Såsom ville aposteln säga: Skåda den oändliga rikedomen på omväxling i Guds skapelse! Då det redan är en stor skillnad mellan de jordiska kropparna inbördes, hur mycket större måste inte då skillnaden vara mellan de jordiska och himmelska — mellan träd, sten, metaller et c på jorden, och däremot ämnena i solen, månen och stjärnorna. Ja, även mellan dessa himmelska kropparna inbördes är stor skillnad. "En annan klarhet har solen, och en annan klarhet har månen, och en annan klarhet stjärnorna; ty en stjärna går över den andra i klarhet."
Tänk då, vilken oändlig mångfald i Guds skapelse! Frukta då inte, "du dåre", att vår Herre Gud ska bliva rådlös för, hurudana kroppar han ska ge oss i uppståndelsen! Våra nya kroppar, vilka egenskaper de än för övrigt ska ha, ska säkert vara fullkomligt passande för den nya värld, i vilken vi blir försatta, och för de förmögenheter, vår själ där ska ha. Såsom våra närvarande kroppar är danade för de själsförmögenheter vi nu äger, och för den värld i vilken vi nu lever; och såsom alla djurs kroppar är bildade efter de instinkter Gud har givit dem, och för det element i vilket de ska leva, såsom fiskar i vattnet, fåglar i luften, djuren på jorden eller maskarna i mullen.
Av detta följer också vad vi även ser för ögonen, att när någon levande varelse ska förflyttas till ett nytt element för att i detta börja liksom en ny värld, erhåller han även en ny kropp, avpassad för dess nya belägenhet. Såsom t. ex. silkesmasken, när den inte längre skall arbeta i mullbärsträdet, utan ska ha friheten och behaget av att kringsväva i den vida rymden, då utrustas han med en ny och bevingad kropp, passande för hans nya bestämmelse och element. De flesta ibland oss torde veta, att alla fjärilar förut en tid varit maskar, som krupit och krälat i stoftet, men nu svävar de omkring i luften. Dessa utgör ju en märklig Skaparens bild av människan, "den masken", och hennes blivande förvandling.
Låt oss bättre beskåda denna bild! Lövmaskarna utgör ett synnerligen skröpligt släkte bland de levande varelserna; även om silkesmasken, som arbetar fram det sköna och starka silket åt människan, tycks vara något ädlare än kålmasken och andra lövmaskar, är de dock alla eländiga krypande kräk på jorden; men just åt dessa eländiga krypvarelser har Gud berett en ljuvligare framtid, en märklig förvandling. Då silkesmaskens arbetstid är fulländad, och kålmasken ej längre ska krypa i stoftet, då läggs de i ett slags likkista — ett litet svart skal bildar sej över dem, och där ligger de nu i dvala över vintern. Men på det nya årets vår, då solen börjar uppväcka den stelnade naturen till liv, då kommer den förra masken ut i ny gestalt för att inta en ny värld; han ska nu inte mer krypa i stoftet eller på det grova kålbladet, utan ska nu förlusta sej i det fria, i den fina luften och det glada solljuset, och till näring bara hämta det finaste av blomstren; därför har han nu sköna, lätta, gyllene vingar, med vilka han höjer sej över jorden och svävar omkring i den fria luften.
Vem känner inte här åter igen vår Faders tungomål? Vem ser inte, att han här åter givit oss en bild, varav vi skulle se vår Faders tankar och avsikt med oss? Vi är väl här på jorden eländiga maskar och krypvarelser, men dock skapade för ett helt annat liv; vi går en stor förvandling till mötes. Då vår prövotid är fulländad, och vi inte mer ska kräla i stoftet, ska vi, så många som blivit en ande med honom, som kom av himmelen, också av honom förflyttas till en ny värld, där vi, herrliga och saliga, ska förlusta oss i det eviga solljuset av hans nådefulla ansiktes åskådande och med nya förklarade förmögenheter dricka oss glädjedruckna av hans nu avslöjade visdom, kärlek och nåd. —
Och månne inte detra är ett av de viktigare skälen, varför vi ska få nya kroppar och inte alltid förbli kropplösa andar (såsom vi är under mellantillståndet mellan vår död och den yttersta domen), nämligen att vi är bestämda att flytta till en ny värld, vida fullkomligare och herrligare än denna fallna, vanställda värld, i vilken vi nu bor — en värld, "där ingen död ska vara mer, inte heller gråt, inte heller rop, inte heller någon värk - ty det första är förgånget - utan Guds och Lammets stol ska vara där, och hans tjänare ska tjäna honom och ska se hans ansikte". I denna nya värld ska Gud, som aldrig går nedåt med sina verk, utan alltid bringar dem högre och högre i fullkomlighet, visserligen göra ett mycket ärofullare skådespel av sin vishet, godhet och makt, än han har gjort i denna närvarande onda värld. Och det är därför nödvändigt, att vi då ska ha kroppar med sådana sinnen, som passar för denna värld och sätter oss i stånd att äga ett samband med densamma, samt att fatta, åtnjuta och ta emot den fullkomligare kunskap, som där ges om vår herrlige Skapare.
Ty då ska "hans osynliga väsende och hans eviga kraft och gudom rätteligen bli beskådade av gärningarna", vilka där är oändligt fullkomligare och större, än alla dem vi sett i denna närvarande värld, vår barnaålders hem, som varit av synden fördunklat och vanställt.
Men hur skall en mänsklig tunga här förmå
tolka vad som skall i himlen försiggå?
Det kan ej förklaras,
men det kan erfaras
och det väntar jag med glädje på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar