskar mej", säger han, "den håller mina ord, och min Fader ska älska honom; och vi ska komma till honom och bo hos honom." Kan du inte begripa hur det är möjligt, så betänk blott vem den Herren är som säger det. "För honom är ingenting omöjligt."

Vad är lättare för den allsmäktige än att göra, vad han vill? Nu är det hans egen viljas råd och hans fria välbehag, att han vill återförena sej med människan, bo och leva i sina barn på jorden. I Joh. 17, då Jesus talar med sin Fader, säger han: "Jag i dem och du i mej, så att de ska vara fullkomna i ett." Ja det står uttryckligen så. Kan någonting vara tydligare? Och Paulus säger: "Ni är levande Guds tempel, såsom Gud säger: Jag vill bo i dem och vandra i dem." Det är genom denna innerliga förening, som vi, enligt Petri ord, blir delaktiga av Guds natur. Se, detta är nu det första, som hör till vårt sällskap med Fadern och hans Son Jesus Kristus!

Med denna förening följer, för det andra, också delaktighet i Kristi goda, hans rike och hans skatter. Vi vet av allt Guds evangelium "vår Herres Jesu Kristi nåd, att fast Han var rik, vart han likväl fattig för vår skull, för att vi genom hans fattigdom skulle bli rika." Han kom ju sannerligen inte för sin egen skull och blev människa; det skedde ju allt för vår skull och oss till godo. Såsom Skriften så tydligt vittnar och säger: "Den som av ingen synd visste, honom har Gud för oss gjort till synd, för att vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom."

Se vilket kostligt byte! Han tar våra synder och ger oss sin rättfärdighet. Bruden var fattig och skuldkrävd; men brudgummen tar hennes skulder och giver henne sina rikedomar. Detta är ju hela evangelii huvudinnehåll. Men för det andra innehåller det, att var och en, som nu tror på Kristus och blir förenad med honom, också i samma stund är delaktig av allt detta som Kristus förvärvat oss: hans lydnad, hans helighet och rättfärdighet, hans lidande och döds förtjänst, allt blir så alldeles vårt eget, som om vi själva hade gjort och varit och lidit, vad Han gjorde och led. Då en arm syndare börjar hungra och törsta efter denna nåd och med någon hjärtats tro omfattar den, då blir all denna Kristi förtjänst honom skänkt och tillräknad såsom hans egen förtjänst och rättfärdighet, varav han i alla sina livsdagar ska trösta och berömma sej emot sina dagliga synder och uselheter.

Märk: det är alldeles inte nog, att du vet detta och ofta har hört det, utan det måste så länge behjärtas, beskådas och betraktas, att ditt hjärta får tröst därav och kan med allvar säga: Det är mitt! Då först ger det liv, och då först börjar en salig umgängelse mellan bruden och brudgummen.

O, vilken underlig och hög tröst att kunna med hjärtats tro säga: "Allt mitt är hans, och hans är mitt. Min synd är hans synd; min nöd blev hans nöd; men hans rättfärdighet är min rättfärdighet; hans lydnad min lydnad; hans blod min renhet; hans död mitt liv! Lovat vare hans namn! Mot min synd sätter jag hans rättfärdighet; mot min köld hans kärlek; mot min svaghet hans starkhet — och säger så: Är jag syndig, så är Kristus rättfärdig; är jag kall, så är Kristus varm; är jag försagd och ängslig, så är Kristus allsintet försagd, Han vet råd. Kortligen, allt hans är mitt, och mitt är hans."

Se, så vill han själv att vi ska tro!

Det säger än mera: att sällskap jag har
med Fadern och Sonen, vad under!
Att Jesus är evigt densamme han var
i mörka och ljusare stunder.
O Herre, min tro nu föröka!

fredag 31 juli 2020

"Är ni utan aga, i vilken alla har blivit delaktiga, så är ni oäkta och inte barn." (Hebr. 12:8)

Gud är ett obegripligt kärleksrikt och hult väsende — detta är det säkraste, som finns på jorden. Men vad betyder det då, att alla Guds barn på jorden ska lida?

Ja, här är visheten, här Guds hemliga tankars uppenbarelse. Om vi bara finge ögonen öppnade att se, vad Guds barns lidande betecknar, så skulle vi så innerligt älska och fröjdas åt allt vårt lidande, som åt ljuvliga himlabudskap från vår Fader, vilken genom dessa vänligt hälsar oss: "Var vid god tröst! Ni kommer till himmelen. Känner ni inte, att jag har redan börjat bereda er för det, börjat döda ert kött, rena, luttra, feja och helga er ande, själ och kropp! Tro säkert, att jag inte utan mening så tillreder er! Tro säkert, att om jag i tiden bereder er för himmelen, jag också tänker verkligen ta er dit!"

Detta tecken är så tydligt talande, att t. o. m, de blinda härigenom har fått syn på den stora sanningen, att Gud ämnar sina barn ett evigt liv i himmelen. Genom blotta förnuftet har många tänkare endast genom den företeelsen kommit till visshet, att det är ett evigt liv efter detta, nämligen den företeelsen, att det här i tiden "går den rättfärdige, såsom hade han gjort de orättfärdigas gärningar", och däremot går den orättfärdige allt väl — då dessa tänkare likväl förstått, genom allt vad de ser av Gud i skapelsen, att Gud måste vara ett alldeles fullkomligt väsende, fullkomligt i rättvisa och oändligt i godhet, kärlek och ömhet om människan; då har somliga förstått så mycket,  att det måste komma en annan tid, då det ojämna skall jämnas, då Lasarus skall få sitt goda och rike mannen sitt förtjänta onda; och andra har t. o. m. förstått, att allt det lidande, som Guds barn har, intet annat är än den Heliges arbete att döda synden i oss och fullborda vår helgelse. Ty de har sett med ögonen, vad annars aposteln säger, att "den, som lider i köttet, vänder åter från synden", att den gamla människan genom lidanden och bedrövelse försvagas och mattas i sina lustar och begärelser.

Sålunda förstår vi då Guds mening med alla våra lidanden: Han bereder oss för himmelen. Han dödar vår synd och fullbordar vår helgelse.

Och hur skulle det gå med hela vår kristendom, med allt Andens verk i själen, om inte Gud beständigt tuktade och saltade oss med lidanden? Känner vi inte dagligen, hur vi genast börjar bli sömniga, köttsliga och världsliga, när på någon liten tid allting gått oss väl, varit lugnt och lyckligt? Och hur skulle tron övas och underhållas, om vi inte komme i prövningar? För tron är ju det den naturliga övningen, att vi förs i en ställning, där vi inget ser, ingen hjälp och kraft äger, utan måste bero endast av den allsmäktige och sannfärdige Guden.

Hur skulle det bli med vår bön, om vi alltid hade det vi behövde, eller kunde själva hjälpa oss? Hur skulle det gå med vår gudsfruktan, om inte Gud stundom visade sej vred? Hur skulle vi i längden värdera nåden, om vi bleve på en gång fria från våra synder i köttet, eller kunde, när vi ville, göra oss fria ifrån dem? Hur skulle det bli med kärleken och ödmjukheten, om vi aldrig hade några förödmjukelser? Det går tyvärr nog sakta och skröpligt ändå med alla dessa goda tingens tillväxt; men hur skulle det gå, om vi inte hade någon aga?

Härav ser vi, hur alldeles nödvändigt det är för vår tillväxt i det goda, för vår helgelse och vårt bevarande från andlig död och syndens överhandtagande, att Gud beständigt följer oss med sin väckande och tuktande aga. Här är nu huvudgrunden, varför alla heliga fordom och alla äkta Guds barn ännu i dag måste hava något bittert, något lidande, någon tuktan.

Och detta är en så bestämd Guds ordning, att aposteln säger: "Är ni utan aga, i vilken alla har blivit delaktiga, så är ni oäkta och inte barn." Detta är ett tydligt språk. Det säger oss uttryckligen, att så sant du är ett Guds barn, ska du ha aga; att om du är utan aga och får leva fritt efter ditt behag, så är det ett avgörande tecken, att du är oäkta och inte barn i huset.

Vi förstår väl, att de små, späda barnen ej ännu kan behöva yttre tuktan, de ledas ännu så väl bara genom Anden och ordet, men när de dels tillvuxit, så att de tål de hårdare luttringarna, dels börjat under tidens längd bliva sömnaktiga och vårdslösa, då ska de ha aga; ty att ett Guds barn skulle vara så rent och gott, att det inte mer behöver renas, luttras och tillväxa, det är något, som Skriften inte vet av. Således blir det en regel utan undantag, att alla de, som ska beredas för himmelen, ska agas, risas och luttras.

Herrens nåd är var morgon ny,
bort med tvekan och fruktan!
Herrens röst mitt i stormens gny
blandar nåd i hans tuktan,
nåd, ja, nåd, hur han än den kläder,
nåd som fostrar för himmelriket opp,
nåd som livar vår tro, vårt hopp,
nåd som tröstar och gläder.

tisdag 28 juli 2020

"Så som ni nu har anammat Kristus, så vandra i honom." (Kol. 2:6)

Lägg märke till det lilla ordet: "så" — så som ni anammat Kristus, så vandra i honom. På samma sätt som det gick till vid anammandet, vid begynnelsen, vid livets uppkomst, så ska det också gå till i vandringen, i fortsättningen, i livets tillväxt. Det som första gången blev den gamla människans död och den nyas uppkomst, samma sak ska allt framgent bli den gamlas död, den nyas tillväxt. —

Hela det kapitel, där dessa ord står, går ut på att de trogna, som en gång anammat Jesus Kristus, aldrig ska låta förvilla sej att tro att det fordras något särskilt företag för att bli heliga, utan de borde veta att samme Kristus och samma tro varigenom de blivit rättfärdigade och benådade även verkat och verkar helgelse. De borde bara enfaldigt förbli och tillta i den påbörjade tron samt "hålla sej vid huvudet, av vilket hela kroppen genom leder och lemmar får kraft och hänger tillsammans och tillväxer i den förökelse, som Gud ger".

Summan av detta är: Alltsammans beror på förblivandet i Kristus — som är oss av Gud gjord både till rättfärdighet och till helgelse. Så sa också Kristus: "Förbli i mej, och jag i er. Såsom grenen inte kan bära frukt av sej själv, med mindre att den förblir i vinträdet, så kan inte heller ni det, utan att ni förblir i mej."

Genom förblivandet i Honom har vi först allt liv, all lust, all kraft; för det andra all behövlig skötsel, tillsyn och tuktan, såsom Han säger: Den gren, som bär frukt (som verkligen är i mej, levande och fruktbärande), den rensar vingårdsmannen — ty denna goda gren är dock inte helt ren, den behöver ännu alltid rensas — så att den skall bära mer frukt. Sedan det först är rätt med själva grunden och det inre livet, sedan gäller det alltså, att köttet dödas och Anden regerar i alla förhållanden.

Hela den gamla människan är i dopet dömd till döden. Vi är döpta till hans död. När någon blir en kristen, måste han strax börja ta avsked av sitt förra väsende och leverne. "Kristus är fördenskull död för alla, att de, som lever, ska nu inte leva sej själva utan Honom, som är död och uppstånden för dem."

Att få leva för Kristi räkning och dö från sej själv, därtill får man också hjärtligen lust, när man fått nåd och frid med Gud. Om någon bekänner tron, men inte har fått den villiga anden till detta, inte vill vara korsfäst med Kristus, utan vill, jämte sin tro, ha frihet att leva, som han tycker, vill ingen ordets förmaning hörsamma, utan vara ostraffad och tygellös i sitt naturliga väsende — han bedrar sej själv med en falsk inbillningstro. "De, som tillhör Kristus, korsfäster sitt kött med dess lustar och begärelser."

Vi vill här ge spädare nådebarn några enfaldiga exempel på, hur och när detta köttets dödande bör övas:

När du om morgonen vaknar, vad är skäligare, än att du med innerlig glädje börjar tacka och tillbedja ditt livs Gud, din himmelske Fader, för allt vad han givit dej till både kropp och själ? — isynnerhet att han givit sin Son och ordet och sakramenten, att du är ett Guds barn, iklädd Kristus ren och täck i Guds ögon o. s. v. Tacka då och bed! Känner du härtill tröghet, se, det är köttet, det ska inte råda utan dödas. Se här det nya livets övning!

Du bör sedan under hela dagen vara varm för din Gud, rädas för att göra Honom något emot, rädas för synden mer än för döden. Är du kall och säker, det är köttet, det ska dödas. Du har också någon jordisk kallelse, den bör du sköta med flit och omsorg. Är du därtill trög, lättjefull, det är köttet, det måste dödas.

Är du husfar eller husmor bör du med omsorg och nit, men med mildhet och saktmod regera i ditt hus. Är du antingen försumlig och vårdslös, eller också otålig och vred, det är köttet, det måste dödas.

Är du barn eller tjänare, bör du med kärlek, vördnad, mildhet, flit och trohet göra vad du blir befalld. Reser sej otålighet, missnöje, det är köttet, det skall dödas.

Blir du av någon förolämpad, beljugen, och du vill bli vred, hatfull; det är köttet. Uppstiger orena lustar, eller avund, eller högfärd, eller självbehag — allt är det köttet. Det får inte råda, det ska dödas. Se här trons övning!

På detta sätt vet du av Guds egna bud vad den rätta heligheten är, och behöver inte i ovissa gärningar och egna inbillningar fara efter en helighet som du inte rätt vet vari den består. Här får du också så mycket att göra att du inte ska bli särskilt nöjd med dej själv, nämligen om du rätt och allvarligt ser på Guds heliga vilja och ser på ditt inre, ser på Guds lags andliga krav. Därigenom blir du i alla dina livsdagar i ett ständigt beroende av din Guds trofasthet och hjälp.

Och se, detta är just vägen, detta är helgelsekonsten, att för var dag såsom ett barn bero av Gud, för var dag hålla sej väl med sin Gud, genom hans Son, ideligen med ordet om Kristus underhålla tron, barnaförtroendet, glädjen och lusten och kraften, och så, med denna villiga ande, ge akt på Guds heliga vilja och på Kristi sköna förebild. Detta går väl inte så jämnt och vackert, som det nu uttalas; men det går, såsom Herren ger det, utdelande åt var och en trons mått.

Vandra i tron, men se honom inte,
detta är regeln att hålla sej vid.
Korta minuter
känslan åtnjuter
vad vi i sanning dock äger alltid.

måndag 27 juli 2020

"Brödet som vi bryter, är inte det Kristi lekamens delaktighet?" (1 Kor. 10:16)

Här säger oss aposteln, vad Herren Kristus åsyftar och åstadkommer med sin lekamen och sitt blods utdelande till vår spis. Detta är nämligen den innerliga föreningen mellan Honom och hans trogna.

Om detta säger han själv uttryckligen: "Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han blir i mej och jag i honom." Och strax efter nattvardens instiftande sa han: "Ni ska förstå, att jag är i min Fader, och ni i mej, och jag i er." "Jag är vinträdet, ni är grenarna; den som blir i mej, och jag i honom, han bär mycken frukt." Och åter i samma stund till sin Fader: "Jag har givit dem den herrlighet som du har givit mej, för att de ska vara ett, såsom också vi är ett. Jag i dem, och du i mej, för att de ska vara fullkomna i ett."

Tänk, vad sådana Kristi ord månde innebära! Vilket under av den gudomliga kärleken! "Den som äter mitt kött, han blir i mej, och jag i honom." Tänk, dessa är ju Kristi egna ord! Vi studsar, vi kan inte omfatta en så stor herrlighet, men vad ska vi göra? Det är Kristi egna ord; det är ju inte någon dröm eller dikt; Kristus kan ändå inte ljuga.

Och dessutom, var är väl gränsen för den store, underlige Gudens herrliga råd och gärningar? När han först försonat oss med sitt blod, gjort oss för Gud rena, rättfärdiga och täcka, så behagade det honom också att göra oss herrliga, att själv så innerligen förenas och sammansmälta med oss, som vi här kan märka, då han ger oss sin heliga lekamen att äta och sitt blod att dricka.

För liksom det vi äter och dricker blir så alldeles vårt eget, att ingenting annat så kan bli det — t. ex. kommer det guld och silver jag äger mej inte så nära, inte heller verkar det så hos mej som det bröd och vin jag njuter — alltså har vår Herre Kristus velat förordna åt oss sin heliga lekamen att äta och sitt blod att dricka för att på det närmaste införlivas med oss, samt oupplösligen förena vår ande med sin Ande, vår kropp med sin kropp, vårt blod med sitt blod, så att hans kärlek, hans renhet, hans värdighet ska bli våra egna, evinnerligen våra egna.

Om detta har den fromme Taulerus följande märkliga ord: "Intet är Guds Son närmare, än hans antagna mänskliga natur, som han genom den personliga föreningen förbundit med sej; men oss är inget närmare än det vi äter och dricker, eftersom det förbyts i vårt kött och blod. Eftersom nu Kristus på det noggrannaste ville förena sej med oss, insatte han detta heliga sakrament, varuti vi genom det välsignade brödet äter hans kropp och medelst det välsignade vinet dricker hans blod."

O, detta måtte väl vara höjden av detta högvärdiga sakraments herrlighet. Hur borde inte denna förening vara oss den största herrlighet på jorden! Ja, då en själ först fått den stora trösten mot alla sina synder, som detta sakrament vill skänka, blir hon ofta så brinnande av kärlek till sin Herre och Frälsare, att hon väl önskade kunna trycka honom in i sitt hjärta, att hon inte hölle något för större salighet, än om hon kunde bli med honom på det innerligaste sätt förenad. Och se, då kommer den milde Herren här och finner på ett sätt, hur även en sådan önskan skulle tillfredsställas.

Men om man vill tänka på den egentliga grunden härtill, måste man komma ihåg, att det just var människans återförening med sitt ursprung, med Gud, som var målet för hela försoningens råd. Människan var skapad till att vara innerligt förenad med Gud. Därför var hon också gjord till hans avbild. Denna förlorades genom syndafallet; då avslets föreningsbandet, människan skilde sej från sin Skapare, och däri bestod den död, varom Herren hade sagt: "På den dag du äter därav, ska du döden dö."

Första steget till återföreningen mellan Gud och människan togs genom Guds Sons födelse, Guds Sons människoblivande, då han blev såsom en av oss, då han iklädde sej vårt kött, då han antog vår natur och blev vår blodsförvant; då var redan en märklig förening skedd emellan Gud och oss — ty vi var med blodsband förenade. Varför också profeten hade förutsagt: "Han ska heta Emmanuel, Gud med oss" d.ä. inte bara Gud ibland oss, utan Gud i oss, Gud i vårt kött, Gud vår blodsförvant; varom också aposteln säger: "Eftersom den som helgar och de som blir helgade är alla av en, därför skäms han inte kalla dem bröder."

Men denna i Jesu födelse började förening tycks han vilja fullända i detta underbara sakrament, där han låter oss också förena denna sin antagna hela människokropp med vår. — o, detta är dock något som även änglarna lyster se! O, vilken helgedom den människa bär hos sej, som har blivit delaktig av Kristi heliga lekamen! — som är en kropp och en ande med honom! Vilken ära och salighet!

Vid det sista nattvardsbordet,
dagen före Jesu död,
Ordet som blev kött med ordet
till sitt kött förvandlar bröd;
vinet Kristi blod är vordet,
då hans allmakts ord det bjöd.

Må i ödmjukhet vi ära
detta helga sakrament!
Nya testamentets lära
övergår vad förr var känt.
Att oss Herren här är nära
ser vi genom tron han tänt.

Fadern, som i höjden tronar,
vare pris i evighet,
Sonen, den som synden sonar,
Anden, den som lär oss det!
Högt vår jubelsång nu tonar,
heliga Treenighet!

lördag 25 juli 2020

"Och Satan gick in i Judas, som kallades Iskariot och var en av de tolv." (Luk. 22:3)

Vad vi i synnerhet bör lära av denna förskräckliga händelse, är, att ingen må vara säker och tänka: skrymtarna är skrymtare; en redlig kristen har inget att frukta. Nej, annat lär oss Judas´ exempel.


Då Judas av Frälsaren utvaldes till apostel, var han förvisso inte vad han sedan blev. Och hur många är inte de, som börjat i Anden, men lyktat i köttet? Se här på Judas' exempel och alla andra syndafall, hur lätt och snart det kan vara gjort, att en kristen är förlorad. Isynnerhet när den rätt onda stunden är inne, när djävulen med sina listiga och starka anlopp griper dej an och på en gång upptänder köttets begärelse och förblindar ditt förstånd, så att de förskräckligaste synder inte syns dej det ringaste farliga, men oändligen kära, ja nödvändiga — då är det snart gjort, att du faller.


Till sådan frestelsestund hör isynnerhet tre ting: Först att synden blir dej synnerligen kär och behaglig; för det andra att om du än så mycket betraktar den, du omöjligen ska kunna finna att den är farlig, utan den ska synas dej helt ringa och obetydlig; och för det tredje att du börjar synda med något litet och tänker, att "så litet gör ju inget".


Så var det när ormen besvek Eva med sin illfundighet. Han sa: Inte ska ni dö; det är ju bara att ta ett äpple; och ett äpple är ju bara ett äpple. Men däremot ska ni vinna mycket, nämligen först den ljuvliga fruktens njutande och sedan ett större förstånd.


Likaså när han förförde Judas. Det börjades bara med lite snattande, och då hette det: Jag tar ju endast något så litet — och bara denna gång (för varje gång!) och — det är inte orätt, att jag har något för mitt besvär.


Vidare, när djävulen ingav honom i hjärtat att han skulle förråda Jesus, var det ju något så naturligt att tänka: Trettio silverpenningar är inte att förakta — och ingen fara! Jesus är först oskyldig och sedan allsmäktig; inte kan det gälla hans liv — emellertid gör jag mej en god förtjänst.


Sådant hade Judas förvisso tänkt. Vem skulle ha sagt honom att han dagen efter gärningen skulle vara så förtvivlad, att han skulle gå bort och hänga sej? Det trodde han inte, utan han tänkte bara på hur han den dagen skulle njuta av sina pengar.


Hade han på torsdagen, då Jesus varnade honom, trott vad han dagen därpå fick erfara, förvisso hade han bävat för den handeln såsom för själva helvetet. Men han såg det ännu inte själv, och djävulen fyllde honom med andra ingivelser.


Var och en betänke detta i tid och läre en gång förstå syndens och djävulens rätta art, nämligen att om du blott inrymmer synd och skrymteri i ett fall och vid ett tillfälle, ska du snart så försoffas, förtjusas och förblindas, att du inte förmår se att det är den ringaste fara å färde, och så ska du småningom gå steg för steg till ditt yttersta fördärv.


Ja, det är så besynnerligt i en sådan ond, satanisk tjusningsstund, att om du på det grundligaste vill överväga och betrakta den synd till vilken du frestas, du ändå omöjligen ska kunna se annat än att den inte alls är farlig, utan ringa och lätt som en fjäder. Men däremot ska den också på samma gång synas dej oändligen kär och ljuvlig.


Dessa är de rätta färgerna på syndens framsida i försökelsens stund, samt de rätta tecken, att du för tillfället är i en försökelse, eller står ett prov, då din odödliga själs väl eller ve torde skola avgöras. Ty börjar du nu endast skrymta, hylla synden och dölja henne, så är det förbi med dej. Skrymteriet är syndens och djävulens gyllene överklädnad, förutan vilken de ingen väg kommer. Sannerligen, ta bort skrymteriet, och du ska aldrig kunna förbli i någon synd, eller fortsätta med den, utan du ska då alltid stå upp ur den och frälsas.


Hade Judas bara bekänt vad djävulen hade ingivit honom — om det också endast skett inför någon av lärjungarna — så hade djävulen genast varit avväpnad, och Judas hade inte längre fortgått i synden. Detta är ett medel, som hårt frestade kristna i alla tider begagnat emot djävulen, och alltid med stor välsignelse. Därför gäller just här apostelns förmaning: "Bekänn inbördes synderna den ena för den andra och bed för varandra, så att ni blir helbrägda."


Men allt detta är något, som man sällan rätt tror och besinnar, förrän man av egen bedrövlig erfarenhet lärt det, då det ofta är för sent. Vad är det då man inte tror? Jo, att man i frestelsestunden undergår en verklig förblindelse och förtjusning, så att man blir trygg, säker och dristig och tycker sej se, att det är alls ingen fara, då det likväl spelas om själva livet och själen. Och om någon tror detta förut, händer det honom likväl, att när han själv faller i frestelse till någon synd, syns honom dock den synden inte farlig.


Här skulle man dock billigt komma i fruktan och med lärjungarna fråga: "Vem kan då bli salig?" Och Jesus svarade och sade: "Vad som är omöjligt för människor, det är möjligt för Gud." Så länge vi förblir i denna fruktan och denna tröst kan vi aldrig förgås, utan vi ska alltid vara i Guds hand. Han är en trofast hjälpare och herde och säger själv: "Ingen ska rycka de mina ur min hand."


Här gäller liv, här gäller död

och vill du seger vinna,

så strid - i Gud som striden bjöd

du hjälpen ock skall finna.

Men skyr du mödan, feg och svag,

så förestår dej nederlag

och fångenskap och döden.

söndag 12 juli 2020

"Vi berömmer oss av hoppet som vi har till den herrlighet som Gud ska ge." (Rom. 5:2)

Orden är i grundtexten kortare, nämligen så här: "Och (vi) berömmer oss i hopp om Guds herrlighet." Uttrycket kan således lika väl betyda den herrlighet Gud själv har, som den herrlighet Han ska ge sina trogna. Men detta är också till arten och väsendet en och samma herrlighet; Gud ska verkligen ge oss av sin egen herrlighet, såsom Kristus sa: "Jag har givit dem den herrlighet som du har givit mej; att de ska vara ett, såsom också vi är ett; jag i dem, och du i mej, att de ska vara fullkomna i ett". "Fader, jag vill att där jag är, ska också de vara med mej, som du har givit mej; att de ska se min herrlighet, den som du har givit mej." Vilken människotanke kan fatta allt vad sådana ord lovar oss?

Och här må vi inte förbise, utan noga lägga märka till, att då aposteln i sitt brev ännu inte talat ett ord om de troendes helgelse och goda gärningar, han redan förut säger, att de berömmer sej av hoppet om Guds herrlighet. Han visar, att de inte grundar detta sitt hopp på den helgelse som följer av tron, utan säger att vi genast, "då vi är vordna rättfärdiga av tron", har både frid med Gud och hoppet om Guds herrlighet. De nyfödda nådebarnen har genast sitt arv i himmelen.

Vi ser också att när folket efter pingstdagen hörde Petri predikan, alla de som trodde genast kunde äta sitt bröd med varandra i fröjd, och att de lovade Gud i sitt hjärtas enfaldighet. Så läser vi också om den etiopiske kamereraren och fångvaktaren i Filippi, att så snart de hade kommit till tron, kunde de genast fröjdas. De behövde inte först se sej mognade i nåden eller se de frukter, som flutit av tron. De hade redan ett glatt och saligt hjärta endast på den nåd, som var dem förkunnad i Kristus.

Och ett sådant i Gud saligt hjärta kan ingen ha, utan att tro både den närvarande nåden och den tillkommande herrligheten; för skulle vi inte tro denna senare, vad tjänade oss då den förra till? Nog kan vi genom Andens frukter vinna större visshet om vår tros äkthet, men själva tron och hoppet måste redan förut omfatta just det, som Gud lovat, nämligen inte bara syndernas förlåtelse, utan också evinnerligt liv.

Må då var och en akta sej för den farliga villfarelsen, att ett troende Guds barn inte genast är färdigt att gå in i himmelen, utan att därtill ännu skall fordras någon mognad i nåden och Andens frukter. En falsk och farlig mening! Visst kan en sådan mognad medföra ett större mått av herrlighet, såsom Skriften på några ställen visar, men själva riket, barnaskapet och arvet har vi genast genom tron allena. Och om vi i hundra år levde under nådens uppfostran och tillväxt, så hade vi slutligen ej ett enda skäl mer eller högre att hoppas den eviga herrligheten. I samma ögonblick en syndare kommer till tron och nåden, är han klädd i bröllopskläderna och kan gå in i herrligheten. Rövaren på korset och den i Kristi tjänst utarbetade Johannes fick bägge av samma nåd det eviga livets gåva.

Då Paulus ännu ansåg kolosserna behöva sådana förmaningar, som vi läsa i tredje kapitlet av hans brev till dem, uppmanar han dem likväl att "tacka Fadern, som hade gjort dem bekväma till att vara delaktiga i de heligas arvedel i ljuset". Så följer då salighetens hopp redan med tron och nåden, såsom också en borgerlig arvsrätt beror endast av födelsen. Måtte vi inte bara äga, utan också berömma oss av detta hopp! Därmed ger vi Gud ära, och därmed stärks alla våra andliga krafter i striden.

"Salighetens hjälm" är ett viktigt vapen. Så sant vi verkligen är i striden för kronan, då vi inte bara ska tröttas av tidens vedermöda, utan också erhålla många sår, många glödande skott, behövs det väl, att vi vederkvicker och styrker vår ande med salighetens hopp. Fördunklas din blick på det saliga målet, den herrliga kronan, skynda genast till de stora, eviga grunderna för det saliga hoppet. Är Gud trofast och allsmäktig, så ska vårt hopp inte komma på skam. Endast en förökad tro, och du är genast övermåttan rik och salig.

Se på allt som Gud gjort ifrån världens begynnelse, och fråga dej, om det är möjligt, att Gud skapat människan för intet högre mål, än att hon efter en tids lidande på jorden till sist ska bli till intet! Redan människosjälens förmögenheter vittnar dock om annat.

Och sedan, månne Gud blott för ett timligt gott utgivit sin Son i en blodig marterdöd? Har Gud instiftat sabbaten, givit oss ordet och sakramenten bara för något timligt väl? Har Gud sänt sin Ande i våra hjärtan, att förkrossa, hugsvala och helga oss, har han givit oss korset och all den tuktan, som vi dagligen lider — och du kan ändå vara oviss om vad allt detta förebådar?

Slutligen: Har Gud givit oss alla löften om ett evigt liv, och han skulle sist bedraga oss? "Herre, föröka oss tron!" det är den bön vi här ska behöva, för att behålla "förtröstan och hoppets berömmelse fast intill änden".

I hoppet sej min frälsta själ 
förnöjer
i tron jag till ett evigt väl 
mej höjer,
ty jag betänker
att dödens länker
har Kristus brutit och mej livet skänker.

Beredd håll mig, o Jesus Krist,
att vänta
din ljuva ankomst när du sist
vill hämta
ur tåredalen,
från jordekvalen,
din brud till dig i ljusa fröjdesalen.

onsdag 1 juli 2020

"Vi berömmer oss av Gud genom vår Herre Jesus Kristus; genom vilken vi nu fått förlikningen." (Rom. 5:11)

Aposteln sammanfattar här allt vad saligt kan nämnas, i själva den eviga källan och upphovet till allt, nämligen Gud själv, och säger: vi har Gud själv; Gud själv är vår vän och Fader, och därmed måste följa all trygghet och salighet. ¨

Först är Gud själv mycket mer än alla hans gåvor. Guds vänskap är mer än himmelens salighet. Gud själv är solen och saligheten i himmelen, såsom också redan här hans vänskap är de trognas egentliga fröjdekälla. För det andra är också alla gåvor innefattade i honom: i honom är all vår rättfärdighet och starkhet, i honom vår frid och tröst; Gud är vår Fader, och all barnens rikedom och trygghet är i själva Fadern. "Är vi barn, så är vi också arvingar." "Då Gud inte skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla, skulle han inte också ge oss allting med honom?"

Tänk, när du äger själva den store allsmäktige Gudens vänskap, då måste du visst vara alla stunder lycklig. Vore du eljest den fattigaste, du är då den rikaste; den mest ringa och föraktade, du är då den ärofullaste; den mest ensamma och övergivna, du har då alltid det herrligaste sällskap.

Sålunda ser vi David och andra heliga ha fröjdat sej i själva Gud, såsom deras egentliga tröst och berömmelse. "Min själ ska berömma sej av Herren." Vi vill dagligen berömma oss av Gud, att han är oss allt vad vi behöver, så att det i hjärtat heter så: "Herre, min klippa, min borg, min förlossare, min Gud, min tröst, den jag håller mej vid, min sköld, min salighets horn och mitt beskydd." På detta sätt ska alla rättfärdiggjorda själar känna sin Gud och berömma sig av honom; såsom profeten säger: "I Herren varder all Israels säd rättfärdigad och ska berömma sej av honom." Genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har fått förlikningen.

Aposteln upprepar ideligen, att vi har all denna nåd, trygghet och berömmelse endast genom vår Herre Jesus Kristus och hans försoning. Det är också högst nödvändigt att ständigt betänka detta. Hela vår tröst och berömmelse av Gud, av hans vänskap och av den eviga saligheten är genast försvunnen, så snart vi vänder ögat från denna enda gällande grund och orsak och börja se på oss själva. Då framträder snart vår synd och mångfaldiga ovärdighet, och då är vi genast försagda, glädjen och berömmelsen av Gud är slut.

Betänk därför alltid och oavlåtligt, att all denna nåd, varigenom vi berömmer oss av Gud, att han är vår, med allt vad han är och har, grundar sej endast på försoningen genom Kristus, inte på någon vår godhet och värdighet, utan endast på den eviga kärlek varigenom Gud gav oss sin Son, då vi ännu var "syndare", "ogudaktiga" och "ovänner". Betänk dock vad däri ligger, att Gud, som först själv har skapat oss till sina barn och arvingar, även själv gav oss sin Son till en Frälsare, då vi var ogudaktiga och ovänner, och att vi då "blev förlikta genom hans Sons död".

Detta är en evig tröstegrund för arma syndare, en som inte vacklar och faller med vårt vacklande och fallande, utan alltid blir fast och kvarstående. Ty du kan lätt räkna ut att han som gjort det som är större, att av fiender göra oss till vänner, mycket mer ska göra det som är mindre, nämligen att, då vi nu är så dyrt förlikta, även behandla oss såsom sådana, d.v.s. inte se på våra synder och döma oss efter lagen, utan alltid vara oss huld och nådig och även föra oss ända fram till den salighet, vartill Han först skapat oss och sedan så dyrt återlöst oss.

Så nödvändigt det är, att alltid berömma sej av Gud, d.ä. att alltid behålla en verklig trostillförsikt, en glad och hjärtlig förtröstan till honom som en kristens hela andliga liv beror av, så nödvändigt är det därför att alltid hålla fast vad detta innebär: "Genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har fått förlikningen." Isynnerhet då vårt hjärta, såsom stundom sker, är alldeles iskallt för Gud, vi har blivit förströdda och främmande för honom, men en nöd uppstår, så att vi behöver bedja; då tycker vi, att också Gud är alldeles iskall för oss, inte bryr sej om oss, inte ser oss, inte aktar oss eller hör vår bön.

Då blir det nödvändigt att komma ihåg, att denna bild av Gud är alldeles falsk, är en gruvlig vanställning, som kommer endast av vårt kalla, otrogna hjärta och av djävulens ingivelse. Ty Herren Gud har själv avmålat sej på ett helt annat sätt, såsom en evig och omätlig kärlek, som utgivit sin egen älsklige Son för oss, och som nu alla stunder innerligen älskar dem som tror på honom — en huld Fader, som är oss alla stunder nära, ser alla våra behov och bekymmer och, om han också döljer sej och dröjer med hjälpen, dock alltid har sin "lust i att göra oss gott". Gud kan aldrig vara kall och liknöjd för dem, som dock är av hans älsklige Son dyrt försonade och i honom är rättfärdiga.

Så älskade Gud världen all,
att han utgav sin ende Son,
att var och en som på honom tror
skall få ett evigt liv.

Ty däri består kärleken,
ej att vi hade älskat Gud,
men däri att han har älskat oss
och givit oss sin Son.

Ja, däri har Guds kärlek stor
blivit uppenbar för oss,
att till försoning för all vår synd
han sände oss sin Son.

Han sände till oss Jesus Krist
att på honom vi skulle tro,
att genom honom vi leva må
och älska för hans skull.

onsdag 15 april 2020

"Varje gren i mej, som inte bär frukt, den tar han bort; och var och en som bär frukt, den rensar han, så att den må bära mer frukt." (Joh. 15:2)

Här talar Kristus om några grenar i honom, som inte bär frukt och som ska tas bort, ja, kastas bort, förtorkas och brännas. Detta är ju förskräckliga ord, talade av denne milde Herren, helst som han kallar dem grenar i sej! Vad månde han väl mena med detta?

Då han här kallar dem grenar i sej, är meningen visst inte att någon kan verkligt och rättsinnigt vara och förbli i honom, i tron, och dock vara ofruktsam och bli förkastad; ty, säger han strax nedanför, "den som förblir i mej, och jag i honom, han bär mycken frukt". Utan Herren vill med de orden "grenar i mej" fint och skarpt uttrycka, hur stor likheten mellan de äkta och oäkta barnen kan vara, hur mycket religiositet, bekännelse och yttre gemenskap med honom och med de sanna kristna en människa kan ha och ändå inte äga det sanna livet, saften och kraften av honom, vilket skulle bevisa sej genom frukterna.

Således är både innehållet och talesättet här detsamma, som när Herren talade om jungfrur, som går ut emot Brudgummen, men av vilka hälften är fåvitska, är utan olja och blir för evigt utestängda — och till Sardesängeln: "Du har namnet, att du lever, och är död."

Låt oss nu betrakta Herrens Kristi ord. Han säger om de äkta goda grenarna, dessa, som bär frukt, att dem rensar vingårdsmannen, d.ä. skär, tuktar och böjer dem, tar bort vad som hindrar deras växt, och låter dem inte växa efter behag; men de grenar åter, som ingen frukt bär, de slipper vingårdsmannens kniv, de får vara i fred, onäpsta, orensade, ty — de ska ändå bara brännas. Deras utmärkande tecken är således: 1:o att de inte bär frukt; 2:o att de inte av vingårdsmannen tuktas och rensas, utan är fria och lediga att växa efter behag.

Se nu här, nog vore väl här anledning för var och en att stanna och pröva sitt tillstånd, att med fruktan och uppriktighet mot sej själv pröva sej efter sådana Kristi egna ord. Men — ack! — det ska genast besannas, att trädgårdsmästarens kniv inte träffar de oäkta grenarna utan endast de goda — att "de som borde frukta, de fruktar inte, och de som inte borde frukta, de fruktar". Det ska genast vara ett hemskt tecken hos mången, att han omöjligt kan frukta för sej, eller en enda stund allvarligt pröva sej, utan ska vara så viss och nöjd med sej själv, i följd av sin lugna känsla, sin gamla fromhet och religiositet, att Kristi ord ska gå honom förbi såsom ett lätt väder.

O, att dock den "lyckliga stunden" nu för någon vore inne — den stund, då det bleve honom givet att se, vad som ännu fattas honom, att vakna upp från sin hemliga död och falska andlighet! Du hoppas att du är en kristen, att du står i tron och har Guds nåd; du har kanske en sådan frid i din känsla, en sådan tillförsikt i bönen, en sådan kärlek till Guds ord, så många prov på Guds kärlek, att du omöjligt kan tycka annat, än att du är i hans nåd. Ja, du tänker kanske med frimodighet: Jag har ju länge varit en bland de kristna, varit utgången från världen, ja, lidit försmädelse för min gudaktighet; jag har ju stritt för Kristi sak, haft religiös verksamhet — var och en vet att jag är en kristen o.s.v.

Nå, detta är allt goda saker — många tusen har inget sådant att visa fram — men käre vän! inte bevisar ännu detta, att du också är en levande och sann kristen! Nog är likheten så stor mellan de äkta och de oäkta grenarna, mellan de visa och de fåvitska jungfrurna, att du med allt detta kan vara bedragen. Pröva dej därför på det sätt, som ordet lär. Kristi ord här och allt Guds ord yrkar ju beständigt, att tron ska bevisa sin äkthet genom de frukter som följer av den.

Nog är också en kristen svag, bristfull; nog är nåden stor, oförskylld, överflödande, därom är ingen fråga. Men det är dock några vissa verkningar och frukter, som tron, Anden och nya födelsen alltid medför, även hos de svagaste nådebarn; det är om dessa frukter och verkningar, det nu är fråga.

Här tänker du kanske på några goda gärningar som du utövar, några synder som du lagt bort, några andliga förmögenheter, någon religiös verksamhet, som du har, och menar, att detta ju vittnar om din tros liv; men undersök, om också  Skriften låter det bero med det. I Matt. 7:22 säger Herren: "På den dagen ska många säga till mej: Herre, Herre, har vi inte profeterat i ditt namn, och i ditt namn utdrivit djävlar och i ditt namn gjort många kraftgärningar? Då ska jag bekänna dem: Jag kände er aldrig, gå ifrån mej, ni ogärningsmän."

O Fader, sanne vingårdsman,
som trädets grenar rensa kan, 
så de kan frukter bära, 
från allt mitt onda gör mej ren, 
så jag kan bli en ädel gren, 
min vårdare till ära. 
Ja, håll mej du i ans och tukt, 
så jag kan ge dej mera frukt 
och en gång i ditt rike bär 
en frukt som oförgänglig är! 
O Jesus Krist, 
kom, ge mej liv 
ifrån ditt liv, 
i mej din vilja genomdriv.

söndag 29 mars 2020

"Vår umgängelse är i himmelen, varifrån vi också väntar Frälsaren, Herren Jesus Kristus." (Fil. 3:20)

I det andra brevet till korintierna säger Paulus: "Vi blir  allestädes trängda, men vi ängslas inte; vi blir undertryckta, men vi förgås inte; såsom de som dör, och se, vi lever; såsom näpsta och dock inte dräpta; såsom bedrövade och dock alltid glada."

Hör vilka gåtor! Är inte detta ett besynnerligt och hemlighetsfullt väsende, som så uttalar sej! Ett sådant underligt väsende är en kristen: undertryckt och dock triumferande — bedrövad och dock glad — fattig och dock mycket rik — syndig och dock fullkomligt rättfärdig — eländig och dock herrlig, vandringsman på jorden, men med en himmelsk umgängelse!

Världen har också en glädje och förnöjelse, men bara så länge "blomstret på gräset" inte vissnar, bara så länge den jordiska välgången varar. Då den är slut, är det också slut med glädjen. Men för Paulus går solen upp först på aftonen, och när det mörknar härnere, då lyfter han sej till paradisets ljus däruppe. Han har ett dubbelt liv: han är en vandringsman på jorden, men hans umgängelse är i himmelen. Han tillhör en högre tingens ordning och lever med sitt hjärta i detta sitt högre, sitt rätta fädernesland. "Vår umgängelse", säger han, eller bokstavligen: "vårt borgerskap är i himmelen." Det är, säger han, inte: det ska bli — och betecknar det därmed såsom ett redan närvarande.

O, något helt annat uttalar här Paulus, än det världen menar med hoppet "om ett tillkommande liv". Paulus vet sej redan, medan han ännu går på jorden, vara en himmelens medborgare. Och vilken lycka, vilken skatt ett sådant medvetande är, det har ännu ingen människotanke på jorden kunnat mäta.

Men vadan hade Paulus denna sin trosvisshet? Det må man väl fråga om. Jo, Paulus kände Kristus! Det är hela hemligheten! Paulus såg i detta jordelivets dunkel en man, som skänkte honom denna visshet, en hög, hemlighetsfull man, som sade: "Jag har gått ut från Fadern och kommit till denna världen." Och då han sade sej vilja gå och bereda sina vänner rum i Faderns hus, och de frågade efter vägen dit, var detta hans svar: Jag är vägen, sanningen och livet. Och då de sa till Honom: "Låt oss se Fadern!" svarade Han: Den som ser mej, ser Fadern. Och på hans allmaktsvink blev de blinda seende, de döva hörande, de stumma talande, de döda stod upp ur sina gravar; och han drev ut djävlar, och han förlät synder, och han befallde över naturens krafter och bröt omsider själv dödens band och uppstod ur graven med en förklarad kropp.

Sedan Paulus hade kommit till bekantskap med en sådan Herre och Frälsare, kunde han föra det tröstefulla språket: Vårt borgerskap är i himmelen. Då visste han, att han genom honom hade återfått den i syndafallet förlorade barnarätten hos Gud och borgerskapet i himmelen.

Vad följer av detta? Av detta följer, att alla som har samma tro och bekantskap med Frälsaren som Paulus, har samma nåd och borgerskap i himmelen som han, eftersom de är återlösta med samma Guds Sons blod som han, och bör därför även hava samma tröstande visshet därom som han. Visserligen ska du inte själv se och känna hos dej herrligheten av detta himmelska borgerskap; nej, det är djupt fördolt och övertäckt av all detta livets ömklighet. "Vårt liv är fördolt med Kristus i Gud." Men det är ändå lika visst och väl grundat. Är det natt här nere; därovan är det evigt ljust och klart. Är vägen ojämn och törnbeväxt; vi vallfärdar till vårt  hemland, där är våra vänner som känner oss — och där är vår store vän framför andra vänner.

Så heter det då. Och detta är ingen poesi, utan den allvarsammaste verklighet, grundad på Kristi ord och verk och ingång i det allraheligaste för oss. "Så är ni nu inte mer gäster och främmande", säger aposteln, "utan de heligas medborgare och Guds husfolk". Och detta utan anseende till personen. Här är ingen åtskillnad, allesammans är de syndare; men var och en som tror på Kristus, i vilken vi alla är utvalda förrän denna världens grund var lagd — var och en, som tror på Kristus, d. ä. som dömer och straffar sej själv, men har sin enda tröst i honom som gör den ogudaktiga rättfärdig — var och en sådan, synderskan såväl som jungfru Maria, rövaren såväl som Paulus, är lika utvald, rättfärdigad och för Gud täck, endast i honom som är kärkommen. Var och en sådan är lika visst en av dessa heligas medborgare och Guds husfolk.

Där uppe är det ingen natt
och ingen gråt och smärta.
Där uppe är min högsta skatt,
där vare ock mitt hjärta.
I himlen hos min Frälsare,
där vare min umgängelse.

Och som du for du komma skall,
o Jesus, hit tillbaka.
Jag akta vill uppå mitt kall,
jag bedja vill och vaka.
Jag vet ej stund, jag vet ej dag,
men dagligt dig förbidar jag.

lördag 28 mars 2020

"Jag känner mina får, och mina får känner mej." (Joh. 10:14)

Man ska inte snart kunna tro vilken stor hemlighet som ligger i dessa ord. De säger oss att det är någon synnerlig bekantskap emellan Herren och fåren, varpå allt ska bero. Vad månne det betyder?

Något börjar man ana, när man hör samme Herre i den stora avgörande stunden, då han går till sitt försoningsarbete, högtidligt förklara: Detta är evinnerligt liv att de känner dej, allena sann Gud, och den du har sänt, Jesus Kristus.

Hör, vad Herren Kristus förklarar vara evinnerligt liv! Endast att känna Gud och Frälsaren. Och åter, då han talar om det finaste självbedrägeriet i andliga ting, bedrägeriet av egen fromhet, kraft och andlighet, varigenom många på den yttersta dagen ska kunna säga: "Har vi inte profeterat i ditt namn och i ditt namn utdrivit djävlar och i ditt namn gjort många kraftiga gärningar?"— då säger han sej skola bortvisa dem just med de orden: Jag kände er aldrig.

Alldeles samma ord förekommer i den eviga bortvisningens dom till de jungfrur som var i bröllopet, bar sina lampor, gick ut emot Brudgummen, men endast saknade olja — Herren ska endast göra denna anmärkning: "Sannerligen, sannerligen säger jag er: Jag känner er inte." Tänk, vilket besynnerligt ord det ordet "känna" här måste vara!

Och alldeles samma domsord brukar han, då han förklarar varför de som försökte gå in genom den trånga porten likväl inte kunde, och vilka skulle betyga: "Vi har ätit och druckit med dej, och du har lärt på våra gator" — samma domsord ljuder emot dessa: "Jag vet inte av er, vadan ni är."

O, ska inte var och en som läser detta och ser hur Herren Kristus, den avgörande domaren, så besynnerligt nitälskat om att framhålla detta — ska inte var och en märka, att här ligger någon övermåttan viktig hemlighet? För de trogna var detta inget oförmodat och besynnerligt, tvärtom, det är för dem just en glädjande bekräftelse, att de rätteligen har fattat honom.

Men för dem som undrar över att inte Herren i stället säger: Ni har syndat mot min lag, eller: Ni har inte varit nog allvarliga i er bättring och helgelse; ja, för dem, som undrar över att inte Herren la fram en väl utstakad nådens ordning och sade: Emot denna har ni felat; för dem, som velat ha det så, men till sin förundran hör honom blott säga ett och detsamma: Jag kände eder inte; ja, till och med måste se, att i den stora ytterstadomstexten i Matt. 25, där så många gärningar anförs, likväl hela vikten läggs därpå: Ni har gjort det mot mej, det är för min skull ni har gjort mina minsta det och det, att således Kristus och någon innerlig bekantskap med honom varit källan, varur dessa gärningar flutit, att Kristus, Kristus, och inte deras egen helighet varit föremålet för deras öga och deras helgelsenit — se, de som märker att Kristus haft en besynnerlig omsorg att påpeka detta förhållande, skulle inte de en gång, för Herrens Kristi skull och sina odödliga själars eviga väl, stanna och låta säga sej av den Herren, som har de nycklar i sin hand, att då Han igenlåter, ingen människa upplåter! Skulle inte vi stanna för hans ord och allvarligt behjärta dem!

Många allvarliga och fromma människor har, efter flera årtiondens heliga nit om Gud och hans rike, äntligen vaknat över detta förhållande och blivit ryckta som bränder ur elden genom att få se Guds rikes hemlighet — få se en stor och helig person blodig, med genomborrade händer och fötter, och sedan fått endast i honom och hans död allt sitt liv, sin fröjd och sin visa, så att de sedan hållit sin högsta helighet däremot för bara träck och uselhet. Så blir man till sinnes, då man lär rätt känna Jesus. Och bara de, hos vilka Kristi kännedom är sådan, till arten om inte till graden, de är hans får.

 "Vill du då en gång för alla veta och kunna tydligt utmärka, vad en kristen är", säger Luther, "eller vadan en människa kallas kristen, så måste du inte se efter Mose lag, eller de största helgons leverne och helighet, utan allenast se uppå dessa Kristi ord: Mina får känner mej. Så att du säger: En kristen är inte den, som bara för ett strängt och hårt leverne, såsom de allvarligaste munkar och eremiter; ty sådant kunna också judar och turkar komma ut med, bland vilka somliga lever mycket strängare. Med ett ord, allt vad i och av oss kan ske, det gör ingen till kristen. Vad då? Det allena, att man känner denne man, tycker om honom, håller honom för det han vill vara hållen, nämligen att han är den gode Herden, som givit sitt liv för fåren och känner dem. En sådan kännedom heter och är intet annat än tron, som kommer av evangelii predikan."

Var jag går, i skogar, berg och dalar,
följer mej en vän, jag hör hans röst.
Han osynlig är, men till mej talar,
talar stundom varning, stundom tröst.
Det är Herden god, väl var han döder,
men han lever i all evighet!
Sina får han följer, vårdar, föder
med osäglig trofasthet.

torsdag 12 mars 2020

"Då sade ormen till kvinnan: Gud vet, att på den dag ni äter därav, ska era ögon öppnas, och ni blir såsom Gud, vetande vad som är gott och ont." (1 Mos. 3:5)

Märk dessa ord! Den försåtliga tvetydigheten och ormalisten! Se nu här den "vitklädda" djävulen! Här synes han ganska präktig, förskapad till en ljusets ängel.

Han säger inte till Adam och Eva: ty ni ska alls inte akta, vad Gud säger — tvärtom tar han just Gud till vittne på vad han sagt och lägger Guds egna ord till grund därför. Han gör endast en förklaring över det namn som Gud själv hade givit trädet. Gud hade i förbudet kallat det kunskapens träd på gott och ont. Vad detta betydde vill nu djävulen utlägga.

Gud vet, säger han, Gud har medgivit med själva trädets namn, att man genom detta träd får kunskap om gott och ont, vilken kunskap Gud själv äger — således: att på den dag ni äter därav, "ska också ni bli såsom Gud, vetande vad som är gott och ont". Detta är ju allt förträffliga saker: bli såsom Gud själv, vis och upplyst såsom han — detta måste ju inte vara något ont. När nu Gud vet sådant, är det ju omöjligt att han, er hulde, allgode Fader, kan ha förbjudit er att äta av detta träd.

Så har somliga förstått satans djuphet häri. Andra åter menar att han härmed velat inge misstankar om någon missunsamhet hos Gud, nämligen att han inte unnade dem att bli så lyckliga och herrliga — att de således inte borde så visst och fast tro på Guds kärlek och välvilja för dem. Båda meningarna kan väl stå tillsammans; ty Eva kunde ju endast göra denna slutsats: Vet Gud, att genom åtnjutande av denna frukt våra ögon ska öppnas, kan han inte ha förbjudit oss äta därav, utan vi måste ha missförstått hans ord; ty huru kunde ett sådant bud komma överens med hans godhet och kärlek. Har han åter verkligen förbjudit oss äta därav, kan vi inte annat sluta än att han är missunnsam mot oss. —

Se nu här satans djuphet! Denna framstår ännu hemskare, när man betänker hur han här i sin djupa lögn inblandar sanningar, vilka han endast vanställer och fördunklar genom de tvetydiga uttrycken. Han lovar t.ex. att deras ögon skulle öppnas. Detta kunde tas så, att de skulle få en utomordentlig vishet och insikt; men själv menar han utan tvivel endast den bedrövliga erfarenhet de skulle få av synden och dess straff.

Vad som dock, överhuvud taget, är mest framstående i denna frestelse och därjämte lämnat så djupa märken efter sej i alla Adams barn, att det ännu i denna dag utgör den egentliga grundkällan till allt andligt fördärv, alla de mäktigaste frestelser och de djupaste fall, är ormens ingivelser till högmod, självförgudning och oberoende. Redan i ormens första ord: "Ja, skulle Gud ha sagt att ni inte ska äta av allehanda träd", ligger den tanken: ni, Guds herrligaste verk, ni herrskare över hela jorden, skulle ni ha ett band på er! Skulle ni inte ha all frihet? Men sedan frestarens dristighet vuxit, säger han uttryckligt: Ni ska bli såsom Gud, eller gudar. Och just detta: Ni ska bli såsom Gud— nämligen inte genom någon Guds nåd och gåva, utan genom egen "kunskap om gott och ont", genom en egen åtgärd, egen gärning — det tog djupt i människan, det lämnade märken efter sej hos Adams släkte, vilka ännu i dag oupphörligt sticker fram.

Även är det onekligen något betydelsefullt att ormen uppväckte ett kunskapsbegär, som isynnerhet bidrog till detta stora och förskräckliga fall. Luther säger: "Det är egentligen djävulens onaturliga gift, att människan vill vara klokare än henne av Gud är bjudet." Först är det i allmänhet ingenting som gjort människorna så galna i andliga ting, så mäktigt fientliga emot Gud och hans vägar, som den inbilska lärdheten. När de höll sej för visa, är de vordna dårar, även om de verkligen innehade det största förråd av kunskaper. Aposteln säger att förståndet uppblåser; en större rikedom på förstånd och vetande blir därigenom den mäktigaste frestelsen till självförgudning och självklokhet; och blott därigenom är den människan genast, mer än någon annan, obekväm för Guds visdom.

Gud står emot de högfärdiga och fördöljer sitt ljus för de visa och förnumstiga. Men när Gud står emot en människa, då är det förbi med henne, då faller hon från den ena dårskapen till den andra. "Då får hon en sådan vishet", säger Luther, "att hon anser för rättfärdighet det som är synd och för den högsta vishet det som är den yttersta dårskap. Ty därhän plägar djävulen drilla saken, att ju mera fjärran människan kommer ifrån ordet, desto mer lärd och vis tycker hon sej vara."

Vaka, själ, och bed,
och till strids dig red!
Räds, att frestarn lägger snaran
där du minst förmodar faran.
Sådan är hans sed.
Vaka, själ, och bed!

I begärens spår
smygande han går,
vännens röst han efterapar,
sig till ljusets ängel skapar,
tills dig snärd han får
i begärens spår.

söndag 12 januari 2020

"Ty Kristus är därtill både död och uppstånden och åter vorden levande, att han ska vara Herre både över levande och döda." (Rom. 14:9)

Detta saliga förhållande, att de troende alltid, vare sej de lever eller dör, hör Herren till, är frukten av Kristi hela frälsningsverk, hans död, uppståndelse och eviga levande såsom vår överstepräst och konung. Det var själva ändamålet med hela hans försoning, att han skulle återköpa oss ifrån syndens, dödens och djävulens välde, skulle förvärva sej rätt att benåda, saliggöra och äga oss såsom sina undersåtar i tid och evighet, ja, såsom här sägs, "vara Herre över oss", inte bara medan vi lever på jorden, utan också efter vår död i det eviga livet.

Sådan är meningen av orden: "Kristus är fördenskull både död och åter vorden levande, att han ska vara Herre både över levande och döda."

Här är en påtaglig motsvarighet däri, att Kristus är både död och åter levande, och att både levande och döda ska vara under hans välde. Nu vet vi väl, att både hans död och uppståndelse fordrades, för att någon själ skulle frälsas; och att den, som är frälst och benådad, är sedan Herrens först under sitt liv på jorden och sedan efter sin död, allt på grund av samma försoningsverk, Kristi död och uppståndelse. Detta är helt visst huvudsaken.

Men aposteln har också med sitt uttryckssätt visat oss den väg, som först huvudet och sedan lemmarna skulle gå. Kristus skulle först leva på jorden, sedan dö och därpå uppstå och evigt leva. Denna väg ska också vi gå och vid varje steg höra Herren till: först under jordelivet, sedan i vår död och sist i det eviga livet. Och då aposteln här säger, att Kristus förvärvat, att han ska "vara Herre" eller "herrskare" över oss, har han därmed förklarat, varför de trogna aldrig mer ska "leva sej själva", utan i allt sitt liv och leverne betrakta sej såsom hans egendom och hans tjänare. Han är vår rätte Herre, vår friköpare och ägare; därför ska också Han regera över oss, och det inte bara i detta livet, utan också i vår död och i all evighet.

Så har vi ju tidigt lärt förstå och uttala hela vår trosbekännelse om Kristus: "Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, är min Herre, som har förlossat, förvärvat och vunnit mej, förtappade och fördömda människa, från alla synder, från dödens och djävulens våld; för att jag ska vara hans egen, bliva och leva under honom i hans rike och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet; såsom han är uppstånden ifrån döden, lever och regerar i evighet."

Detta är just meningen av vårt språk och är summan av allt Guds evangelium. Och på detta grundar sej nu vår heliga förbindelse och alla trognas innerliga håg, att i allting se efter Herrens välbehag och hans namns ära, kort sagt att leva för honom.

Så säger också aposteln: Han är fördenskull död för alla, att de, som lever, inte nu ska leva sej själva, utan honom, som är för dem död och uppstånden. Då Kristus dött i allas ställe, ska också de alla, för vilka han dött, inte mer betrakta sej såsom från honom särskilda människor, oavhängiga och självständiga, utan alltid såsom lemmar i honom, såsom honom tillhörande och tjänstskyldiga undersåtar. Han är fördenskull död för alla.

Måtte Gud öppna allas våra sinnen för denna sak! Är det sant, att Guds Son blivit människa för vår skull och för oss offrat sitt liv under starkt rop och tårar, för att vi ska leva genom honom, ska för hans skull hava en evig nåd, trots alla våra synder, och sist ärva det eviga livets salighet: hur skulle inte vi då uppoffra hela vårt liv för honom, för hans ära, hans tjänst och välbehag, i allt vad vi gör eller låter bli! Ingen människa har rättighet att leva här på jorden, utan att leva för honom, som har återköpt oss från den eviga döden och fördömelsen.

Det är redan nog sorgligt, att de trogna, som verkligen med hela sin ande helgar sej åt Herren, dock inte kan leva mer fullkomligt till hans tjänst och ära; men tänk så mycket gruvligare det är att inte ens ägna sitt liv till hans ära, utan alldeles fritt och uppsåtligt leva sej själv! Detta är ju ett alldeles osaligt liv, varom Luther yttrat de starka orden: "Fördömt till nedersta helvetet är det leverne, som en människa lever sej själv." Och hur världens barn lever ett sådant fördömt liv, då de är alldeles fria från omsorgen om Herrens ära och välbehag, då de i allt sitt leverne med tankar, ord och gärningar följer blott sitt eget behag, det är uppenbart för allas ögon. De "förnekar Herren, som har köpt dem"; om de än med munnen bekänner honom.

Och annorlunda kan det inte vara med de andligen döda. Att någon människa verkligen lever för Herren, är ett underverk av hans nåd allena i den nya födelsen. De som står emot den nåd som kallar dem till bättring och omvändelse, de måste då förbli under den fallna naturens välde, leva blott sej själva och för sin egen räkning; och de som lever för sin egen räkning, de ska också dö för sin egen räkning, ska också själva hjälpa sej i döden och domen. Bara de som "lever i Herren" ska också "dö i Herren".

Se, ljuset slagit mörkrets makt idag
- o ära, halleluja till Guds Lamm! -
för dödens seger blev dess nederlag
- o ära, halleluja till Guds Lamm!
Han stått upp full av makt,
han vann seger som han sagt.
Dödens udd han brutit av,
till ett väntrum gjort vår grav
- o ära, halleluja till Guds Lamm!

Vi varje dag ska dö från synd och värld
- o ära, halleluja till Guds Lamm! -
i Andens kraft stå upp till himmelsfärd
- o ära, halleluja till Guds Lamm!
Han stått upp full av makt...

lördag 11 januari 2020

"Älskar du mej?" (Joh. 21:6)

Det är Herren själv, som här talar — han som ska döma på den yttersta dagen, Han, till vilken du ber i bönen. O, vi skulle dock, om det gällde, krypa på våra knän till Jerusalem för att få höra honom själv säga vad han allraförst frågar efter. Nu frågar han allraförst efter din kärlek.

Dröj ännu med ditt svar, till dess du väl fattat hans mening. Märk: hans första fråga är: Älskar du mej? —. inte: tjänar du mej? lyder du mej? bekänner du mej? utan: älskar du?

För det andra säger han inte: älskar du mitt, utan: mej. Han säger inte: älskar du mina krafter och gåvor? utan: älskar du mej — mej, såsom själv en gåva till dej, mej, såsom själv, i min person, hela din tröst och salighet?

Vad det första angår, så kan du ju vara säker på att du har kärlek till Jesus, då du tjänar och lyder honom; ty Jesus säger själv: "Den som älskar mej håller mina bud; den som inte älskar mej håller inte mina bud." Och Johannes säger: "Detta är kärleken till Gud, att vi håller hans bud."

Men bida! Du tyder det för hastigt. Vi ska snart få se att det inte är säkert att du älskar Jesus, fastän du på visst sätt tjänar och lyder honom eller gör de gärningar han befaller dej; nej, att "hålla hans bud" är ännu något mer.

Vi ska med Kristi egna ord visa att man kan vara en utmärkt Kristi tjänare, ha stor andlig upplysning och en stor rikedom på de heligaste gärningar och stor nitälskan för Kristi sak och ändå inte rätteligen älska honom. Ty i brevet till "församlingens ängel" i Efesus säger Herren uttryckligt, att denne lärare hade inte endast vanlig kristlig upplysning, utan också en fin, prövande blick — "du har prövat dem som säger att de är apostlar, och dock inte är det, och du har befunnit dem vara lögnare".

Vidare säger han uttryckligen, att denne lärare inte var bland dem som endast har kunskap, upplysning och ord, utan han hade också kraft och nit till helig verksamhet. Ja, han arbetade så troget för Herrens Kristi namn, att han fick lida för det, och därvid hade han "tålamod".

För det tredje säger Herren, att denne lärare inte bara var upplyst och verksam med predikande i allmänhet, utan att han också höll god kyrkotukt i sin församling och stod emot falska lärare. Sammanfatta nu allt detta, och du ska se en skön bild av en mindre vanlig Kristi tjänare, och dock — dock hade han övergivit den första kärleken, och blott därmed var hela hans tillstånd sådant, att om inte ändring skedde, skulle Herren snart komma och stöta bort ljusstaken från dess rum.

Härav kan du förstå, att det är något mer att hålla hans bud än att göra vissa gärningar efter hans bud, och att, om du än vore en så utmärkt Kristi tjänare, som denne var, Herren dock har ännu en fråga till dej: Älskar du mej?

 Vad det senare angår, eller att du måste ge akt på ordet mej — "Älskar du mej, inte mitt" — är det just härigenom den äkta brudkärleken skiljer sej ifrån skökokärleken. Många har en viss kärlek till Jesus, men bara för de förträffliga ting som han verkar i dem och andra, men har aldrig såsom förtappade syndare blivit frälsta av honom och intagna av hans blotta kärlek, eller av det han är i sin person, utan de älskar honom, som sagt, för de sköna gåvorna. Detta är "skökokärleken".

Vi talar inte om ett så grovt folk som Judas Iskariot, som följde Jesus för pungens skull, eller trollkarlen Simon, som av samma orena begär ville tillhandla sej den Helige Andes gåva; utan vi talar om det obegripligt fina och hemlighetsfulla bedrägeriet av vår självförgudningsnatur, som grundlades genom den gamle ormens tjusande ord: ni ska bli såsom Gud, vetande vad gott och ont är. Ty allt sedan dess har bredvid de sinnliga lustarna också funnits hos oss en lika adamitisk självhelighetsnatur, till vilken människan flyr när hon förnimmer syndens vederstygglighet. Och när hon då märker, såsom nyssnämnde Simon, att i Jesu namn gives krafter, såsom eljest icke, att hos honom är förborgade alla visdoms och förstånds håvor, alla dygders och heliga gärningars kraft, då slår man sej på dessa, blir så en Jesu lärjunge, älskar och följer honom, tillber och åkallar honom, men allt med ögat på dessa krafter och gåvor, och inte för vad han gjort och är i sin person. Detta, eller vad han är och gjort i sin person, kan man med förståndet erkänna och med munnen prisa, men hjärtat ser på gåvorna, själens hela blick är fästad blott vid dessa, inte vid den korsfäste.

O, att vi dock för Herrens skull och våra själars frälsning bleve så uppriktiga, att vi gåve akt på, vad som är hjärtats föremål, om det är själva nåden, försoningsnåden, tvagningen i Kristi blod. Det hjälper inte att huvudet och tungan är kristliga, utan tänk efter vad som är ditt hjärtas första och sista!

Jesus dej möter med allvar och kärlek
tar dej från folket åt sidan med sej, 
ser dej i ögat och frågar dej ärligt: 
"Du som vill följa mej, älskar du mej? 
Dyrt har jag löst dej med kors och med pina, 
hjärtat mitt brustit av kärlek till dej. 
Se, du är tecknad i händerna mina 
och vill mej följa - men älskar du mej?" 

Vad ska jag säga och vad ska jag svara 
- svara den ende som ser ända in? 
Jesus, du hör om jag än säger bara: 
"Fyll du mitt hjärta med kärleken din!" 
Låt mej med Petrus till gensvar bli färdig, 
även om hjärtkylan ännu mej skär: 
"Herre, du älskar fast jag är ovärdig, 
hur kan jag annat än hålla dej kär?"

fredag 3 januari 2020

"Jesus Kristus är densamme i går och i dag, och desslikes i evighet." (Hebr. 13:8)

Så utropar aposteln i sista kapitlet till hebréerna. Detta är ju dock en stor tröst i tidens alla skiften och växlingar, att Kristus ännu lever och är densamme i går och i dag och desslikes i evighet! Då ska allting kunna hjälpas och bli väl!

Vad skulle också vid ett årsskifte vara en mer tröstande och kär betraktelse för kristna — för vilka Kristus är allt i alla — vad skulle vara mer lämpligt att utgöra deras lösen eller fältrop än detta: Jesus Kristus är densamme i går och i dag, och desslikes i evighet!

Ni som känner Kristus, som någonsin har förnummit att Herren är god, som har erfarit, smakat och sett, hur ljuvlig Herren är, hur stor han är i nåd och barmhärtighet, hur trofast och hur mäktig att allting hjälpa — tänk och besinna, att alldeles på samma sätt är han ännu i dag och i alla tider, i dag som i går, i år som i det förflutna året, och så desslikes i evighet!

Han kan omöjligt förändras, han är "evigheternas Fader", han är alldeles oombytlig, i alla tiders skiften densamme. Det är endast här nere, i oss, i våra känslor, tankar och förnimmelser, som omväxling och förändringar föregår. Mitt under detsamma är Kristus alldeles oförändrad, alldeles densamme. Så att om vi minnas t. ex. att han någonsin förlåtit synder alldeles oförskyllt, om han någonsin gjort oss såsom helt ogudaktiga rättfärdiga, av idel fri nåd, genom sin egen förtjänst, så gör han detsamma alla dagar. Om han någonsin tröstat oss, då vi inte var värda att bliva tröstade, utan hellre hade förtjänt att bliva straffade och förskjutna, så vill han lika oförskyllt trösta oss ännu i dag. Om vi minns att han någonsin förlossat oss ifrån nöd, ifrån synd och frestelser, då vi själva inte hade ringaste kraft att befria oss därifrån, så vet vi, att han både vill och kan i sin tid göra detsamma ännu. Om vi har att förtälja: den och den gången var jag alldeles bortkommen, förvirrad och förvänd, ett borttappat får, men han, den gode Herden, uppsökte och återhämtade mej, rörde mej med sitt ord igen och förde mej tillbaka, se, så vet vi att han alltid även i kommande tider vill göra detsamma.

Ty han är alltid densamme: Jesus Kristus i går och i dag, och han desslikes i evighet. Han har visst inte ännu bevisat oss sin sista välgärning! "Han har först älskat oss". Och såsom han hade älskat de sina, som var i världen (fritt, oförskyllt och innerligt), så älskade han dem intill änden.

Sådan tröst har vi inte blott av vår egen korta och inskränkta erfarenhet, nej, allt ifrån världens skapelse, genom alla århundradens tidelängd, går samma erfarenhet av vår Herres Jesu Kristi nåd och kraft. Jesus Kristus i går och i dag, och han desslikes i evighet!

Då vi ser, hur han förr tog emot syndare och förlät de grövsta missgärningar, då vet vi att han gör detsamma även nu med oss. Då han fordom till en beryktad storsynderska, som gråter vid hans fötter, säger: "Synderna förlåtas dej, gå med frid"; då Saulus, som var en "försmädare, en förföljare och våldsverkare", blir den mest benådade apostel; då David, som efter den allrastörsta nåds åtnjutande ännu fallit i blodigaste missgärningar, åter får tillsägelse om nåd och förlåtelse — då vet vi att på vår Herres Kristi nåd inte är någon ände, att han ännu vill allting förlåta alla dem som söker honom.

Ja, då vi ser hur han aldrig tröttnade med sina lärjungars svagheter, utan ideligen straffade och rättade dem, men aldrig förkastade dem, då vet vi att han aldrig heller skall tröttna med oss. Och då vi ser hur benägen han var att höra bön, även när den var så kort att den endast bestod i hans kläders vidrörande, då vet vi att han ännu hör också de kortaste böner. Ty vid allt detta ska vi betänka, att Kristus ännu i dag är alldeles densamme: Jesus Kristus i går och i dag, och han desslikes i evighet!

Detta är dock en obeskrivligt stor tröst och fast borg, när tiderna växlar, ja, stormar och mörknar. Då kan ännu  en kristen med glädje sjunga: "Jag sitter under hans skugga, som jag begär! Du, Herre, är min starkhet, min klippa, min borg och Förlossare, min Gud och min tröst. Du förblir den du är, och dina år tar ingen ände".

//: Jesus är densamme
Kristus är densamme
som i går,
än i dag
och i all evighet. Amen. ://

Se, Kristus är densamme,
vad än förvandlas här.