tisdag 29 december 2020

"Hoppets Gud uppfylle er med all frid och fröjd i tron genom den helige Andes kraft." (Rom. 15:13)

Här tillönskar aposteln oss inte något ringa mått av hopp och tröst, utan en full trosvisshet, ända till "fröjd". "Hoppets Gud", säger han, "uppfylle er med all fröjd och frid i tron". "Uppfylle er", säger han, och med "all fröjd och frid".

Uttrycket "all fröjd och frid" påminner om de många fröjdeämnen vi har genom föreningen med Gud. "Frid och fröjd i tron", säger aposteln. Härmed sägs åter, att det inte är fråga om en glädje, som beror av goda omständigheter, eller av att vi ser oss själva så fromma och goda att vi kan glädjas över det; nej, här talas om en glädje, som beror bara på tron, av vårt förlitande på Guds ord och löften, under det att vi hos oss själva ser idel sorgeämnen.

Att tro är att bara på Guds löften ha tröst i något, som inte syns. Och här menas den saliggörande tron på Kristus, eftersom den ska verka "fröjd och frid", och det "genom den Helige Andes kraft". Denna tro är visserligen endast en Guds gåva, om vilken man väl må bedja, och ett verk som Gud åstadkommer endast genom evangelii predikan, när denna träffar utfattiga och vanmäktiga syndare. Men då ser och känner vi hos oss själva endast de mest nedslående saker. Och så ska även tron i alla möjliga bekymmer vara ett förlitande på Guds blotta ord, under det vi ser och känna endast vad som är hotande och bedrövligt.

Men hur kan vi då ha fröjd och frid? Ja, just då ska det bli en övernaturlig fröjd och frid — då ska fröjden förvisso vara endast Guds verk. Och ett sådant Guds verk är det aposteln här tillönskar oss; såsom han nu ytterligare tillägger: Att ni har ett fullkomligt hopp genom den Helige Andes kraft.

Detta är nu den sista och ljuvligaste frukten av allt det goda Gud gjort och gör, nämligen att vi har ett fullkomligt säkert hopp om den eviga saligheten. Ett sådant hopp är den största kraft i all vår kristendom. Detta hopp ger lust och kraft till troget löpande i den kamp som är oss förelagd; det ger mod och styrka att göra, lida och framhärda i allt som hör till kampen. "Fröjd i Herren ska vara er starkhet" — och salighetens hopp är vår hjälm i striden.

Hela livet är också eljest så fullt av bedrövelse, prövningar och jämmer, att det väl fordras ett fullkomligt hopp till den herrlighet Gud ska ge, om vi inte ska ge upp under vägen, bli trötta och försumliga, utan med tålamod och trohet framhärda. Men nu: för salighetens hopp har vi förvisso de starkaste grunder; ty för det eviga livet är vi skapade; för det eviga livet är vi dyrt återlösta; för det livet, och inte för det korta jordiska har Kristus utgivit sej själv till ett försoningsoffer; för det eviga livet har Gud givit oss sabbaten, ordet, sakramenten och den Helige Andes verk i själen. Är vi Guds barn och vänner, visst blir vi då också hans arvingar, visst ska han en gång göra sina vänner rätt glada och lyckliga.

Men se, trots att grunderna är så fasta och osvikliga, är dock våra hjärtan, genom naturens fördärv, så tvivelsjuka och ostadiga, att vi inte kan fasthålla detta saliga hopp, såvida inte Gud själv ger oss den dyra gåvan. Det hopp som beror av något vårt eget bemödande, tänkande och slutande, är alltid svagt och osäkert; men när Gud själv, genom den Helige Ande, inger oss vissheten, uppfyller oss med fröjd och frid i tron, då erhåller vi det fullkomliga hopp, som aposteln här omtalar.

Därför tillägger han de orden: genom den Helige Andes kraft. Här nämner aposteln nu den tredje personen i gudomen såsom verksam för vår fulla tröst. Den evige Fadern, som här kallades "hoppets Gud", verkar i oss ett fullkomligt hopp genom den Helige Ande, då Han uppfyller oss med fröjd och frid i tron. Och med detta tillägg, "genom den Helige Andes kraft", ville aposteln åter erinra, att vi inte själva förmår göra eller ta något, utan det blir oss givet ovanifrån.

O så viktigt det är att djupt känna, hur all nåd och kraft beror av Guds givande! All vår frid och tillväxt i det goda förhindras oupphörligt genom den inbillningen, att vi själva förmår göra något. Om vi också kan utvärtes bruka medlen, samt, när vi hör förmaningen, ivrigt önska oss det goda, ska vi dock snart erfara, att vi inte själva förmår ta oss det.

Och dock sitter den inbillningen om vår egen förmåga så djupt i vår natur, att den utgör det största hindret för  Guds verk i oss. Dels måste Gud då ideligen nedslå denna inbillning, genom att lämna oss i vanmakt, dels kommer också av denna inbillning allt detta otrosarbete, som så mycket förhindrar Guds verkande i oss. Däremot: hur varm och villig blir inte själen, när vi djupt känner och tror, att allt gott kommer av Guds givande!

Om detta handlar också sådana språk som dessa: "Mej förutan kan ni inget göra;" "vi är inte ens bekväma att något tänka såsom av oss själva;" "Gud är den, som verkar i er både vilja och gärning efter sitt goda behag." Om sådant ville aposteln erinra med de orden: "genom den Helige Andes kraft."

Vilket under av nåd
i Guds eviga råd,
som vi tryggt får förlita oss på!
När Guds Son är vår frid
i all möda och strid,
varför fruktar och ängslas vi då?

Gud ske pris, Gud ske tack!
Bort med ve, bort med ack!
Sådant passar ju inte för den
som är frälst, som är köpt,
som till Kristus är döpt,
som har Gud till sin Fader och vän.

måndag 21 december 2020

"Detta är mitt testamente med dem, då jag tar bort deras synder." (Rom. 11:26)

Här talar den store Herren Gud. Hör vilket språk! "Detta är mitt testamente med dem", eller mitt förbund med dem, "då jag tar bort deras synder". Detta är Guds testamente.

Ett testamente är det mest oryggliga förbund, då det är "gillat" och stadfästat "genom hans död, som gjorde testamentet". Det är då dennes yttersta vilja, och man tar sedan ingenting därifrån, "man lägger inte heller något till", såsom aposteln anmärker. Ett sådant oryggligt förbund säger Herren sej också göra med det avfälliga Israel.

Och vari består då detta förbund? Så säger Herren själv: "Att jag tar bort deras synder." Så beskriver han detta förbund i Jer. 31, nämligen att detta nya förbund inte skulle vara sådant som det förra, det han gjorde med fäderna, då han förde dem ut ur Egypten, och de kom till Sinai; nej, detta skulle vara ett nytt och ett annat förbund. Och skillnaden skulle i synnerhet vara denna, att då i det förra förbundet lagen var skriven på stentavlor, för ovilliga hjärtan, så att han "måste tvinga dem", så skulle i det nya förbundet lagen skrivas i deras hjärta och sinne; och då i det förra förbundet synden inte skulle förlåtas, utan avstraffas, så skulle i det nya förbundet "missgärningarna förlåtas och synderna aldrig mer kommas ihåg".

Det var alltså syndernas förlåtelse och hjärtats förändring, som skulle utmärka det nya förbundet. Detta skulle vara ett nådeförbund, ett fridsförbund och ett evigt förbund, såsom Herren så ofta förklarade. Och ett sådant förbund ville Herren göra även med sitt avfälliga Israel.

Se då åter här den omätliga storheten av Guds nåd! Då de hade så gruvligt syndat, som Israels hela historia visar, då gör han ännu ett sådant förbund med dem, att Han själv tar bort deras synder. Visserligen lät Han först sin rättfärdiga vrede gå över dem, dels i deras hjärtans förstockande, dels i alla yttre straff och plågor, i Jerusalems förstöring och folkets förskingring; men sedan vill han efter detta åter bevisa dem en sådan nåd, som det nya förbundet lovar, vill åter förlåta dem, vill själv ta bort deras synder och aldrig upphöra att göra dem gott. Sådan är Herren Gud. Minns, att sådan är Herren Gud.

Allt detta är skrivet oss till lärdom. Då Herren Gud benådar ett sådant folk och förlåter sådana synder, som Israels var: vem ska han inte då benåda? Vilka synder ska han inte då förlåta? De gruvligaste, ovärdigaste synder är förvisso de som vi begått sedan vi tagit emot mycken nåd. Ingenting förskräcker oss så, som då vi måste säga oss: Jag visste Guds vilja, och jag har tagit emot så stor nåd, och likväl har jag så syndat.

Men se nu här! Just så var det med Israel. Därtill var deras synder så gruvligt stora. Och ändå vill Herren Gud förlåta alltsammans, om de bara inte "förblir i otron". Han vill själv "ta bort deras synder", två dem rena i försoningsblodet och göra dem allt gott. Är det inte här bevisat och bekräftat, vad han säger i Jes. 1: "Kom och låt oss gå till rätta med varandra; och om era synder än vore blodröda, så ska de dock varda snövita; och om de vore såsom rosenfärg, så ska de dock varda såsom en ull."

Och märkom åter de orden: "Jag tar bort deras synder", nämligen att han, den förolämpade, vill själv ta bort synderna. Vi menar vanligen, att vi själva måste först befria oss från synderna, innan Gud kan vara oss nådig. Men här säger Herren åter, såsom överallt i ordet, att han själv vill ta bort våra synder. —

Och syndens borttagande är tvåfaldigt. Först tar han bort syndernas skuld, genom försoning och förlåtelse, så att de inte mer ska fördöma oss, utan vi ska för alltid vara i ett nåderike, det vill säga, att alla de synder, som ännu är i vårt kött och tyvärr ofta utbryter, aldrig ska tillräknas oss, utan vara för Guds ögon, såsom om de inte vore synder, utan bara sjukdomar och lidanden, för vilka Han vill trösta oss, ja, "medlida med oss".

Sedan ska han också ta bort synderna i avseende på deras herravälde, så att de inte mer ska regera oss, utan vi ska kunna gå en helt annan väg genom livet, än hela världen går. Herren själv ska med sin Ande och sin tuktan döda synden i oss och helga hela vårt väsende.

Betänkom, att även detta ska Herren själv göra. Vi menar vanligen, att om än Gud för Kristi skull förlåter oss våra synder, ska det dock vara vår sak att rensa ut och döda dem. Men så säger Herren: "Jag ska ge dem min lag i hjärtat, och i deras sinne skall jag skriva den." "Jag ska ge dem min fruktan i hjärtat, så att de inte ska vika ifrån mej." "Gud är den, som verkar i er både vilja och gärning efter sitt goda behag." "Vi är inte ens bekväma något tänka, såsom av oss själva; men är vi till något bekvämliga, så är det av Gud."

Alla bestraffningar och förmaningar till oss ska alltså lära oss att söka allt hos Gud — och så lära oss att begära och ta emot all nåd av Gud, att för allting prisa Gud.

Salig för intet, frälst av Guds nåd
enligt Guds fasta evighetsråd:
utan förskyllan fick syndare
nåd och förlåtelse.
Äran, äran, den ska Jesus ha
här på jorden och i himlarna,
han har borttagit alla synderna,
amen, halleluja!

onsdag 9 december 2020

"Var med varandra vänliga i broderlig kärlek; den ene förekomme den andre med inbördes heder." (Rom.12:10)

Här talas särskilt om den "broderliga kärleken" — kärleken emellan bröder i Kristus. Och därom talar aposteln här på ett sådant sätt, att visserligen många ibland oss ska bliva straffade. Grundtextens ord  "vänlig" innebär nämligen mycket mer, än detta ord hos oss betecknar; ty det är ett ord, som brukas om en faders eller moders ömma kärlek till sina barn och om naturliga bröders särskilda kärlek till varandra.


Nu säger aposteln här, att en sådan innerlig kärlek, ett sådant hjärtligt deltagande bör äga rum emellan alla kristna, som efter det himmelska barnaskapet är varandras bröder och systrar. Här straffas då visserligen detta kalla och stela väsende, varmed somliga, som dock vill vara kristna, bemöter sina bröder i nåden, då det går så till, att om de än inte tänker och talar illa om dem, de likväl inte heller omfatta dem med denna nära och innerliga kärlek, utan låter dem vara och ha det, som de kan.

Ett sådant förhållande är vida skilt från den rätta brödrakärleken. Är vi verkligen bröder [och systrar] för evigheten, bör vi också såsom sådana känna och älska varandra, ja, omfatta varandra med innerligt deltagande både i sorg och glädje, samt med den omtanke för varandra, med den fördragsamhet och mildhet, som en huld fader eller moder övar mot sina barn.

Sådant innebär apostelns ord på detta ställe; såsom också Luther härvid anmärker: "Vad nu en sådan vänlig, broderlig kärlek gör, lider och fördrar med sin nästa, sådant lär vi av en lekamlig moders förhållande mot sitt barn. Så har också Kristus gjort med oss och gör så ännu, i det Han beständigt fördrar och omhuldar oss — oss, som är så orena, ofullkomliga, skröpliga och syndiga, att det syns, som vore vi inte kristna, men hans kärlek gör oss till kristna, utan avseende till våra skröpligheter."

Denna hulda, broderliga kärlek de kristna emellan har också djupa och tänkvärda grunder för sig. Först den, att Herren i sitt ord så befallt, sedan den, att Kristus med sin kärlek till oss givit oss ett så stort och uppmuntrande föredöme i sådan kärlek; men slutligen och isynnerhet den, att vi också verkligen är bröder, är födda av samme Fader, är bestämda för samma arv. Såsom också Kristus därför lärde oss säga: "Vår Fader, som är i himmelen."

Häri ligger nu stora och kraftiga skäl för kärleken till bröderna, att de är vår Faders barn och våra bröder. Först måste vi älska dem för Faderns skull. Och sedan, då vi ju alltid älskar våra naturliga bröder med en särskild kärlek, hur bör vi då inte älska dem, som är våra bröder efter det höga barnaskapet hos Gud!

Måtte då alla kristna bli uppmärksamma på att då vi med all rätt kallar varandra bröder och systrar, vi också måtte i våra hjärtan ha sådan kärlek, sådant deltagande, som de orden innebär. "Över allting", säger Petrus, "ha en brinnande kärlek inbördes". Den ene förekomme den andre med inbördes heder.

Här lär vi, att de kristna inte bara ska i hjärtat älska och i väsentligare ting tjäna varandra, utan också i umgänget och bemötandet visa varandra aktning och heder, ja, såsom aposteln säger, "förekomma varandra i hedersbevisning", d. ä. att var och en vill vara den förste att bevisa den andre heder och uppmärksamhet; och detta inte bara med utvärtes åtbörder, utan också med hjärtats verkliga aktning. Såsom aposteln förmanar: "Med ödmjukhet räkne var den andre yppare än sej".

En blott yttre hövlighet, utan motsvarande inre högaktning, är ett figurerande, som inte anstår Guds barn; men har vi först i hjärtat ödmjukhet, kärlek och aktning, bör vi ock, enligt denna text, bevisa det i umgängesättet. De kristna ska inte vara ett plumpt och ohövligt folk, utan även, såsom här läres, i umgängesättet skicka sej ödmjukt, artigt och tjänstaktigt. Vi minns, huru Herren Kristus inskärpte även detta hos sina lärjungar vid fotatvagningen, nämligen att var och en skulle vara den minste och vara den andres tjänare. Där ställde han även sej själv till ett föredöme.

"Kristi kärlek och vänlighet till oss har ock det med sig", säger härom Luther, "att vi håller den ena den andra i högt och stort värde för Kristi skull, som är i oss; och det höves icke, att jag föraktar någon för hans skröplighets skull, utan jag måste tänka: 'Min Herre bor i detta svaga kärlet och hedrar det med sin närvaro. Om nu Kristus aktar min broder värdig och är honom så huld och gunstig, att han får ha lika så stor del i allt hans goda som jag, måste jag buga mej för honom och ära honom såsom min Herres levande tempel och boning. Vad kommer det mej vid, hur ringa boningen ser ut, i vilken dock Herren lever? Är den inte för ringa för honom att bo i, varför ville då jag, som är en ringa tjänare, inte även hedra honom?' "

Även detta är ju en hälsosam lärdom. Måtte Gud bara ge oss sin nåd att efterfölja den!

Tro på vår Herre, älska varandra,
detta är grunden till lycka och frid.
Må vi oss lära
troslivet nära,
så att vår kärlek tillväxer därvid!

Rena mitt hjärta, helga mitt sinne,
slut mej, o Herre, i kärlekens famn.
Kärleksfull gör mej,
led mej och för mej,
så att i allt jag må ära ditt namn!

torsdag 3 december 2020

"Och det är himmelska kroppar och jordiska kroppar; men en annan herrlighet har de himmelska och en annan de jordiska." (1 Kor. 15:40)

 Såsom ville aposteln säga: Skåda den oändliga rikedomen på omväxling i Guds skapelse! Då det redan är en stor skillnad mellan de jordiska kropparna inbördes, hur mycket större måste inte då skillnaden vara mellan de jordiska och himmelska — mellan träd, sten, metaller et c på jorden, och däremot ämnena i solen, månen och stjärnorna. Ja, även mellan dessa himmelska kropparna inbördes är stor skillnad. "En annan klarhet har solen, och en annan klarhet har månen, och en annan klarhet stjärnorna; ty en stjärna går över den andra i klarhet."


Tänk då, vilken oändlig mångfald i Guds skapelse! Frukta då inte, "du dåre", att vår Herre Gud ska bliva rådlös för, hurudana kroppar han ska ge oss i uppståndelsen! Våra nya kroppar, vilka egenskaper de än för övrigt ska ha, ska säkert vara fullkomligt passande för den nya värld, i vilken vi blir försatta, och för de förmögenheter, vår själ där ska ha. Såsom våra närvarande kroppar är danade för de själsförmögenheter vi nu äger, och för den värld i vilken vi nu lever; och såsom alla djurs kroppar är bildade efter de instinkter Gud har givit dem, och för det element i vilket de ska leva, såsom fiskar i vattnet, fåglar i luften, djuren på jorden eller maskarna i mullen.

Av detta följer också vad vi även ser för ögonen, att när någon levande varelse ska förflyttas till ett nytt element för att i detta börja liksom en ny värld, erhåller han även en ny kropp, avpassad för dess nya belägenhet. Såsom t. ex. silkesmasken, när den inte längre skall arbeta i mullbärsträdet, utan ska ha friheten och behaget av att kringsväva i den vida rymden, då utrustas han med en ny och bevingad kropp, passande för hans nya bestämmelse och element. De flesta ibland oss torde veta, att alla fjärilar förut en tid varit maskar, som krupit och krälat i stoftet, men nu svävar de omkring i luften. Dessa utgör ju en märklig Skaparens bild av människan, "den masken", och hennes blivande förvandling.

Låt oss bättre beskåda denna bild! Lövmaskarna utgör ett synnerligen skröpligt släkte bland de levande varelserna; även om silkesmasken, som arbetar fram det sköna och starka silket åt människan, tycks vara något ädlare än kålmasken och andra lövmaskar, är de dock alla eländiga krypande kräk på jorden; men just åt dessa eländiga krypvarelser har Gud berett en ljuvligare framtid, en märklig förvandling. Då silkesmaskens arbetstid är fulländad, och kålmasken ej längre ska krypa i stoftet, då läggs de i ett slags likkista — ett litet svart skal bildar sej över dem, och där ligger de nu i dvala över vintern. Men på det nya årets vår, då solen börjar uppväcka den stelnade naturen till liv, då kommer den förra masken ut i ny gestalt för att inta en ny värld; han ska nu inte mer krypa i stoftet eller på det grova kålbladet, utan ska nu förlusta sej i det fria, i den fina luften och det glada solljuset, och till näring bara hämta det finaste av blomstren; därför har han nu sköna, lätta, gyllene vingar, med vilka han höjer sej över jorden och svävar omkring i den fria luften.

Vem känner inte här åter igen vår Faders tungomål? Vem ser inte, att han här åter givit oss en bild, varav vi skulle se vår Faders tankar och avsikt med oss? Vi är väl här på jorden eländiga maskar och krypvarelser, men dock skapade för ett helt annat liv; vi går en stor förvandling till mötes. Då vår prövotid är fulländad, och vi inte mer ska kräla i stoftet, ska vi, så många som blivit en ande med honom, som kom av himmelen, också av honom förflyttas till en ny värld, där vi, herrliga och saliga, ska förlusta oss i det eviga solljuset av hans nådefulla ansiktes åskådande och med nya förklarade förmögenheter dricka oss glädjedruckna av hans nu avslöjade visdom, kärlek och nåd. —

Och månne inte detra är ett av de viktigare skälen, varför vi ska få nya kroppar och inte alltid förbli kropplösa andar (såsom vi är under mellantillståndet mellan vår död och den yttersta domen), nämligen att vi är bestämda att flytta till en ny värld, vida fullkomligare och herrligare än denna fallna, vanställda värld, i vilken vi nu bor — en värld, "där ingen död ska vara mer, inte heller gråt, inte heller rop, inte heller någon värk - ty det första är förgånget - utan Guds och Lammets stol ska vara där, och hans tjänare ska tjäna honom och ska se hans ansikte". I denna nya värld ska Gud, som aldrig går nedåt med sina verk, utan alltid bringar dem högre och högre i fullkomlighet, visserligen göra ett mycket ärofullare skådespel av sin vishet, godhet och makt, än han har gjort i denna närvarande onda värld. Och det är därför nödvändigt, att vi då ska ha kroppar med sådana sinnen, som passar för denna värld och sätter oss i stånd att äga ett samband med densamma, samt att fatta, åtnjuta och ta emot den fullkomligare kunskap, som där ges om vår herrlige Skapare.

Ty då ska "hans osynliga väsende och hans eviga kraft och gudom rätteligen bli beskådade av gärningarna", vilka där är oändligt fullkomligare och större, än alla dem vi sett i denna närvarande värld, vår barnaålders hem, som varit av synden fördunklat och vanställt.

Men hur skall en mänsklig tunga här förmå
tolka vad som skall i himlen försiggå?
Det kan ej förklaras,
men det kan erfaras
och det väntar jag med glädje på!

söndag 15 november 2020

"Saliga de tjänare som Herren finner vakande då han kommer." (Luk. 12:37)

Saliga är de tjänarna, säger Herren. Och till vilken hög grad saliga, det antyder han med denna utomordentliga förklaring: "Sannerligen säger jag er: han ska uppskörta sej och låta dem sitta till bords, och han ska då gå och tjäna dem."


Hur mycket detta i själva verket innebär, det ska endast himmelens eviga herrlighet förklara för oss. Men något övermåttan stort är det; och något lika fullkomligt sant och verkligt är det, då denne Herre säger det — och även bedyrar det med de orden: "Sannerligen säger jag er."

Himmelens salighet framställs på åtskilliga ställen i Skriften under bilden av ett gästabud eller ätande vid vår Herres bord. Det är denna bild Herren här begagnar. Att själva saken, som härmed betecknas, är den, att Herren i den eviga herrligheten ska uppfylla alla sina trogna med en oändlig salighet, med "hans huses rika håvor", det är nog säkert; men utan tvivel bör denne Herrens uttryck för saken även betänkas, då han alltid därmed ger oss några djupare blickar in i både sitt eget hjärtelag och den sak han med bilden målar.

Må vi då först påminna oss den anmärkningen, man gjort vid denna bild, där Kristus säger, att brudgummen nu skall uppskörta sej och göra en uppassares syssla vid bordet, skall låta tjänarna sitta till bords, och han skall gå och tjäna dem — man har gjort den anmärkningen därvid, att bilden överstiger verkligheten i det mänskliga livet, där hellre det förhållande äger rum, som Kristus omtalar i Luk. 17: 7—9, att även då tjänaren hela dagen arbetat på åkern eller i marken, man likväl slutligen också låter honom tjäna vid bordet. Det har synts vara en alltför stark målning att nu säga, det brudgummen ska låta sina tjänare sitta såsom herrar vid bordet, då vi se, att Kristus här med brudgummen betecknar sej själv, att han skall nu uppskörta sej och tjäna sina tjänare.

Men på denna anmärkning har också ett gott och riktigt svar blivit givet. Och svaret är detta: Orsaken, varför bilden och målningen här överstiger verkligheten i det mänskliga livet, är den, att Kristus har målat efter själva den åsyftade saken, den kommande motsvarigheten, det himmelska gästabudet, och efter sitt hjärta, sitt eviga råd, hur han verkligen ska hedra och fröjda dem som blir honom trogna. Då nu hans hjärtelag och höga avsikter med oss vida överstiger allt vad man någonsin på jorden sett, är detta en naturlig orsak till den för våra ögon överdrivna bilden. Vi ska av Kristus i den himmelska herrligheten inte vänta något måttligt och tänkbart, utan något, som överstiger alla människotankar; ty "vad intet öga sett, och intet öra hört, och i ingen människas hjärta är uppstiget, det har Gud berett dem som älskar honom".

Liksom Gud redan i skapelsen gjort så utomordentligt stora ting, att inga människotankar däri förmår följa honom, så ska han också bevisa sej lika utomordentligt stor i den nåd och salighet han ska skänka sina vänner, när han företar sej att rätt uppfriska och fröjda dem efter mödorna. Och vad särskilt detta löfte angår, att han ska låta sina tjänare sitta vid bordet, och han ska uppskörta sej och tjäna dem, har Herren redan givit exempel därpå under sin synliga vistelse på jorden, och det isynnerhet vid två tillfällen.

Det första tillfället var, då han för sista gången hade församlat sina lärjungar för att med dem äta påskalammet och därvid talade om, hur han en annan gång i sin Faders rike på nytt skulle dela dess himmelska rätter med dem, varpå han också instiftade nattvarden. Då var han den tjänande, han utdelade till lärjungarna både av brödet och vinet, och de mottog det av hans hand — liksom han då även uppskörtade sej med linneklädet och gick omkring med vattenbäckenet till deras fötter. Detta allt var även en yttre förebild till vad han en gång i den eviga bröllopssalen ska göra med alla sina trogna.

Det andra tillfället var den morgonen vid Tiberias hav, då Herren hade stekt fisk på stranden åt sina hungriga lärjungar och även då gick omkring och gav dem både av fisken och brödet.

På detta sätt har han redan här på jorden velat visa, hur han en gång, då vår förnedringstid i världen är slut, ska i sitt herrlighetsrike fullkomligt förnöja, ära och fröjda sina vänner. Då de på jorden en liten tid sökt hans ära, ska han i himmelen ge dem en evig ära; då de här en tid har uppskörtat sej till hans tjänst, ska han nu där uppskörta sej och tjäna dem; då de här har bekänt honom inför människor, ska han nu bekänna dem inför sin Fader och hans änglar.

O, underbara byte! O, höga, utomordentliga ära! Och vem är den personen, som sagt oss detta? Ska vi tro honom? Kan också så herrliga löften vara sanna? Han själv, som heter Trofast och Sannfärdig, har sagt det! Lovat vare hans namn evinnerligen!

Och som du for du komma skall,
o Jesus, hit tillbaka.
Jag här vill akta på mitt kall,
jag bedja vill och vaka.
Jag vet ej stund, jag vet ej dag,
men dagligt dig förbidar jag.

Och salig är den tjänaren,
som du så finner göra,
när sist du komma skall igen,
du honom lovat föra
till ära och odödlighet
uti din Faders härlighet. 

fredag 30 oktober 2020

"Frukta inte, du lilla hjord, ty er Faders godvilja är att han vill ge er riket." (Luk. 12:32)

Vilken väldig tröst och trygghet för dem som söker efter Guds rike, men därvid känner mycken fruktan, svaghet och rädsla, att de inte ska kunna uppnå detta rike — vilken väldig tröst, om de bara kunde vakna upp över betydelsen av ett sådant trösteord av denne Herren. Ty de orden: "Frukta inte", av honom som har all makt, måste ju innebära det löftet att han ska hjälpa oss fram, hur illa det än ser ut för oss!

Men här må dock noga märkas, att han inte talar så utan åtskillnad till alla människor. Han säger inte, att ingen människa må frukta; nej, han säger uttryckligt, vilka som ska ha den trösten. Han säger: "Du klena hjord."

Visst är Herren i sej själv nådefull mot alla människor, det kan inte nekas; men likväl är många i ett sådant tillstånd, att de verkligen har skäl att frukta, och att frukta det allravärsta som kan tänkas, nämligen att de rentav ska bli fördömda och aldrig få se Guds rike. Till sådana säger inte Herren: "Frukta inte."

Här blir återigen nödvändigt att skilja på olika själstillstånd, medan det heter i dag, då ännu allting kan hjälpas, om vi vill höra Herrens röst. Detta trösteord: "Frukta inte", tillsäger Herren endast sin klena hjord, endast de själar, som han betecknar såsom sina får. Och vi ser av Joh. 10, hur alldeles särskilt han talar om fåren och säger: "Jag känner mina får, och mina känner mej;" "de hör min röst och följer mej", och "ingen kan rycka dem utur min hand".

Och i texten om den yttersta dagen säger han hur han då ska skilja alla människor, den ena ifrån den andra, såsom en herde skiljer fåren ifrån getterna; och fåren ska han ställa på sin högra sida och getterna på den vänstra.

Allt går ut på hur Herren i sina domar skiljer emellan olika själar. Han talar allt ljuvt och tröstrikt till dem han kallar sina får, och däremot till dem, som är på den vänstra sidan, säger han de allraförskräckligaste ord: "Gå bort ifrån mej, ni förbannade, i evinnerlig eld, som är tillredd för djävulen och hans änglar!"

Därför, så tröstefulla och ljuvliga dessa ord än är, måste vi dock för att inte bedras eller bedra någon märka, att denna tröst tillhör endast dem som Kristus känner såsom sina får, och som han betecknar så här: "De hör min röst", "de följer mej"! Han säger inte, att de är så goda, så trogna och så starka, som de borde vara; allraminst att de är syndfria helgon. Nej, nog är de syndare, såsom de själva bittert beklagar, men däri skiljer de sej från andra människor, att när hela världen lever fritt efter sitt eget hjärtas lustar och tankar, är Jesu får sådana själar, som med alla sina skröpligheter dock regeras av hans röst, ideligen frågar efter hans ord och hans behag; de hänger vid honom, blir av hans ord straffade och tuktade, men även av samma hans ord tröstade och ledda genom hela livet.

Du som gärna ville vara en rätt kristen och inte kan umbära din Frälsare och hans evangelium, men lider av så mycken och otillbörlig synd, att du fruktar att du aldrig ska få se Guds rike, att du ofta är färdig att helt misströsta och lämna allt, men genom en besynnerlig Guds nåd ännu alltid hänger vid din Frälsare och inte kan helt överge honom och det eviga livet — hör då, vad Herren själv i vår text säger, den Herren, som till sist ska döma alla på den yttersta dagen, den ende vi har att fråga efter. Ty vem skall jag tro om inte honom själv, och han säger nu här: "Frukta inte, du klena hjord; ty er Faders godvilja är att Han vill ge er riket."

Hör, vilken väldig grund för vår tröst: Eder Faders godvilja eller välbehag! Här byggs nu åter vår tröst och vårt hopp endast på det gudomliga majestätets egen goda vilja och fria givande. Tro helt säkert, att detta också är den enda rätta grunden.

Därför, så snart du bara är ett av fåren i hans klena hjord, så ger han dej riket. Detta var Faderns fria behag och goda vilja. Ty "han har tagit oss till barn åt sej genom Jesus Kristus, efter sin viljas goda behag".

Och vad är nu den evige Faderns vilja och välbehag? Så säger Herren: Att han vill ge er riket. Åt vilka vill han ge riket? Åt er, som är en klen hjord, fulla med brister i tro och lydnad, i mod och förstånd. Därför vill han ge er riket såsom en fri skänk och gåva; "ty av nåden är ni frälsta genom tron, och det inte av er själva, Guds gåva är det." Gåva är det. Inte av gärningar, för att ingen ska berömma sej. Men just därför ger han det åt dem som är en klen hjord, inte åt de starka och modiga, om också dessa senare i avseende på gärningarna har mindre att ångra och begråta. "Ty är det av nåd, så är det inte av gärningar; annars vore nåd inte nåd."

Och nu är det Faderns välbehag, att eftersom vi i verkligheten allesammans är syndare, vill han ge riket åt dem, som känner sina synder och endast söker nåd och lever av tron.

Lammets folk och Sions fränder,
lilla hop av köpta får,
som till himlens arveländer
ofta törnestigar går,
Salems folk och Guds församling,
lilla skepp och klena hjord,
som i världen är en främling
och ett mål för våld och mord,

du dig skattar dock lycksalig
och ditt öde aldrig tungt:
Frälsaren med nåd otalig
är din sällhets medelpunkt.
Låt ock honom detta vara,
han allena är det värd;
sedan blir det ingen fara
med ditt liv och hädanfärd.

torsdag 22 oktober 2020

"Du dåre, det du sår, det får inte liv, utan att det blir dött... Men Gud ger det en kropp, såsom han vill." (1 Kor. 15:36,38)

Såsom ville aposteln här säga: Du dåre, som kan ett ögonblick anse för orimligt och omöjligt, vad du dock dagligen ser för dina ögon i ett mycket mindre viktigt fall, nämligen att Gud gör de döda, torra frökornen just i sin förmultning i jorden fruktbärande, så att de uppstår i nya, levande och endast skönare gestalter. Du kan inte begripa, att Gud kan giva våra nedmyllade och förmultnade kroppar en  uppståndelse, då du likväl ser de obetydliga frökornen av vete eller annat sådant vara bevärdigade med uppståndelse.

Du ser varje vår uppståndelsen för dina ögon — du ser, hur den säd, som på hösten helt torr läggs ned i jorden, ligger där såsom bortkastad, förmultnad och under vintern stelfrusen, under ett stort, tjockt svepkläde av snö och is, och hårda kalla vinterstormar går över den vida graven, och under vinterns långa månader och mörka nätter är den säden för dej liksom alldeles borta och förlorad.

Men hur går det? Omsider inträder den efterlängtade våren, solen återkommer i sin strålprakt — och genom hennes värma upplöser nu Skaparen svepklädet och bjuder därpå de döda uppstå. Nu uppkommer ur jorden tusentals nya, levande och friska gestalter av gröna strån, som sedan mångdubbelt återskänker åkermannen hans utkastade säd. Sådant har Gud ställt mittför allas ögon, och ingen människa undrar längre, bara därför att vi årligen ser det.

Sannerligen, om vi inte hade allt ifrån vår födelse uppväxt med vanan att se, hur denna döda, torra, bortkastade säd åter uppstår på sommaren, så skulle vi väl finna även detta högst besynnerligt och otroligt. Nu åter är man genom den gamla vanan därvid knappt i stånd att besinna, att det är ett underverk; nej, man säger bara: "Det växer", och besinnar inte, att detta växande dock är ett egentligt skapareverk, då hela världen med all sin konst inte kan göra ett enda grässtrå. Men broddens uppkomst ur jorden är en sådan skapelse, som har sitt frö i den samma säd, som i jorden förmultnat — är således en de dödas uppståndelse.

Nu, hela världen kan inte göra något sådant, det är den allsmäktige Skaparens eget verk. Men om nu samme Gud uppenbarar för oss, att han vill göra på samma sätt med våra kroppar, vill låta också dem i jorden nedgrävas och förmultna, men åter en dag uppstå, nämligen då den stora evighetens sommar nalkas, och "rättfärdighetens sol med salighet under sina vingar" återkommer till oss - om denne allsmäktige Guden säger oss, att Han då vill bjuda våra döda kroppar uppstå, då finner vi det orimligt och omöjligt. Förtjänar inte vi det tilltalet: "Du dåre?"

Tänk ännu en gång: då vi kan se, att de obetydliga frökornen av råg, vete och dylikt uppstår, och dock vill tänka, att de stora, dyra, så underbart skapade och så dyrt påkostade frökornen, våra kroppar, som är så högt ärade, att Guds egen Son antog en människokropp — de ska inte ha den äran som vete och råg, att de ska uppstå! Och varför? Endast därför att vårt arma förnuft inte begriper, hur det är möjligt, att den Allsmäktige därvid kan göra, vad han sagt. Förtjänar inte vi att kallas dårar?

Men den egentliga och stora dårskapen består däri, att vi inte stannar och besinnar, att här är fråga om ett nytt, stort skapelseverk av den allsmäktige Guden, såsom aposteln här anmärker: "Gud ger det en kropp, såsom han vill" — Gud, inte du, o människa, inte frökornet självt, utan Gud, Skaparen, som en gång skapat hela jorden och alla världskropparna av intet — du dåre! det är om honom, som här talas. "Gud ger det en kropp, såsom han vill". Det är bara på hans fria behag, det beror. Vad är lättare för den allsmäktige Skaparen, än att göra vad han vill?

Men se här, hur vi helt oförmärkt blir dårar, när vi bara föraktar Gud, hans makt och hans ord! Vi hinner då inte märka det, förrän vi i andliga ting är så blinda, att de första begreppen om Gud, vilka själva hedningen äger blott genom skapelsens åskådande, är oss fråntagna, så att vi undrar, om det och det är möjligt, då vi likväl tala om den allsmäktige Guden. Se, vi ska akta oss för förblindelsens straffdom. Gud är stor och helig. Den som inte vill ödmjukt böja sej under hans sanning och makt, den förblindar Han. "Gud gör de visas visdom till galenskap." "Då de höll sej för visa, har de blivit dårar", verkliga dårar, som nu kan förneka det vi eljest ser med ögonen, nämligen att Gud kan med lätthet göra allt vad han vill.

Det höstliga kornet som jordas
skall vintern ej kunna föröda.
Vid vårsolens blick det fullbordas
till sommarens gyllene gröda.

Så värmd av det eviga ljuset
och vårdad för sällare tider
står kroppen förskönad ur gruset
och mera ej dör eller lider.

söndag 11 oktober 2020

"Var alltid glada!" (1 Tess. 5:16)

Här säger någon: "Fröjd i Herren är en trons och Andens frukt: man kan inte ta den, förrän den blir given; den kan inte frambringas genom förmaningar." — Det är sant. Men liksom kärlek, ödmjukhet, mildhet också är Andens frukter, och apostlarna likväl förmanar till deras övande, så har de också förmanat oss till denna Andens frukt, fröjden i Herren, och sagt: "Var alltid glada, ty det är Guds vilja om er; fröjda er i Herren alltid" — och så bör vi fara efter den nåden och använda alla medel, som befordrar densamma. Förloras trons glädje, då förloras också alla andra gåvor och krafter.

Men en annan säger: "Glädjen beror av omständigheterna; då jag har skäl till glädje, då är jag glad, men hur kan jag glädjas, då nöd och bedrövelse tillstöter?" Dessa är riktiga uttryck bara för den mänskliga och köttsliga glädjen. Men aposteln säger: "Såsom bedrövade och dock alltid glada." Han säger: "Jag är i outsäglig glädje i all vår bedrövelse." Han säger: "Fröjda er i Herren alltid, och åter säger jag: fröjda er." Är du ännu en icke troende, då kan du visst inte glädjas i Herren, och då är din glädje beroende av tillfälliga omständigheter; men en troende har en hög och besynnerlig frid, så att han även kan glädjas i bedrövelsen!

Må dock ingen tänka, att de yttre omständigheterna inte inverkar på de trognas hjärtan; nej, så länge de omges av denna hyddan, känner de väl var det svider. Asaf bekänner om sej: "Det gör mej ont i hjärtat och stinger mej i mina njurar, att jag måste vara såsom en dåre och ett vilddjur för dej." Men hör vilken djup glädjekälla han ännu hade kvar! Han tillägger: "Likväl, Herre, förblir jag ständigt hos dej. När jag har dej, frågar jag inte efter himmel och jord. Om än min kropp och själ försmäktade, så är du dock, Gud, alltid mitt hjärtas tröst och min del." Om ett sådant hjärta talas här.

En icke troende själ är alldeles obekväm för glädjen i Herren; antingen är hon uppfylld med avgudar, helt lättsinnig och jordisk, eller också tryckt av lagen, trälaktig och förskräckt för Gud — och att uppmuntra en sådan själ till glädje i Gud, det vore såsom att vilja förmå vattnet att brinna. En otrogen har också allsintet skäl till glädje. Det är endast det ömkligaste vansinne, att ett världens barn en enda stund kan le, då det lever under den Allsmäktiges vrede och går mot den eviga döden. Sådana olyckliga själar har inte någon apostel uppmanat till glädje, utan till dem heter det: "Gråt och tjut över er uselhet, som skall komma över er" (Jak. 5:1)

Men här talas till de pånyttfödda nådebarnen, som står i den Allsmäktiges vänskap; och dessa har i sanning skäl, ja, de allrastörsta skäl att beständigt glädjas och fröjdas, även om de svåraste jordiska olyckor och sorger drabbat dem. De är dock alla stunder lyckliga — ja, om inte alltid glada, så ändå alltid lyckliga; däråt borde de alltid glädja sej. Ingen kristen kan redan den konsten att beständigt glädjas — känslan går sin väg och omväxlar såsom skyhimmelen; men skäl har han att beständigt glädjas, ty lycklig är han. "Se, vi håller dem saliga som har lidit."

Och för det andra finns det också en djupare glädje än känslans, en medvetandets, en trons glädje, som säger: Dock likväl är jag glad! - fastän jag inte nu känner någon särskild glädje är jag ändå glad att jag har en Herre, en vän, en skatt, som vida överväger allt. En sådan glädje bör de kristna ha. Därom förmanar aposteln, då han säger: "Fröjda er alltid!"

Men han anger också orsaken till det, då han säger: i Herren, observera! i Herren, inte i silver och guld, inte i yppighet och sång, inte i hälsa och starkhet, inte i konst och vishet, inte i välde och ära, inte i vänskap och gunst, ja, inte heller i goda gärningar och helighet; ty sådant ger blott en bedräglig och falsk fröjd, i sådant ska ni inte länge få glädjas, om ni är äkta barn, under Guds Helige Andes aga. Dels är detta en farlig glädje, som drar hjärtat från Herren, som vill ensam vara sina barns glädje, skatt och förnöjelse; dels ger allt sådant en kort och vansklig fröjd, som snart tar slut.

Därför: om ni vill fröjdas "alltid", ja, evinnerligen, ska er fröjd vara "i Herren". Att all annan fröjd, även den över Andens gåvor, såsom över sin helgelse, kraft och goda gärningar, är en farlig fröjd, därom har vi en tänkvärd lärdom i den hulde, vaksamme Herrens hastiga varning till sina lärjungar, då de med fägnad omtalar, hur de i Jesu namn drivit ut djävlar: "Fröjdas inte över att andarna är er underdåniga, men fröjdas, att era namn är inskrivna i himmelen".

Så varnar också Herrens Ande genom profeten: "En vis berömme sej inte av sin vishet, en stark berömme sig inte av sin starkhet, en rik berömme sej inte av sin rikedom; utan den som vill berömma sig, berömme sej därav, att han vet och känner mej". Herren är en stor nitälskare; han tål inte att hans brud har sin egentliga hjärteglädje och skatt i något annat än i honom.

Var glad,
var glad,
var glad i din Herre och Gud!
Var glad,
var glad
och hylla din Konung och Gud!

lördag 10 oktober 2020

"Den som ovärdigt äter och dricker, den äter och dricker sej själv domen." (1 Kor. 11:29)

En av de gruvligaste villfarelserna med avseende på den heliga nattvarden är den, att vilken människa som helst genom en s. k. "kristlig beredelse" ska kunna bli en värdig nattvardsgäst, utan avseende på om hon är en sann Jesu vän och lärjunge; att även de, som både före och efter sin nattvardsgång genom hela sitt liv tillhör den allmänna, oomvända hopen ska genom en för tillfället gjord beredelse kunna gå värdigt till Herrens heliga nattvard. O, en gruvlig villfarelse, varvid håren kan resa sej hos varje upplyst kristen!

Var finns ett enda ord i Skriften, som antyder något sådant, att även de ska bereda sej till Herrens nattvard, och därigenom bli värdiga, som inte redan förut är omvända till Herren, inte är Jesu vänner och lärjungar och alla dagar hela livet igenom lever av Kristus och med Kristus? O, att alla, som har öron, måtte höra, och alla, som har röst, måtte ropa över denna villfarelse!

Eller månne Kristus låter bedra sej med en tillfällig beredelse, med en för tillfället antagen fromhet att hålla dej för sin vän? Månne den Helige låter så bedra sej av en påtvingad och självgjord fromhet, ånger, syndabekännelse och bön, varefter du genast återgår till samma fåfängliga leverne som förut, när du bara gjort undan din årliga nattvardsgång? Gud förbarme sej!

Och Gud väcke alla lärare ur slummern, som inte ärligt säger folk detta! Skulle de inte i korta, tydliga och ärliga ord säga ut den sanningen, att här är endast fråga om ett, för att vara en värdig nattvardsgäst, nämligen om du är en Jesu vän och lärjunge, eller åtminstone är stadd i bekymmer och sökande efter att bli det för hela din livstid? Genom en tillfällig beredelse blir ingen en värdig nattvardsgäst, utan endast genom en hel omvändelse, varigenom man för hela sitt liv blir en Jesu vän och lärjunge. Är du detta, då är du en värdig nattvardsgäst; är du inte detta, då är du ovärdig.

Man ska inte besvära sej med någon endast tillfällig beredelse, utan veta, att man i alla fall "äter och dricker sej själv en dom", om man också, inte bara ett dygn, utan en vecka, en månad arbetar på sin nattvardsberedelse så nitiskt, att man också på sina böjda knän därunder badade i tårar — man är lika väl en ovärdig gäst, äter och dricker sej själv en dom, så länge man bara vill göra en nattvardsberedelse och inte för hela sitt liv blir Herrens egen, blir och lever under honom i hans rike.

Här är saken: Kristus stiftade denna höga måltid för sina vänner. Den innerliga förening, som i nattvarden sker emellan Kristus och hans trogna, är densamma, om vilken han samma afton, som Han instiftade nattvarden, sa i sin bön: "Jag i dem och de i mej, att de ska vara fullkomna i ett, såsom du, Fader, i mej, och jag i dej!" Och om den bönen la han till: "Jag ber för dem som du har givit mej, för världen ber jag inte." Och hur var det möjligt, att han kunde be något sådant för världen? Hur är det möjligt, att han kunde bjuda världen fira sin dödsåminnelse, bjuda sina föraktare att äta hans kött och dricka hans blod?

O, det är förskräckligt, när man betänker, vad det vill säga, att en människa, som i alla sina dagar "lever utan Gud i världen" och bärgar sej så väl honom förutan, ska en gång om året träda Gud under ansiktet, i denna hans vänners heliga kärleksmåltid, och ska nu antyda den innerligaste vänskap med honom — för att strax därpå återgå till samma fåfängliga väsende och ogudaktiga leverne som förut!

Är inte detta alldeles detsamma, som när Judas vid Örtagården trädde fram och hälsade Jesus: "Hell Rabbi!" och kysste Honom? Ska inte Herren säga även till sådana nattvardsgäster: "Min vän, varför kommer du? Förråder du Människosonen med kyssande?" Skulle du inte bäva genom hela din själ och kropp för att med ett sådant sinne träda Gud under ansiktet! Förstår du inte, att den store, helige Herren då ska säga till dej: "Du skrymtare, jag vet dina gärningar! Du är inte min utan världens vän; varför kommer du hit, där mina vänner firar min döds åminnelse? Jag vet, att du i morgon ska gå bort till samma världens och syndens tjänst som hittills. Gå bort, du skrymtare!"

Skulle du inte vänta dej ett sådant svar av den Helige, vars ögon är såsom eldslågor — du, som bara gör en nattvardsberedelse, som eljest alla dina livsdagar igenom inte bryr dej om att tillhöra och följa. honom?

När vi nu börjar att förstå
vad härligt bord här dukas,
så ligger största vikten på 
hur gåvan av oss brukas, 
ty denna spis ovärdiga 
till andligt liv åtnjuter, 
men alla obotfärdiga 
sig själva utesluter 
och Jesu tröst förskjuter. 

Ja, över sin tillstängda själ 
Guds dom de så ses draga, 
och kroppen måste likaväl 
en lika dom mottaga. 
Som de i synd och säkerhet 
har låtit själen somna, 
så lär Guds dom, som Skriften vet, 
sig över dem fullkomna 
då liv och själ skall domna. 

söndag 27 september 2020

"Stå nu omgjordade kringom era länder med sanningen." (Ef. 6:14)

Detta talesätt är lånat ifrån den tidens stridssätt, när aposteln skrev. Krigaren skulle nämligen linda en gördel eller bälte runt sina länder, vilket tjänade inte bara till att fästa upp de långa kläder, som den tiden brukades, och som eljest fladdrade omkring och hindrade löpandet, utan också att ge kroppen en viss fasthet och hållning.

Men vad är nu själva gördeln, som vi ska linda om oss? Aposteln säger: "med sanningen." O, den gudomliga visheten! Här talar Herrens Ande. Vi ska omgjorda våra sinnens länder med sanningen. Liksom vår fiendes egentliga väsende och kraft är lögnen — falskhet, lögn och förställning — så skall vårt första vapen emot honom vara sanningen.

Men ordet sanning har i Skriften en tvåfaldig betydelse, nämligen först lärans sanning eller Guds ord, och det skulle då beteckna, att vi bör rusta oss med en klar och viss kunskap i Guds ord, så att vi inte låter oss "omföras med mångahanda och främmande lärdom". Men för det andra betecknar ordet också sanning i vårt väsende, d. ä. uppriktighet, allvar, verklig mening, att vi i allt endast vill veta vad Gud vill, för att också göra därefter.

Och utan tvivel bör vi omgjorda oss med sanningen i båda bemärkelserna. Emot alla djävulens förförelser finnes intet kraftigare medel än att hårt fasthålla vad Gud talat i sitt ord. Liksom krigarens eljest kringfladdrande kläder bands fast med stridsgördeln, ska våra kringsvävande tankar hårt fästas med sanningen, så att vi alltid säger: Det och det har Gud sagt; och himmel och jord ska förgås, men inte ett ord av hans mun. Det Gud själv talat, det är visst och fast; därvid blir jag. O, vilken salig trygghet, att så få omgjorda sej med Guds egen sanning! Och detta är det första och nödvändigaste, om vi ska stå fast i förförelsens onda dag.

Men vad är all fasthet i läran, om vi inte har ett av Guds Ande verkat allvar i sinnet, så att vi i allt endast vill veta vad Gud vill, för att göra därefter? Vad hjälper krigarens vapen, om det inte finns livskraft i hans lemmar? Då faller svärdet av sej självt ur hans hand. Så lämnar man också ordets sanning av sej själv, om inte den av Guds Ande verkade sanningen i hjärtat, uppriktigheten i sinnet blir kvar.

Varje människas hjärta är av naturen fullt av skrymteri och falskhet, alla människor är lögnaktiga. Det är endast i den nya födelsen, Herrens Ande skapar i oss detta heliga allvar i sinnet, att man säger: Kosta, vad det kosta vill, om jag också ska dö för det, bara jag får veta, vad Gud menar, hur Han vill ha det. Hans vilja skall vara mitt rättesnöre." Då vill jag ge akt på allt Guds ord; då vill jag inte välja ut några vissa gärningar och iakttagelser, då aktar jag även på det innersta, på hjärta, tankar, begär och hemliga böjelser, som ingen människa ser.

Därigenom blir jag väl i allt straffad och nedslagen över mej; men då även Kristus blivit förklarad för min själ, och jag har förlåtelse för allt, så att jag fröjdas åt en beständig nåd, har jag också en innerlig kärlek till allt, vad Gud vill, och då är det sanning i min gudaktighet, när jag gör det goda av hjärtats lust och inte av tvång. Jag vandrar nu inför Guds ansikte med både min inre och yttre människa och blir därigenom alltmer rensad, uppriktig och sann i tankar, ord och allt mitt väsende.

Detta är helt och hållet ett verk av Herrens Ande, som också därför att Han verkar sanning i vårt väsende kallas sanningens Ande. Och hela nya födelsens verk i oss kallas därför att vara av sanningen och vandra i sanningen.

Men allt vad Gud verkat vill djävulen förstöra; därför arbetar han beständigt därpå att ånyo göra själen falsk och slapp, att den inte skall vara så noga med att akta på Guds mening och vilja. Då fordras, att genom den erhållna nåden allvarligt rädas för detta hans svek och vara synnerligen nogräknad, så att inte någon falskhet i sinnet inryms, utan vid första förnimmelse därav genast ropa till Gud: Låt hellre allt annat ont hända mej, bara jag inte blir falsk inför dej! Använd hellre de bittraste medel, o Gud, bara du gör mej rätt uppriktig inför dej. Detta är också att omgjorda sinnets länder med sanningen. Och övas inte detta, så är allt förlorat.

Att en kristen ännu känner ormasäden hos sej krypa i naturen i alla onda böjelser, även falskhetens, det är inte till döds, så länge den uppriktiga Anden kämpar däremot, förbannar detta ormayngel och åkallar Gud — ja, den, som ingen falskhet känner hos sej, utan tycker sig vara alldeles ren därifrån, är redan sövd av dess anda. Men då blir falskheten till döds, när man börjar hylla den, gör hemligt förbund med honom och ärnar följa honom. Då är själva anden och väsendet falskt. En sådan kristen kan inte föra Andens strid. Nej, vore det också bara i en enda sak han vet med sej att han hyllar falskheten, är han genast vanmäktig, skygg för Gud, feg i striden och ostadig i all sin vandel.

Där uppriktigheten bor kan djävulen däremot ingenting uträtta, ty där leder alla frestelser till synd bara till förökad bön och gudsfruktan.

Sanning är din makt,
all din kungaprakt.
Villigt kommer de du samlat,
hjärtan som i mörkret famlat
du dej underlagt
med din sannings makt.

Konung, gör mej ren
ifrån lögn och sken!
Låt mej av din sanning vara,
lär mej korsets visdom bara!
Konung, kom hit in,
rena själen min!

I ditt sanningsord
hos ditt folk du bor.
Hjälp oss, konung utan like
att vi breder ut ditt rike
över hav och jord
med ditt sanningsord!

"Ert liv är fördolt med Kristus i Gud."

Observera: vårt liv i Gud är fördolt! — och fördolt med Kristus! Kristus är vårt liv, men Kristus är fördold; därför är vårt liv fördolt. Så talar här aposteln. Detta bekräftar också alla heligas erfarenhet.

Men vi — vi vill inte låta detta vara sant och riktigt talat, utan vi säger: Vore det ett verkligt liv med Kristus i Gud, skulle det väl inte vara så fördolt, utan lysa fram, förnimmas, synas och kännas något mer. Nu, låt oss se hur det förhåller sej med det.

Sant är det, att "den som tror på Guds Son, han har vittnesbörd i sej själv" att "Guds Ande vittnar med vår ande, att vi är Guds barn".

Sant är det, vad Johannes så ofta upprepar: vi vet — vi vet att vi är av Gud; vi vet att vi är Guds barn; vi vet att Gud blir i oss.

Sant är det, att den människa, som inte vet med sej någon omvändelse, någon väckelse ur syndasömnen, något arbete under lagen, någon förlossning i Kristus, något nytt liv med Kristus och ny vandring efter honom, utan ännu är ett med världen, om än inte i dess grövre väsende — sant är det, att en sådan bedrar sej själv, om hon menar sej ändå kunna leva det fördolda livet med Kristus i Gud, om hon så vill förstå detta språk, som skulle livet i Kristus inte ha några bestämda tecken, inte någon viss kraft och bevisning. Nej, nog står det fast vad Skriften lär om Andens frukter, varav det goda trädet ska kännas igen.

Men att det andliga livet ändå på samma gång är så fördolt, det kommer sej av följande omständigheter:

Först att vårt fallna, blinda förnuft dels aldrig rätt förstår sej på Andens verk och frukter, dels inte aktar dessa, utan vi vill liksom med händerna gripa själva livet, se och förnimma detsamma. Stundom är vi inte nöjda med de Andens frukter, som Skriften uppger, utan vill själva bestämma, hur det andliga livet skulle uppenbara sej; så att t. ex. då Skriften nämner såsom de förnämsta Andens frukter: kärlek, fröjd, frid etc., så säger många: "Ja, vad är detta? Visst blev det en ny kärlek i mitt hjärta, då jag fick förlåtelse för alla mina synder, visst fick jag en fröjd och en frid med Gud, som jag aldrig förr haft; men, vad är detta? De är ju så svaga och obeständiga dessa ting hos mej. Jag borde ju ha en vida större och beständigare kärlek, fröjd, frid, saktmodighet" o. s. v. Eller också trånar vi efter några inre förnimmelser och känslor av själva livet i oss, och när sådan känsla saknas, genast tvivlar vi på livet.

För det andra är vårt liv i Gud allradjupast fördolt då, när Gud inte bara undandrar oss all känsla och kraft av tron, utan också låter mycken synd och skröplighet överfalla oss, tillstäder satan på det gruvligaste sålla oss, fresta och plåga oss med syndiga tankar, lustar och begärelser, ja, så att vi också under tiden förgår oss, så att Petrus förnekar sin Herre, ljuger och bannas; så att Paulus och Barnabas träter. Se, när något sådant händer oss — o, var är då vårt liv med Kristus i Gud, menar vi. O, nej? Att tro att Guds Ande skulle bo i mej — det är grövsta galenskap! Nej, inte Guds Ande, utan djävulens. Se, nu är sannerligen vårt liv med Kristus rätt djupt fördolt.

Slutligen kommer också till detta, att Gud låter varjehanda vidriga erfarenheter, olyckor och lidanden möta oss, ja, såsom en störtflod överskölja oss; så att mot en from Job förenar sej på en gång alla krafter, naturen, människor och andar, då rövare, stormvädret och åskan tar ifrån honom allt som han äger, ända till barnen; djävulen river hans kropp, hans hustru begabbar hans tro, hans arma hugsvalare välter nya stenar på hans börda, och hans eget hjärta rasar i hädelse, så att han förbannar sin födelsedag. O, var är nu den högt benådade mannen, vars like inte fanns i landet? Var är nu den synnerliga Guds vänskap som han skulle äga? Sådant må väl heta att djupt, djupt fördölja vår herrlighet.

Av allt detta onda, som övertäcker och fördöljer vårt liv med Kristus, är likväl inte något att likna vid synden. Yttre lidanden är däremot gyllene lidanden. Man kan snart nog låta lära sej, att dessa är ett faderligt ris, att "den Herren älskar, den agar han"; men synden, djävulens rasande i köttet, ihärdiga syndalustar och den därpå följande döda känslan och föreställningen om Guds rättvisa övergivande, om Andens bortvikande m. m. — se, dessa är de rätta dödsstötar, som går oss genom märg och ben och i grund förmörkar vårt nådeliv. Då hjälper vanligen inget annat än överge all tanke på sitt eget nådeliv och blott se på den evige, oföränderlige Guden själv, om inte han kan frälsa och ännu hjälpa saken. Men när det åter klarnar, kan man väl få se att mitt i det svarta mörkret fördolde sej inte bara ett oförändrat fadershjärta i Gud och vår oförminskade rättfärdighet i Kristus, utan också ett sant, levande, kämpande nådeliv i vårt hjärta.

Att väl veta hur Gud underligen för sina heliga och på detta sätt fördöljer livet under döden, rättfärdigheten under synden, nåden under vreden, ja, himmel under helvete, det är den höga Guds visdom som framför allt annat är oss nödvändig, om vi ska hålla ut med denne Herren.

Fördolda liv, som av Guds Ande födes
och inte dör, när annat allt förödes,
det livet även mig, o Herre, giv.
Du ädla liv, dig äger Jesu vänner,
de Faderns barn som världen inte känner.
Kom till mig in, hos mig förbliv.
Fördolda liv.

måndag 14 september 2020

"De förstod Gud och har inte prisat honom som en Gud, och inte heller tackat; utan de blev fåfängliga i sina tankar, och deras oförnuftiga hjärta har blivit mörkt." (Rom. 1:21)

 Här lär vi, hur allvarligt Gud äskar av människan, att hon ska prisa honom, i den mån hon känner honom. Känner vi honom också bara såsom en vis och allsmäktig skapare, så vill han att vi dock ska dyrka honom såsom en sådan; vi är redan då skyldiga honom allt vårt hjärtas kärlek, vördnad och lydnad.


De har "inte heller tackat honom", tillägger aposteln. Vi bör oavlåtligen påminna oss, att Gud är källan till allt, det vi är och har; "i honom lever vi, rörs och har vår varelse." Därför är det också en huvuddel av vår gudsdyrkan, att vi beständigt tackar honom, erkänner vårt beroende av honom och i allting ger honom äran. Och tänk, då även hedningarna, som saknar evangelii ljus, likväl är utan ursäkt, när de inte sålunda förherrligar och tackar Gud, hur vill det då gå oss, till vilka han talat genom sina profeter och omsider genom själva Sonen, om vi inte förherrligar och tackar vår Gud?

Men vad det är att förherrliga honom såsom en Gud, det förtjänar väl att ännu bättre betänkas. Det sker inte bara med ord, åthävor och vackra gärningar, utan de som förstår att Gud är en Ande, de ska också tillbedja honom i anda och sanning. Såsom redan är anmärkt, vill Gud att vi ska dyrka honom i samma mån som han uppenbarat sej för oss: älska honom så som vi förstår att han är älskvärd; frukta honom så som vi förstår att han är fruktansvärd; tro på honom så som vi förstår att han är trofast och sannfärdig; i allting så lyda honom som vi förstår att han har makt och rätt att i allting befalla över oss. Detta heter att prisa honom såsom en Gud.

Om vi nu allvarligt vill prisa honom så, då måste vi förkrossas inför honom för alla de brister och synder vi då finner hos oss, och bekänna att han dömer alldeles rätt om han kastar oss till helvetet. Då prisar vi honom såsom en Gud — då återfår Gud den ära som i syndafallet berövades honom, när ormen ingav människan: "Skulle Gud ha sagt, att ni ska dö?" När vi nu ger oss skyldiga till döden, då prisar vi honom såsom en Gud.

Men har han också uppenbarat oss sitt råd om vår salighet — uppenbarat oss sin Son och sin allvarliga vilja att saliggöra alla dem som hyllar Sonen. Då fordras att vi också låter honom vara sannfärdig i detta, så att vi inte kastar bort Guds nåd, utan böjer oss för hans ord och tror på hans barmhärtighet. Sådant heter att prisa honom såsom en Gud.

Förstår vi vidare att det är hans allvarliga vilja att "de, som nu lever genom hans Sons död, inte ska leva för sej själva, utan för honom, som är för dem död och uppstånden"; att de ska ta avsked från allt, som misshagar Gud, och göra vad honom täckes — då fordras att vi också med glada, tacksamma och villiga hjärtan gör detta och, vadhelst som därvid ännu brister, alltid tror på den eviga förlåtelsen, som han så dyrt förvärvat och så allvarligt tillsagt oss.

Allt detta hör till att prisa honom såsom en Gud. Sker nu inte detta, utan vi blir "fåfängliga i våra tankar" och börjar fritt leva emot vårt förstånd om Gud, då följer, såsom ett rättvist straff, att Gud tar sitt ljus ifrån oss och låter våra oförståndiga hjärtan förmörkas och falla i allehanda galenskaper, såsom aposteln här säger om hedningarna. Detta är den allvarsamma lärdom, som denna text giver oss, och som isynnerhet bör vara gripande för oss, åt vilka Gud givit sitt evangelium.

Då Gud har så högt benådat oss, att han inte blott ställt för våra ögon hela skapelsen, full med vittnesbörd om hans eviga kraft och gudom, utan också givit oss sin Son från himmelen, som blivit vår broder och trofaste medlare, som med sin laguppfyllelse och sitt blods utgjutelse förlossat oss från synden och lagens förbannelse; vidare, givit oss sitt ord om allt detta och ännu dagligen sänder oss den Helige Ande, som själv verkar allt vad som är nödvändigt till liv och gudsfruktan, kallar, väcker, upplyser, tuktar och hugsvalar oss, allt efter som vi behöver det — tänk, då Gud givit och ger oss allt detta, men världen ändå går sin väg fram, är säker och ogudaktig, inte fruktar Gud, inte prisar och tackar honom för all hans nåd, utan lever fri i sina synder, sin fåfänglighet och avgudadyrkan: vem kan undra, att vår Gud då låter världen fara, ja, låter den så förblindas och förstockas, att den knappt fruktar ett ögonblick för helvetet?

Men mycket mer, om också vi som även varit benådade med Andens liv och ljus, smakat Guds godhet och begynt vandra i Anden, skulle på nytt avfalla, bli fåfängliga i våra tankar och åter leva i säkerhet och uppsåtliga synder; hur rättvis men förskräcklig måste icke då Guds dom bli! Vore vi också än så svaga och syndiga, men vi allenast gåve honom äran, bekände inför honom vår synd, dömde oss själva och sökte hans nåd, så bleve ju allting botat; men då vi föraktar honom, missbrukar och trotsar det ljus han givit oss, och börjar att förhålla sanningen i orättfärdighet: vem kan då undra, säger vi åter, att Gud i sin majestätiska rättfärdighet nu handlar med oss så, som denna text lär!

Ack, fjärran gångna från det liv
som är i dig, vi länge gått
med jordens sorg och tidsfördriv
och slöst på dem vår himlalott.
Ja, vi har övergivit dig
i tankar, tal, begär och värv
och hastat på de dårars stig
med stora steg till vårt fördärv.

Vi vill nu ej med fagert sken
oss värja mot din stränga rätt,
ty inför dig är ingen ren,
din lag vi alla överträtt.
Nej, vi vill hellre med varann
åkalla din barmhärtighet
och tro på den, som skyla kan
vår brist med sin rättfärdighet.

Lyft upp vår själ ur jordens mull,
vårt hjärtas uppsåt styrk och stöd
att akta godhet mer än gull
och rädas mer för synd än nöd.
Låt ära växa i vårt land,
låt frid och rätt där sammanbo,
och trohet räcka godhet hand
till enskilt väl och allmän ro.

Ja, gör oss Herre, till ett folk
med fromhet vist, med vishet fritt,
där varje röst är hjärtats tolk
och varje hjärta, Gud, är ditt,
ett folk som glatt beflitar sig
att villigt göra det du bjöd
och så på dig förlitar sig
i väl och ve, i liv och död.

söndag 13 september 2020

"Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det." (Ef. 2:8)

Nåd är ett viktigt huvudord i salighetsläran; därför må vi betrakta det väl. Det tycks vara mycket lätt att förstå, så länge det ännu bara gäller att tänka och tala om det; men så snart det gäller tillämpning, när vår eviga salighet eller fördömelse beror av det, då är inget ord svårare att rätt fatta och tro än det korta ordet nåd.

Läran om nåden är en viktig del av läran om Gud. Men att rätt känna Gud i hans nåd, det är evigt liv.

Först är hela världen i ett tjockt mörker i fråga om Guds nåd, då hon anser den vara något sådant, som att Gud inte ska vara så nogräknad med människan, eftersom hon är svag och inte kan vara fullkomlig; "men Gud är nådig", säger man då, "Han räknar inte så noga med oss." Detta är den nådespredikan, med vilken den gamle ormen söver och bedrar hela världen. Guds nåd är på detta sätt ett slags flathet, som alldeles tillintetgör hans rättfärdighet och sanning i hans domar.

Men något annat lär Skriften om Guds nåd. Något annat ska du lära vid Kristi blodsvettning, hudflängning och hårda rop på korset. Sedan också vid Jerusalems förstöring och allt det gräsliga, som därvid övergick Guds egendomsfolk, då likväl ingen fågel får falla till jorden honom förutan.

Guds nåd är inte eftergift eller flathet. Gud har visserligen i sitt hjärta en för oss obegripligt stor kärlek och barmhärtighet; men denna kan inte utövas i strid med hans lika stora och fullkomliga rättfärdighet. "Rättfärdighet och dom är hans stols stadfästelse; nåd och sanning är för hans ansikte." Ingen kan få Guds nåd annat än i den fullkomligaste överensstämmelse med hans rättfärdighet. Kristus kan gråta över Jerusalem, men kan inte frälsa det, då det inte vill höra hans röst.

Talar vi om Guds förlåtande nåd, varigenom människan upptas i hans förbund och vänskap, så måste vi alltid veta, att denna nåd aldrig ges utom Kristus. Men är hon i honom och äger allt vad han för oss gjort och är, då är där också en alldeles fullkomlig nåd och den allrahögsta vänskap och kärlek. Ty liksom utom Kristus inte givs någon nåd, utan endast efter förtjänst, så gäller tvärtom ingen gärning, ingen synd, ingen ovärdighet hos dem, som är i Kristus Jesus. Sådant betyder nåd.

Nåden är alldeles motsatsen mot allt avseende gärning och förtjänst. Detta är en mycket viktig anmärkning, om man vill förstå vad nåd är. Aposteln säger: "Är det nu av nåd, så är det inte av gärningar, annars vore nåd inte nåd. Är det ock av gärningarna, så är det nu inte nåd, annars vore gärning inte gärning." Och åter säger han: "Honom, som håller sej vid gärningarna blir lönen inte räknad av nåd, utan av plikt." Där blir nåd och plikt ställda mot varandra såsom motsatser. Och åter: "Av nåden är ni frälsta genom tron; och det inte av er själva, Guds gåva är det; inte av gärningar, för att ingen ska berömma sig."

Av alla sådana ställen märker vi, att nåd och gärningar, nåd och förtjänst, är alldeles motsatta ting, så att det ena nödvändigt utesluter det andra. När det i Skriften lärs, att människan blir rättfärdig och salig endast av nåd, så blir de som åtnjuta denna nåd betraktade såsom personer som inte blott saknar rätt till denna gåva, utan, tvärtom, såsom sådana, som bara förtjänat Guds straff och vrede och ännu, så länge de leva på jorden, ingenting annat förtjänar, om Gud skulle handla efter vår förtjänst, eftersom den fullkomliga rättfärdigheten kräver en fullkomlig helighet, och i oss är beständigt synd.

Allt detta är nu ganska lätt att förstå, när det endast gäller läran därom. Men när Gud besökt och väckt en människa ur sömnen, så att hon nu ser och känner det djupa, oändliga syndafördärvet i själens innersta väsende, i tankar, begär, sinnesrörelser, och det gamla hjärtat alltid vill den orätta vägen, och köttet är fullt med syndiga böjelser, vilket allt blir mer och mer belyst och kännbart genom den inneboende Anden — o, då blir det en svår konst att förstå, att nåden är sådan, att allt detta fördärv inte det minsta hindrar och rubbar den.

Ty när lagen dock är skriven i människans väsende, och Guds stora bevisade nåd gör alla dess krav så mycket mer skäliga och viktiga för själen, så blir den inre anklagelsen för synd allt mer kännbar. I samma mån Gud är nådig, blir all synd dessmer ovärdig och kränkande. Och när nu fienden icke längre kan behålla människan i sömn och säkerhet, är det också hans beständiga arbete att söka bringa henne i misströstan och oro, vartill han nu använder alla medel: först att beständigt uppväcka den kvarboende synden, och sedan att med alla hotande Guds ord förskräcka och pina själen, förmörka förståndet om Guds nåd och ideligen framhålla Guds helighet och vrede över synden.

Att nu behålla ordet nåd i sin sanna och fulla betydelse, det är en visdom, som övergår allt mänskligt förstånd. Måtte då Gud bevara varje kristen från den försoffningen, varigenom han skall bliva utlärd i detta ämne! — då likväl alla sanna helgon alltid häri har förblivit späda lärjungar, såsom vi väl ser i all den klagan, förskräckelse, ångest och nöd, varom vi läser i Davids psalmer och alla heligas historia.

Guds underbara nåd mot mej
jag aldrig fatta kan,
att han, fast jag ovärdig var,
i nåd mej tog sej an.
Men jag vet på vem jag tror
och är förvissad att han är mäktig
att till sin dag bevara
vad han mej anförtrott av nåd! 

söndag 6 september 2020

"Du säger det; jag är en konung - ja, därtill är jag född." (Joh. 18:37)

Jag är en konung, bekänner här Herren inför Pilatus. Och se, den av hela världen okände och föraktade Kristus ska omsider befinnas vara en stor och mäktig konung, som har ett väldigt rike på jorden, som lägger alla folk och länder under sin spira. De blinda otrogna hör och sjunger därom, men ser inget, förnimmer inget av det, Kristi rike är för dem såsom en drömbild, ett intet, bara en inbillning hos några förvillade människor.

Men skåda dock vilken utomordentlig makt det riket utövar i världen! Se hur alla folk och länder blivit alldeles omskapade, så snart Kristi evangelium blir rådande ibland dem; se, hur det även utan svärdsmakt gör segrar mitt ibland sina fientligaste motståndare; och sedan, hur ingen mänsklig makt kan bekämpa det, utan när denne konung åt sina fattiga vittnen bara hade givit den befallningen: "Gå ut i hela världen och predika evangelium för allt skapat", så gick de — och frågade ingen kejsare om tillåtelse, utan trotsade alla kejsares strängaste förbud och våldsammaste motstånd; kejsarna hade mot Kristi rike ingen makt i alla sina rustkammare och pinoverktyg, alla bål och bilor och svärd blev här vanmäktiga!

Kristi rike är ingen drömbild, såsom världen menar, då antalet av egentliga martyrer, som inte endast blivit andligt omskapade, utan också velat lida de grymmaste marter för Kristi sak, är så stort, att det uppgår till flera miljoner. Kristi rike är ingen drömbild, då t.ex. hela bibeln är översatt på över två hundra särskilda tungomål o.s.v. [2015: helbiblar på omkring 500 språk och delar av bibeln på nästan 3000 språk! skr. anm.]. Vår Herres Kristi rike är då ingen drömbild, då du kanske sett med dina ögon att människor, som av ingen mänsklig makt eller konst kunde i hjärta och håg förändras från sitt köttsliga och ogudaktiga sinne, blivit endast genom Kristi evangelium så förvandlade, att den människa som förut levde av idel fåfänglighet blott i jordiska tankar, ord och sysselsättningar ifrån morgon till kväll och dag från dag, nu har fått ett andligt sinne, hjärta och förstånd, så att hon med hjärtlig glädje och kärlek tänker och talar om Kristus och det, som tillhör Honom, och vill både med ord och gärningar tjäna Honom; och detta inte av något tvång, utan av sitt eget hjärtas innersta lust och håg.

Du har kanske med ögonen sett någon människa, som förut alltid var säker och nöjd med sej själv, men nu är beständigt missnöjd med sej och rädd för sitt hjärta, ägande all sin tröst endast i Kristus — att en människa, som förut var beständigt olycklig och missbelåten med både Gud och människor, nu fått en djup hjärtats frid och fröjd i sin Frälsare — eller att en människa, som förr aldrig brydde sig om sin nästas eviga väl eller ve, har nu en sådan kärlek, att hon oupphörligt tänker på, hur den och den själen ska bli frälst o.s.v. Är inte allt sådant tecken av en stor, underlig makt, som kan så omskapa människors innersta väsende? Och står inte sådana tecken uppenbara för våra ögon? Se då, vad Kristi rike är, och att Han verkligen är en konung — en stor och mäktig konung, som går fram med sin sak i trots av alla konungars motstånd och verkar sådant, som för alla människors makt och klokhet är omöjligt.

Men allt detta, som vi endels ser med ögonen, är ju alldeles vad vi kan vänta av denne konungens person och väsende. Det kunde ju inte vara annorlunda, när vi betänker vem denne konung egentligen är, samt att Han tidigt uppenbarat att Han skulle verka ett sådant verk på jorden. "Därtill är jag född och är därtill kommen i världen", säger Han. Vem är Han? De orden, "kommen i världen", måste tas i den betydelse, som de i hans mun verkligen äger, och som vi ser i andra ställen av hans tal, t. ex. då Han sade: "Jag gick ut av Fadern och kom i världen, åter överger jag världen och går till Fadern." I Betlehem skulle den födas, "vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet". Det är en konung, som var hos Fadern, förrän världen var skapad.

Tänk nu! Skulle inte denne konung regera och ha ett stort och mäktigt rike? Sådant var också genom hela gamla testamentet förutsagt. Så talar Fadern till Sonen: "Äska av mej, så vill jag ge dej hedningarna till arv och världens ändar till egendom." Och åter: "Det är ett ringa ting, att du är min tjänare till att upprätta Jakobs släkter och återföra det förskingrade i Israel; utan jag har också gjort dej till hedningarnas ljus, för att du ska vara min salighet intill världens ända." "Hans herradöme skall bli stort, och på friden ingen ände." Så framställs Han också i Daniels syn, nämligen först såsom en människas Son, som kom i skyn, och sedan sägs: "Honom gav Han välde, ära och rike, att alla land och folk och tungomål skulle tjäna Honom; hans välde är evigt, det förgås inte, och hans rike har ingen ände." Därför framställs Han också i Upp. 19 såsom en konung, på vilkens huvud är många kronor, och på vilkens kläder och länd var ett namn skrivet så: Konung över alla konungar och Herre över alla herrar.

Konung är du visst,
Herre Jesus Krist,
om du bär en törnekrona
eller högt i himlen tronar.
Herre Jesus Krist,
Konung är du visst.

söndag 23 augusti 2020

"Du ska inte begära din nästas hustru, ej heller hans tjänare... ej heller något, som din nästa har." (2 Mos. 20:17)

Här har nu det gudomliga majestätet slutligen uttalat vad han egentligen vill och menar i alla sina bud, nämligen att vi ska vara helt rena och heliga, såsom han är helig. Här har det gudomliga majestätet förbjudit den första rörelsen, ja blotta tillvaron av ett syndigt begär i hjärtat.

Märk likväl "syndigt" begär. Det kan inte nekas, att det också finns oskyldiga begär, nämligen först de rent naturliga, såsom till mat, dryck, sömn m.fl., när dessa blott hålls inom måttlighetens gränser; för det andra de andliga, såsom längtan och begär efter Gud och allt gott, varom David så ofta talar: "Min själ längtar och trängtar efter Herrens gårdar och efter den levande Gud, såsom hjorten törstar efter friskt vatten."

Men syndiga är alla de begär som på något sätt strida emot Guds bud och förordnande, såsom t. ex. de begär som Herren här nämner: Begär till nästans hustru (eller den orena vällustens begär), eller efter hans tjänare (som kan vara egennyttans begär) eller efter hans oxe eller hans åsna (girighetens begär), eller efter något, som din nästa har, d. ä. allt vad Gud inte givit åt dej, utan åt din nästa, vare sej det är jordiska ägodelar eller ära och utmärkelse eller något annat företräde — till sådant ska du, endast av vördnad för Guds delning och välbehag, inte ha begär.

Kort sagt: begäret är syndigt, så snart du inte är underdånig för Gud och hans välbehag — begäret är då syndigt, om också föremålet för detsamma är oskyldigt. Såsom vi ser, då Israels barn i öknen hade begärelse till det, som var ont, så var föremålet i sej självt alldeles oskyldigt, nämligen kött, fisk och kryddor. Men att de inte böjde sig för Guds vilja och förordning för deras ökenliv, utan nu ville ha detsamma som i Egypten, och inte lät säga sej, när Guds vilja förehölls dem, däri låg det onda, varöver Guds vrede så drabbade dem, att det rummet heter "lustgrifter" än i dag, därför att man där begrov det lystna folket.

Vi finner av detta, att summan och hemligheten av detta bud är denna: Vi ska såsom goda barn ingenting begära mer än Gud och hans behag. Om Gud vill ge oss mat, dryck, kläder, vänner, ära och anseende, så må vi njuta därav till vårt bästa och tacka Herren, så länge han förunnar oss det; men om Gud behagar ta dessa ting ifrån oss, då ska vi vara lika förnöjda, som då han skänkte oss dem, eftersom vi ändå får ha honom och hans välbehag, som ska vara vårt enda nödvändiga. Och av detta finner vi nu, att det sista budet sammanlöper med det första alldeles såsom i en ring; så att det egentligen fordrar bara, att Herren Gud får vara hjärtats enda Gud, enda föremålet för vårt begär, vår kärlek, vår törst och trängtan.

Och detta var ju det gudomliga majestätets mening, då han skapade människan till sin avbild, nämligen att hon skulle i allting bara se på honom, leva i honom och av honom, såsom sitt ursprung och element. Till Guds avbild och det sanna livet hörde förnämligast det, att människan hade ett hjärta i vilket Gud bodde, ett hjärta som inte kunde leva utan honom, som törstade efter och närde sej med honom, liksom barnet när sej med sin mors mjölk.

Ja, denna törst efter Gud inplantade han så djupt i människan i skapelsen, att vårt hjärta skulle vara utan lugn, ro och frid, så länge det inte omfattade honom, den levande Guden, och i honom ensam hade sin lust och fulla förnöjelse. Ingen jordisk lust eller fröjd, inget silver eller guld, ingen konst eller vetenskap, ingen ära, inget herravälde, ingen värld och ingen himmel med alla sina härar skulle tillfredsställa människohjärtats innersta åstundan eller längtan. Människohjärtat skulle mitt i besittningen av alla dessa ting vara fattigt och eländigt utan honom, den levande Guden, det högsta goda. Allt annat, vad namn det än måtte ha, skulle människan akta ovärdigt sitt begär. Hela världen, med allt vad hon är och har, skulle inte ge oss så mycket som en droppe av tillfredsställelse för vårt törstande hjärta. Efter det allrastörsta, det allrahögsta, efter det oändliga och eviga, efter honom allena, vår Herre och Gud, skulle vi törsta. Han allena ville vara vår vederkvickelse, vår ro och vår uppfyllelse. Detta var Guds vilja, när han skapade människan till sin avbild. Därför danade han vårt hjärta så, att det är fullt av oändlig trängtan, begär och åstundan. Men hans mening var, att han själv skulle vara föremålet därför.

Nu frågas: Har inte den store Guden ännu i dag samma vilja och mening? Jo, sannerligen, hans första och sista bud går ännu i dag ut på detsamma: "Du ska älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, av all din själ, av alla dina krafter och av all din håg."

O kom att från synden mig skilja,
från onda begär gör mig fri.
Förena mig så med Guds vilja,
att ett jag med honom må bli!

lördag 22 augusti 2020

"Jag ska göra ett nytt förbund med Israels hus... Jag ska ge min lag i deras hjärtan." (Jer. 31:31-33)

Redan det borde väcka allas uppmärksamhet, att Herren Gud här säger: "Jag ska göra ett nytt förbund" — och uttryckligt säger: inte sådant som det förra förbundet var, det jag gjorde med deras fäder, då jag förde dem ut ur Egyptens land och kom med dem till det berget Sinai.

Lägg märke till att Herren säger, att han ville göra ett förbund, som inte skulle vara sådant som lagförbundet — inte sådant — inte sådant, säger han. — O, så besynnerligt, att likväl ingen människa tror detta, nästan ingen på ett levande sätt vet av något annat än lagförbundet!

Men Herren Gud säger också uttryckligt, vari skillnaden mellan de två förbunden skulle bestå. Det var isynnerhet i tre punkter:

Först att då i det förra förbundet lagen var skriven på sten, och människornas hjärtan var ovilliga, så att Herren "måste tvinga dem", skulle nu lagen skrivas i själva hjärtat och sinnet, d. ä. han skall ge oss den Helige Andes innerliga lust och kärlek till det goda, som blir i oss en inre, levande lag.

För det andra, att då det förra förbundets lagar kunde genom en människa meddelas den andra, emedan den moraliska lagen, ehuru fördunklad, ligger i själva naturen även hos hedningarna, så skulle det nya förbundet vara sådant, att ingen kunde komma in i det genom all den undervisning, en broder kan ge den andra, utan, såsom Jesus utlägger detta, de måste "alla varda lärda av Gud". Detta är, vad Jesus ofta sade: "Ingen kommer till mej, utan Fadern drar honom ;" "ingen känner Fadern utom Sonen och den, som Sonen vill uppenbara det för."

Men den tredje skiljepunkten var, att då synderna efter det förra förbundet alltid skulle utkrävas, alltid avstraffas på syndaren, skulle de däremot efter det nya förbundet förlåtas, efterskänkas, inte tillräknas. Och denna punkt inledes med ett betydelsefullt ty — ty jag vill förlåta dem — vilket visar, att denna förlåtelse är grunden och orsaken till de två föregående punkterna.

Ja, så är det också. Så lär hela Skriften, och så all erfarenhet, att först då lär människan känna Gud, och först då blir lagen skriven i hjärtat, genom en innerlig lust till Herrens budords väg, när han förlåter henne alla synder och tröstar hennes hjärta.

Detta är, vad aposteln så starkt betygar emot dem, som även på hans tid menade, att den tröstfulla "trons predikan" skulle göra lagen om intet, och att däremot lagen skulle verka helgelse. Han säger till dem: "Ni oförståndiga galater! Detta vill jag allenast veta av er: har ni undfått Anden genom lagens gärningar eller genom trons predikan?" Och så säger han också till de romarna: "Gör vi då lagen om intet med tron? Bort det, utan vi upprättar lagen." Och så säger Herren Gud nu här: Lagen ska skrivas in i deras hjärta och sinne; "ty jag vill förlåta dem deras missgärningar och aldrig mer komma ihåg deras synder".

Och så säger händelsen i Apg. 10, att just då Petrus uttalade det ordet: "Honom bär alla profeterna vittnesbörd, att var och en som tror på honom ska få syndernas förlåtelse genom hans namn" — just "vid det Petrus talade dessa ord, föll den Helige Ande på alla dem, som hörde talet". Vi ska därför lära oss att i grund förkasta den meningen, att det jämte trons predikan ännu är en annan predikan, som ska ge den Helige Ande och helgelsen. Nej, det är just denna trons predikan ensam, som ger den Helige Ande. Ingen människa blir troende och rättfärdiggjord i Kristus utan den Helige Ande; och där den Helige Ande bor, där verkar Han helgelse. Och all fromhet, som icke födes av nåden och tron, utgör blott naturens "döda gärningar", eller framtvungna "lagens gärningar", vilket allt är under förbannelsen.

Därför säger aposteln uttryckligen: "Jag är genom lag död ifrån lagen, för att jag skall leva för Gud." Och åter: "Nu är vi befriade från lagen, så att vi ska tjäna i ett nytt väsende efter Anden; och inte i det gamla väsendet efter bokstaven." Sådant menar Herren Gud, då han säger: "Jag ska ge min lag i deras hjärta, och i deras sinne skall jag skriva den; för jag vill förlåta dem deras missgärningar och aldrig mer komma ihåg deras synder."

Och denna Guds helgelselära utesluter aldrig den hulda och allvarliga förmaningens bruk eller den trogne vingårdsmannens rensande av grenarna, men den uppenbarar bara det fåvitska i att rensa de döda grenarna, vilka ju i alla fall ska brännas, även om de är än så väl rensade. Men detta inre liv, denna kärlek och lust till det goda, kommer endast genom den på en tillintetgjord syndare överflödande nåden, som smälter hjärtat och ger den Helige Ande.

Så förstår vi då de orden av Herren Gud: "Jag skall ge min lag i deras hjärta — ty, ty jag vill förlåta dem deras synder och aldrig mer komma ihåg dem."

Jesus min,
du mej frälst att vara din,
bli du själv min helgelse,
mera av din kraft mej ge,
skriv din lag i hjärtat in.

måndag 17 augusti 2020

"Vårt sällskap skall vara med Fadern och hans Son, Jesus Kristus." (Joh. 1:3).

Detta är en stor förborgad hemlighet, såsom den också brukar kallas den "hemlighetsfulla föreningen", men är ändå en lika stor verklighet. Den är grundad redan i Guds evighetsråd om människan och i hennes skapelse. Aposteln säger: "Vi är Guds släkte". Detta är den första grunden.

Men denna förening med Gud, vilken upplöstes genom syndafallet, fick en ny, ännu herrligare grund i Kristi  mandomsannammelse. I honom blev Gud och människan förenad i en person. Han ska heta Immanuel, Gud med oss, Gud i vårt kött. Därmed är människan upphöjd till den ära och värdighet, att hon kan vara Guds boning och sällskap, en kropp och en ande med Herren. Denna förening börjar då, när en förkrossad ande hungrar och törstar efter Herren och hans rättfärdighet. Då är hjärtats dörr upplåten, och "då", säger Herren, "vill jag gå in och hålla nattvard med honom, och han med mej". Brudgummen söker bruden, och bruden söker honom — vem skulle då kunna förhindra föreningen?

Och Kristus säger, att han ska "bliva boende" i en sådan själ. O, vem kan tro en sådan herrlighet? Den är alldeles för stor, och våra hjärtan allt för små och trånga; förnuftet ropar: Nej, nej, omöjligt! Men vad hjälper! Det är Herrens eget underliga råd. Och Han själv har sagt det. "Den som älskar mej", säger han, "den håller mina ord, och min Fader ska älska honom; och vi ska komma till honom och bo hos honom." Kan du inte begripa hur det är möjligt, så betänk blott vem den Herren är som säger det. "För honom är ingenting omöjligt."

Vad är lättare för den allsmäktige än att göra, vad han vill? Nu är det hans egen viljas råd och hans fria välbehag, att han vill återförena sej med människan, bo och leva i sina barn på jorden. I Joh. 17, då Jesus talar med sin Fader, säger han: "Jag i dem och du i mej, så att de ska vara fullkomna i ett." Ja det står uttryckligen så. Kan någonting vara tydligare? Och Paulus säger: "Ni är levande Guds tempel, såsom Gud säger: Jag vill bo i dem och vandra i dem." Det är genom denna innerliga förening, som vi, enligt Petri ord, blir delaktiga av Guds natur. Se, detta är nu det första, som hör till vårt sällskap med Fadern och hans Son Jesus Kristus!

Med denna förening följer, för det andra, också delaktighet i Kristi goda, hans rike och hans skatter. Vi vet av allt Guds evangelium "vår Herres Jesu Kristi nåd, att fast Han var rik, vart han likväl fattig för vår skull, för att vi genom hans fattigdom skulle bli rika." Han kom ju sannerligen inte för sin egen skull och blev människa; det skedde ju allt för vår skull och oss till godo. Såsom Skriften så tydligt vittnar och säger: "Den som av ingen synd visste, honom har Gud för oss gjort till synd, för att vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom."

Se vilket kostligt byte! Han tar våra synder och ger oss sin rättfärdighet. Bruden var fattig och skuldkrävd; men brudgummen tar hennes skulder och giver henne sina rikedomar. Detta är ju hela evangelii huvudinnehåll. Men för det andra innehåller det, att var och en, som nu tror på Kristus och blir förenad med honom, också i samma stund är delaktig av allt detta som Kristus förvärvat oss: hans lydnad, hans helighet och rättfärdighet, hans lidande och döds förtjänst, allt blir så alldeles vårt eget, som om vi själva hade gjort och varit och lidit, vad Han gjorde och led. Då en arm syndare börjar hungra och törsta efter denna nåd och med någon hjärtats tro omfattar den, då blir all denna Kristi förtjänst honom skänkt och tillräknad såsom hans egen förtjänst och rättfärdighet, varav han i alla sina livsdagar ska trösta och berömma sej emot sina dagliga synder och uselheter.

Märk: det är alldeles inte nog, att du vet detta och ofta har hört det, utan det måste så länge behjärtas, beskådas och betraktas, att ditt hjärta får tröst därav och kan med allvar säga: Det är mitt! Då först ger det liv, och då först börjar en salig umgängelse mellan bruden och brudgummen.

O, vilken underlig och hög tröst att kunna med hjärtats tro säga: "Allt mitt är hans, och hans är mitt. Min synd är hans synd; min nöd blev hans nöd; men hans rättfärdighet är min rättfärdighet; hans lydnad min lydnad; hans blod min renhet; hans död mitt liv! Lovat vare hans namn! Mot min synd sätter jag hans rättfärdighet; mot min köld hans kärlek; mot min svaghet hans starkhet — och säger så: Är jag syndig, så är Kristus rättfärdig; är jag kall, så är Kristus varm; är jag försagd och ängslig, så är Kristus allsintet försagd, Han vet råd. Kortligen, allt hans är mitt, och mitt är hans."

Se, så vill han själv att vi ska tro!

Det säger än mera: att sällskap jag har
med Fadern och Sonen, vad under!
Att Jesus är evigt densamme han var
i mörka och ljusare stunder.
O Herre, min tro nu föröka!

fredag 31 juli 2020

"Är ni utan aga, i vilken alla har blivit delaktiga, så är ni oäkta och inte barn." (Hebr. 12:8)

Gud är ett obegripligt kärleksrikt och hult väsende — detta är det säkraste, som finns på jorden. Men vad betyder det då, att alla Guds barn på jorden ska lida?

Ja, här är visheten, här Guds hemliga tankars uppenbarelse. Om vi bara finge ögonen öppnade att se, vad Guds barns lidande betecknar, så skulle vi så innerligt älska och fröjdas åt allt vårt lidande, som åt ljuvliga himlabudskap från vår Fader, vilken genom dessa vänligt hälsar oss: "Var vid god tröst! Ni kommer till himmelen. Känner ni inte, att jag har redan börjat bereda er för det, börjat döda ert kött, rena, luttra, feja och helga er ande, själ och kropp! Tro säkert, att jag inte utan mening så tillreder er! Tro säkert, att om jag i tiden bereder er för himmelen, jag också tänker verkligen ta er dit!"

Detta tecken är så tydligt talande, att t. o. m, de blinda härigenom har fått syn på den stora sanningen, att Gud ämnar sina barn ett evigt liv i himmelen. Genom blotta förnuftet har många tänkare endast genom den företeelsen kommit till visshet, att det är ett evigt liv efter detta, nämligen den företeelsen, att det här i tiden "går den rättfärdige, såsom hade han gjort de orättfärdigas gärningar", och däremot går den orättfärdige allt väl — då dessa tänkare likväl förstått, genom allt vad de ser av Gud i skapelsen, att Gud måste vara ett alldeles fullkomligt väsende, fullkomligt i rättvisa och oändligt i godhet, kärlek och ömhet om människan; då har somliga förstått så mycket,  att det måste komma en annan tid, då det ojämna skall jämnas, då Lasarus skall få sitt goda och rike mannen sitt förtjänta onda; och andra har t. o. m. förstått, att allt det lidande, som Guds barn har, intet annat är än den Heliges arbete att döda synden i oss och fullborda vår helgelse. Ty de har sett med ögonen, vad annars aposteln säger, att "den, som lider i köttet, vänder åter från synden", att den gamla människan genom lidanden och bedrövelse försvagas och mattas i sina lustar och begärelser.

Sålunda förstår vi då Guds mening med alla våra lidanden: Han bereder oss för himmelen. Han dödar vår synd och fullbordar vår helgelse.

Och hur skulle det gå med hela vår kristendom, med allt Andens verk i själen, om inte Gud beständigt tuktade och saltade oss med lidanden? Känner vi inte dagligen, hur vi genast börjar bli sömniga, köttsliga och världsliga, när på någon liten tid allting gått oss väl, varit lugnt och lyckligt? Och hur skulle tron övas och underhållas, om vi inte komme i prövningar? För tron är ju det den naturliga övningen, att vi förs i en ställning, där vi inget ser, ingen hjälp och kraft äger, utan måste bero endast av den allsmäktige och sannfärdige Guden.

Hur skulle det bli med vår bön, om vi alltid hade det vi behövde, eller kunde själva hjälpa oss? Hur skulle det gå med vår gudsfruktan, om inte Gud stundom visade sej vred? Hur skulle vi i längden värdera nåden, om vi bleve på en gång fria från våra synder i köttet, eller kunde, när vi ville, göra oss fria ifrån dem? Hur skulle det bli med kärleken och ödmjukheten, om vi aldrig hade några förödmjukelser? Det går tyvärr nog sakta och skröpligt ändå med alla dessa goda tingens tillväxt; men hur skulle det gå, om vi inte hade någon aga?

Härav ser vi, hur alldeles nödvändigt det är för vår tillväxt i det goda, för vår helgelse och vårt bevarande från andlig död och syndens överhandtagande, att Gud beständigt följer oss med sin väckande och tuktande aga. Här är nu huvudgrunden, varför alla heliga fordom och alla äkta Guds barn ännu i dag måste hava något bittert, något lidande, någon tuktan.

Och detta är en så bestämd Guds ordning, att aposteln säger: "Är ni utan aga, i vilken alla har blivit delaktiga, så är ni oäkta och inte barn." Detta är ett tydligt språk. Det säger oss uttryckligen, att så sant du är ett Guds barn, ska du ha aga; att om du är utan aga och får leva fritt efter ditt behag, så är det ett avgörande tecken, att du är oäkta och inte barn i huset.

Vi förstår väl, att de små, späda barnen ej ännu kan behöva yttre tuktan, de ledas ännu så väl bara genom Anden och ordet, men när de dels tillvuxit, så att de tål de hårdare luttringarna, dels börjat under tidens längd bliva sömnaktiga och vårdslösa, då ska de ha aga; ty att ett Guds barn skulle vara så rent och gott, att det inte mer behöver renas, luttras och tillväxa, det är något, som Skriften inte vet av. Således blir det en regel utan undantag, att alla de, som ska beredas för himmelen, ska agas, risas och luttras.

Herrens nåd är var morgon ny,
bort med tvekan och fruktan!
Herrens röst mitt i stormens gny
blandar nåd i hans tuktan,
nåd, ja, nåd, hur han än den kläder,
nåd som fostrar för himmelriket opp,
nåd som livar vår tro, vårt hopp,
nåd som tröstar och gläder.

tisdag 28 juli 2020

"Så som ni nu har anammat Kristus, så vandra i honom." (Kol. 2:6)

Lägg märke till det lilla ordet: "så" — så som ni anammat Kristus, så vandra i honom. På samma sätt som det gick till vid anammandet, vid begynnelsen, vid livets uppkomst, så ska det också gå till i vandringen, i fortsättningen, i livets tillväxt. Det som första gången blev den gamla människans död och den nyas uppkomst, samma sak ska allt framgent bli den gamlas död, den nyas tillväxt. —

Hela det kapitel, där dessa ord står, går ut på att de trogna, som en gång anammat Jesus Kristus, aldrig ska låta förvilla sej att tro att det fordras något särskilt företag för att bli heliga, utan de borde veta att samme Kristus och samma tro varigenom de blivit rättfärdigade och benådade även verkat och verkar helgelse. De borde bara enfaldigt förbli och tillta i den påbörjade tron samt "hålla sej vid huvudet, av vilket hela kroppen genom leder och lemmar får kraft och hänger tillsammans och tillväxer i den förökelse, som Gud ger".

Summan av detta är: Alltsammans beror på förblivandet i Kristus — som är oss av Gud gjord både till rättfärdighet och till helgelse. Så sa också Kristus: "Förbli i mej, och jag i er. Såsom grenen inte kan bära frukt av sej själv, med mindre att den förblir i vinträdet, så kan inte heller ni det, utan att ni förblir i mej."

Genom förblivandet i Honom har vi först allt liv, all lust, all kraft; för det andra all behövlig skötsel, tillsyn och tuktan, såsom Han säger: Den gren, som bär frukt (som verkligen är i mej, levande och fruktbärande), den rensar vingårdsmannen — ty denna goda gren är dock inte helt ren, den behöver ännu alltid rensas — så att den skall bära mer frukt. Sedan det först är rätt med själva grunden och det inre livet, sedan gäller det alltså, att köttet dödas och Anden regerar i alla förhållanden.

Hela den gamla människan är i dopet dömd till döden. Vi är döpta till hans död. När någon blir en kristen, måste han strax börja ta avsked av sitt förra väsende och leverne. "Kristus är fördenskull död för alla, att de, som lever, ska nu inte leva sej själva utan Honom, som är död och uppstånden för dem."

Att få leva för Kristi räkning och dö från sej själv, därtill får man också hjärtligen lust, när man fått nåd och frid med Gud. Om någon bekänner tron, men inte har fått den villiga anden till detta, inte vill vara korsfäst med Kristus, utan vill, jämte sin tro, ha frihet att leva, som han tycker, vill ingen ordets förmaning hörsamma, utan vara ostraffad och tygellös i sitt naturliga väsende — han bedrar sej själv med en falsk inbillningstro. "De, som tillhör Kristus, korsfäster sitt kött med dess lustar och begärelser."

Vi vill här ge spädare nådebarn några enfaldiga exempel på, hur och när detta köttets dödande bör övas:

När du om morgonen vaknar, vad är skäligare, än att du med innerlig glädje börjar tacka och tillbedja ditt livs Gud, din himmelske Fader, för allt vad han givit dej till både kropp och själ? — isynnerhet att han givit sin Son och ordet och sakramenten, att du är ett Guds barn, iklädd Kristus ren och täck i Guds ögon o. s. v. Tacka då och bed! Känner du härtill tröghet, se, det är köttet, det ska inte råda utan dödas. Se här det nya livets övning!

Du bör sedan under hela dagen vara varm för din Gud, rädas för att göra Honom något emot, rädas för synden mer än för döden. Är du kall och säker, det är köttet, det ska dödas. Du har också någon jordisk kallelse, den bör du sköta med flit och omsorg. Är du därtill trög, lättjefull, det är köttet, det måste dödas.

Är du husfar eller husmor bör du med omsorg och nit, men med mildhet och saktmod regera i ditt hus. Är du antingen försumlig och vårdslös, eller också otålig och vred, det är köttet, det måste dödas.

Är du barn eller tjänare, bör du med kärlek, vördnad, mildhet, flit och trohet göra vad du blir befalld. Reser sej otålighet, missnöje, det är köttet, det skall dödas.

Blir du av någon förolämpad, beljugen, och du vill bli vred, hatfull; det är köttet. Uppstiger orena lustar, eller avund, eller högfärd, eller självbehag — allt är det köttet. Det får inte råda, det ska dödas. Se här trons övning!

På detta sätt vet du av Guds egna bud vad den rätta heligheten är, och behöver inte i ovissa gärningar och egna inbillningar fara efter en helighet som du inte rätt vet vari den består. Här får du också så mycket att göra att du inte ska bli särskilt nöjd med dej själv, nämligen om du rätt och allvarligt ser på Guds heliga vilja och ser på ditt inre, ser på Guds lags andliga krav. Därigenom blir du i alla dina livsdagar i ett ständigt beroende av din Guds trofasthet och hjälp.

Och se, detta är just vägen, detta är helgelsekonsten, att för var dag såsom ett barn bero av Gud, för var dag hålla sej väl med sin Gud, genom hans Son, ideligen med ordet om Kristus underhålla tron, barnaförtroendet, glädjen och lusten och kraften, och så, med denna villiga ande, ge akt på Guds heliga vilja och på Kristi sköna förebild. Detta går väl inte så jämnt och vackert, som det nu uttalas; men det går, såsom Herren ger det, utdelande åt var och en trons mått.

Vandra i tron, men se honom inte,
detta är regeln att hålla sej vid.
Korta minuter
känslan åtnjuter
vad vi i sanning dock äger alltid.