"Israel, som for efter rättfärdighetens lag, kom inte till rättfärdighetens lag. Varför? Därför att de inte sökte det av tron, utan såsom av lagens gärningar; ty de stötte sej på förtörnelsestenen." (Rom. 9:31-32)

Se nu här, vad utkorelsen gör! Gud har utvalt trons väg, inte gärningarnas; Gud har utvalt "löftets son", inte "tjänstekvinnans".

När då någon söker att med gärningar, fromhet och Guds tjänande vinna hans nåd, blir det honom alltför svårt, ja, alldeles omöjligt; Gud har utvalt trons barn. Det hjälper inte att strida mot Guds utkorelse. Ty då går det så, att den, som "farit efter rättfärdigheten, kommer inte till rättfärdigheten"; och den som inte farit efter densamma, han erhåller den, när han anammar den "av tron".

Den äldre sonen, som "alltid tjänat fadern och aldrig gått av hans bud", får inte ett kid; och den, som förslösat sitt arv med skökor får den gödda kalven, när han en gång i sin blygsel återvänder och anammar nåd som nåd. De främsta blir de yttersta, och de yttersta de främsta.

Visst kan en så underlig regering uppröra himmel och jord! Inte kan man undra på, att de som "dragit dagens tunga och hetta", de som på det strängaste späkt sin lekamen och försakat världens lustar, mödat och plågat sej med Guds bud och goda gärningar och till slut ska se publikaner och skökor,  som levat vilt och fritt i synden, "gå in i himmelriket förr än de", gå in i evangelii och trons frihet och frid och fröjd och redan berömma sej av en fullkomlig rättfärdighet och vittnesbörd om barnaskapet — den yppersta klädnaden och ringen — då däremot de själva, så allvarliga och uttröttade med idelig tjänst som de är, ännu saknar denna rättfärdighet och detta vittnesbörd - inte kan man undra på, att sådana upprörs till bitterhet och knorrande mot en så underlig regering.

Men vad hjälper! Det var så beslutat i Guds råd, förrän världens grund var lagd. Det är inte gott att strida med denne Herren, som "bär himmelen och jorden med tre fingers mått!" Han är oss alltför stor och mäktig och har nycklarna till helvetet och döden, "den som upplåter, och ingen människa igenlåter; den där igenlåter, och ingen människa upplåter". Han förbarmar sej över vem han vill. Det står inte till någon mans vilja eller lopp, utan till Guds barmhärtighet, vem som ska bli salig. Han väljer ut vem han vill; och nu har han behagat välja ut dem som tror i ende Sonens namn, och inte dem som själva vill förvärva himmelen.

Detta är Guds eviga utkorelse. Han har utvalt oss i Kristus, bara i Kristus, förrän världens grund var lagd. Den som inte ger akt på utkorelsen, utan arbetar och spjärnar och stöter huvudet mot bergväggen där ingen dörr är kommer aldrig igenom, utan måste till slut, då han som allvarligast farit efter rättfärdigheten, ta emot det avvisande svaret: Ta det som tillhör dej, det du själv förtjänat, och gå!

Hur hårt det än lyder, säger dock Skriften så: "Driv ut tjänstekvinnan med hennes son; ty tjänstekvinnans son ska inte bli arvinge med den frias son. Alla de, som umgås med lagens gärningar, är under förbannelsen."

Sedan Gud utvalt oss i Kristus och givit sin Son i marter och död till att försona våra synder och återskaffa oss saligheten, så gäller för Honom ingenting i himmelen eller på jorden, utom hans ende Sons blod och lydnad; så brinner hans nitälskan för Sonens ära såsom en stor eld, vilken uppfyller hela världen, av vilken allt förtärs som reser sej däremot, om det också vore den allrastörsta helighet. Kom aldrig inför Gud, om du inte kommer i hans älsklige Sons klädnad; ty eljest blir han dej en förtärande eld. Kom aldrig för Gud i ditt eget namn! Försök aldrig att vinna hans nåd annat än i honom, som är kärkommen!

Du är tilläventyrs allvarlig i din gudaktighet, du ber flitigt och brinnande, du ångrar bittert dina synder, du vakar och strider emot dem, du gör många goda gärningar — allt detta är gott och vackert; men, gör och var allt detta goda ännu mer, och du blir ändå fördömd — det hjälper inte, så länge detta allt inte blivit dej såsom "träck", och Kristus, Kristus allena blivit all din rättfärdighet och tröst. Sådant gör utkorelsen!

Nu sedan Lammet för oss blivit slaktat
aktar vår Gud dess rättfärdighet blott.
Ve den som denna i otro föraktat
och i sin egen rättfärdighet gått!
Konungen sist ibland gästerna träder,
mönstrar sitt folk och utkastar sin man,
mannen som ej befanns ha bröllopskläder
ut i det yttersta mörkret försvann.