Om du därför vet med dej, att din omvändelse till Herren och din tro på nåden i Kristus haft den frukten med sej, att du fått en ny innerlig kärlek till Guds barn — inte bara till en viss kristen som gjort dej något gott eller förstår att uppskatta dej, eller har någon naturlig älskvärdhet som intar dej, utan över huvud till alla dem som du ser älska eller söka Jesus, så att dessa nu utgör din nya släkt, dina syskon — vet, att blott detta förhållande bevisar mycket mer än de herrligaste gärningar, att en ny födelse av Guds Ande försejgått i din själ. Du kan måhända annars inte tycka att du ska kunna vara ett Guds barn, eftersom hela din kristendom syns dej alltför bristfull; men alla dessa brister och detta ditt tycke betyder inget emot Guds ord om detta tecken.
Däremot, om ditt tillstånd är sådant, att du väl blivit väckt ur din gamla syndasömn och du har omvänt dej från dina villostigar till gudaktighetens väg, till Guds ord, till bön och bättring, men du har den egenskapen, att du inte vill ha något att göra med andra sökande själar, utan du trivs bäst ensam, såsom du säger, "med Gud och ordet", så tycks visst detta vara något vackert och andligt, men det har bara ett emot sej, nämligen att det alldeles strider emot huvudtecknet på den rätta Guds nåd, och din bättring är säkerligen falsk och självgjord.
Vore din bättring ett sant Andens verk, då hade den också detta tecken, kärleken till bröderna, då skulle du vara så nedslagen över dej själv, att du i allmänhet ansåge andra sökande själar för bättre än du. Och om Guds Lamms blod blivit din enda tröst och berömmelse, om du varit i den "trånga porten", där både din synd och din rättfärdighet blivit tillintetgjorda genom Guds Sons blod, och ditt hjärta blivit rätt saliggjort genom den överflödade nåden — kort sagt: om du levde i den bättring, där du själv avtoge och Kristus tillväxte, då skulle du i denna stora och för alla gemensamma gåva få sammansmälta med alla medarvingarna, så att du sannerligen med dem bleve "ett hjärta och en själ", såsom de första kristna var.
Men vidare: om du än har några vissa bröder, som du tycker om, därför att de är ense med dej i någon viss angelägen fråga, men det är inte födelsen av Gud, det är inte den stora nåden i Kristus, som förenar er, utan någon annan överensstämmelse, då är detta inte den rätta, utmärkande kärleken. Ty Johannes säger uttryckligt: Den som älskar Honom som födde, han älskar också den som är född av Honom, varmed han låter förstå att den rätta kärleken till bröderna har sin blick därpå att de är födda av Gud, och älskar dem just därför; såsom han också genast tillägger: Därav vet vi att vi älskar Guds barn, när vi älskar Gud och håller hans bud, d. ä. när vi älskar dem för den käre och gemensamme Faderns skull. Den som inte ger akt på denna omständighet, lär förvisso vilja bedra sej — och ska även bli bedragen.
Så herrligt däremot, då du vet med dej att det är just för nådens verk i deras hjärtan som du älskar bröderna, ja, då av din arma, eländiga bättring likväl den frukten följt, liksom av sej självt, att alla trogna blivit din nya släkt, dina älskade bröder, som tycks dej så älskvärda, att du ofta tycker att endast du är ovärdig deras kärlek! O, ett saligt tillstånd! Visst kan du ha någon viss broder, som du mest älskar, såsom också Jesus företrädesvis älskade Johannes; men det är ändå hos alla som söker och älska Frälsaren något, som gör dem så dyrbara för dej att de alla är dina bröder och att deras väl eller ve är ditt eget. Med den "allmänneliga kärleken" kan du önska, om det vore möjligt, att hjälpa alla människor till det högsta goda du känner; men med den "broderliga kärleken" är du på ett särskilt sätt förenad med dem som står i förening med Frälsaren. Se en sådan kärlek bevisar något — bevisar, att hur illa det eljest må se ut med din kristendom, Kristus dock är ditt liv, och att under alla dina brister Kristi Ande dock bor i ditt hjärta.
Men fastän kärleken är född av Anden i våra hjärtan och växer ur vår förening med Frälsaren, behöver den dock, såsom alla Andens frukter, väl vårdas. Därav alla Skriftens förmaningar till kärlek. Och såsom denna kärlek är en så utmärkande frukt av livet i Kristus, så är den också alltid beroende av detta liv. Så länge jag lever i frisk övning av bättring och tro, älskar jag bröderna. Men då ett jordiskt sinne börjar ta överhand hos en kristen, så att han inte lever i daglig övning av syndens kännedom och nådens omfattande, börjar han också med detsamma att bli kall för bröderna och mer se deras fel än den nåd, som bor i dem.
Hade jag allt, men kärleken inte
kvar i mitt hjärta, vad vore jag då?
Skal utan kärna,
irrande stjärna,
måste till sist ut i mörkret bortgå.
Rena mitt hjärta, helga mitt sinne,
slut mej, o Herre, i kärlekens famn.
Kärleksfull gör mej,
led mej och för mej,
så att i allt jag må ära ditt namn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar