Lägg märke till det lilla ordet: "så" — så som ni anammat Kristus, så vandra i honom. På samma sätt som det gick till vid anammandet, vid begynnelsen, vid livets uppkomst, så ska det också gå till i vandringen, i fortsättningen, i livets tillväxt. Det som första gången blev den gamla människans död och den nyas uppkomst, samma sak ska allt framgent bli den gamlas död, den nyas tillväxt. —
Hela det kapitel, där dessa ord står, går ut på att de trogna, som en gång anammat Jesus Kristus, aldrig ska låta förvilla sej att tro att det fordras något särskilt företag för att bli heliga, utan de borde veta att samme Kristus och samma tro varigenom de blivit rättfärdigade och benådade även verkat och verkar helgelse. De borde bara enfaldigt förbli och tillta i den påbörjade tron samt "hålla sej vid huvudet, av vilket hela kroppen genom leder och lemmar får kraft och hänger tillsammans och tillväxer i den förökelse, som Gud ger".
Summan av detta är: Alltsammans beror på förblivandet i Kristus — som är oss av Gud gjord både till rättfärdighet och till helgelse. Så sa också Kristus: "Förbli i mej, och jag i er. Såsom grenen inte kan bära frukt av sej själv, med mindre att den förblir i vinträdet, så kan inte heller ni det, utan att ni förblir i mej."
Genom förblivandet i Honom har vi först allt liv, all lust, all kraft; för det andra all behövlig skötsel, tillsyn och tuktan, såsom Han säger: Den gren, som bär frukt (som verkligen är i mej, levande och fruktbärande), den rensar vingårdsmannen — ty denna goda gren är dock inte helt ren, den behöver ännu alltid rensas — så att den skall bära mer frukt. Sedan det först är rätt med själva grunden och det inre livet, sedan gäller det alltså, att köttet dödas och Anden regerar i alla förhållanden.
Hela den gamla människan är i dopet dömd till döden. Vi är döpta till hans död. När någon blir en kristen, måste han strax börja ta avsked av sitt förra väsende och leverne. "Kristus är fördenskull död för alla, att de, som lever, ska nu inte leva sej själva utan Honom, som är död och uppstånden för dem."
Att få leva för Kristi räkning och dö från sej själv, därtill får man också hjärtligen lust, när man fått nåd och frid med Gud. Om någon bekänner tron, men inte har fått den villiga anden till detta, inte vill vara korsfäst med Kristus, utan vill, jämte sin tro, ha frihet att leva, som han tycker, vill ingen ordets förmaning hörsamma, utan vara ostraffad och tygellös i sitt naturliga väsende — han bedrar sej själv med en falsk inbillningstro. "De, som tillhör Kristus, korsfäster sitt kött med dess lustar och begärelser."
Vi vill här ge spädare nådebarn några enfaldiga exempel på, hur och när detta köttets dödande bör övas:
När du om morgonen vaknar, vad är skäligare, än att du med innerlig glädje börjar tacka och tillbedja ditt livs Gud, din himmelske Fader, för allt vad han givit dej till både kropp och själ? — isynnerhet att han givit sin Son och ordet och sakramenten, att du är ett Guds barn, iklädd Kristus ren och täck i Guds ögon o. s. v. Tacka då och bed! Känner du härtill tröghet, se, det är köttet, det ska inte råda utan dödas. Se här det nya livets övning!
Du bör sedan under hela dagen vara varm för din Gud, rädas för att göra Honom något emot, rädas för synden mer än för döden. Är du kall och säker, det är köttet, det ska dödas. Du har också någon jordisk kallelse, den bör du sköta med flit och omsorg. Är du därtill trög, lättjefull, det är köttet, det måste dödas.
Är du husfar eller husmor bör du med omsorg och nit, men med mildhet och saktmod regera i ditt hus. Är du antingen försumlig och vårdslös, eller också otålig och vred, det är köttet, det måste dödas.
Är du barn eller tjänare, bör du med kärlek, vördnad, mildhet, flit och trohet göra vad du blir befalld. Reser sej otålighet, missnöje, det är köttet, det skall dödas.
Blir du av någon förolämpad, beljugen, och du vill bli vred, hatfull; det är köttet. Uppstiger orena lustar, eller avund, eller högfärd, eller självbehag — allt är det köttet. Det får inte råda, det ska dödas. Se här trons övning!
På detta sätt vet du av Guds egna bud vad den rätta heligheten är, och behöver inte i ovissa gärningar och egna inbillningar fara efter en helighet som du inte rätt vet vari den består. Här får du också så mycket att göra att du inte ska bli särskilt nöjd med dej själv, nämligen om du rätt och allvarligt ser på Guds heliga vilja och ser på ditt inre, ser på Guds lags andliga krav. Därigenom blir du i alla dina livsdagar i ett ständigt beroende av din Guds trofasthet och hjälp.
Och se, detta är just vägen, detta är helgelsekonsten, att för var dag såsom ett barn bero av Gud, för var dag hålla sej väl med sin Gud, genom hans Son, ideligen med ordet om Kristus underhålla tron, barnaförtroendet, glädjen och lusten och kraften, och så, med denna villiga ande, ge akt på Guds heliga vilja och på Kristi sköna förebild. Detta går väl inte så jämnt och vackert, som det nu uttalas; men det går, såsom Herren ger det, utdelande åt var och en trons mått.
Vandra i tron, men se honom inte,
detta är regeln att hålla sej vid.
Korta minuter
känslan åtnjuter
vad vi i sanning dock äger alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar