söndag 30 december 2018

"Vem kan skilja oss från Kristi kärlek?" (Rom. 8:35)

Här möter aposteln det stora huvudbekymret hos Guds barn, nämligen om förblivandet i Kristi kärlek. Aposteln har förut i kapitlet tröstat oss för bekymret om den närvarande nåden mot samvetets anklagelser och fruktan för Guds vrede. Nu vänder han sej mot bekymret för de många farorna för det andliga livet och vill förvissa oss, att ingenting som någonsin kan möta oss under vandringen ska vara mäktigt att skilja oss ifrån Kristi kärlek.

Och liksom förut, så framställer han ock här sin tröst i den triumferande tonen av en fråga. Han säger: Vem kan skilja oss från Kristi kärlek?

Själva frågan uttrycker visserligen en stark tro och frimodighet hos aposteln; men bara det att fråga väcks därom, huruvida vi kan bli skilda från Kristi kärlek, och att ett utförligt tröstrikt svar här ges oss, bevisar att ett sådant bekymmer plägar oroa de trogna, och att de behöver denna tröst — så visst vi inte bör tänka, att aposteln skrivit något endast för att tillkännage sin egen frimodighet, utan någon avsikt att därmed trösta några, som behövde sådan tröst.

Nej, det är rentav ett allmänt bekymmer hos alla sant trogna, ja, ett utmärkande tecken på den sanna nåden i hjärtat, att de bekymras om förblivandet i Kristi kärlek, att de inte nöjer sej med att för närvarande ha tröst och vara i Guds nåd, utan också tänka på förblivandet däri intill änden. Det är ett gott tecken, att du så levande känner din svaghet och ostadighet, samt hindrens och fiendernas makt, att du fruktar för att berövas din dyra skatt — även om det är en svaghet i din tro, att du inte har en motsvarande tröst i Guds trofasthet och makt. Men själva fruktan är ett gott tecken; ty den utmärker inte bara att du känner din svaghet och fiendernas makt, utan också att själva gåvan blivit dej dyr och oumbärlig. För sådan är ju alltid hjärtats natur, att i samma mån något är oss dyrt och omistligt, känner vi farhågor och fruktan att förlora det.

Har jag en mycket liten skatt att förvara, då känner jag inte mycket fruktan för tjuvar; men är skatten mycket stor, t. ex. en summa av en halv miljon, då tycker jag att alla tjuvar ska veta av den, då finner jag inget rum nog säkert för dess förvarande. Den, som aldrig fruktar för att i denna farliga värld förlora sin salighetsskatt, kan inte ännu hålla dess värde mycket stort. Bättre tecken är det, om du har en besynnerlig fruktansande, en böjelse att nästan beständigt rädas för något bedrägeri och någon andlig fara, och att, såsom en gammal lärare skriver, "när du tänker dej den händelsen, att du en dag skulle förlora gudsfruktan och tron ur hjärtat, du intages såsom av dödsbävan". Sådant vittnar om ett Andens verk i själen, som gjort dej ditt nådestånd rätt dyrt och omistligt.

Men de som bekymras om Guds nåd, de ska tröstas med Guds nåd. Detta är en huvudregel i allt Guds ord. Därefter handlar också aposteln här: just dem som fruktar, dem vill han trösta; dem försäkrar han här, att de har en så mäktig och trofast Herre och beskyddare, att ingenting ska kunna skilja dem från honom. Många mäktiga fiender och hinder ska väl lägga sej i vår väg, "men i allt detta övervinner vi genom honom som har älskat oss". Sådan är den tröst aposteln här förkunnar.

Kristi kärlek. Den nåd, från vilken ingenting ska kunna skilja oss, betecknas här med det korta, men rika uttrycket: Kristi kärlek. Inte vår kärlek till Kristus, utan Kristi kärlek till oss, såsom hela sammanhanget visar; ty i näst föregående vers har aposteln beskrivit endast, vad Kristus gör och gjort för oss.

Men vad vill det då säga att bli skild ifrån Kristi kärlek? Utan tvivel att bli skild från den personliga delaktigheten av Kristi kärlek, alltså från nådeståndet. I nådeståndet utgör Kristi kärlek hela vår salighet. Inte därmed nog att vi genom Kristi kärlek undfått allt vad som hör till liv och salighet, Faderns eviga nåd, frihet från all fördömelse, den Helige Ande i hjärtat, barnaskapet och arvsrätten i himmelen. Utan det är också just Kristi kärlek, som redan här utgör de trognas dyrbaraste skatt och sällhet.

För den äkta bruden är brudgummens kärlek mer än alla hans gåvor och ägodelar. En trogen själ säger med Asaf: "Herre, när jag har dej, frågar jag inte efter himmel och jord."

En trogen själ känns även igen på att när hon förgått sej, består hennes bekymmer mest däri, att hon fruktar att hon förtörnat sin Herre och förverkat hans kärlek. Därför är detta uttryck, "Kristi kärlek", taget helt och hållet ur ett troget hjärta.

Och nu säger aposteln: "Vem kan skilja oss från Kristi kärlek?" Såsom förut är anmärkt, ligger redan i frågans ton en tröstefull visshet, att ingen och inget ska kunna skilja oss ifrån denna kärlek. Och vi måste ju kalla det en stor och gudomlig tröst, att vi har en så trogen och mäktig Herre, som i alla frestelser och faror ska stå oss bi och hjälpa oss lyckligen igenom, när vi åkallar honom, fastän vi inte får den trösten, som vårt gamla hjärta gärna ville ha, nämligen att vi inte mer är i sådan fara att vi dagligen ska behöva åkalla Herren och bero av honom.

Lovad vare Herren! Vi har dock i hans makt och trofasthet alltid tröst på den tid, då vi känner behov därav. Och endast sådan är den tröst, Herren vill ge oss.

Jag är viss och därpå litar:
ingen fara eller nöd
ska mej från min Jesus slita,
inte liv och inte död.
Inga andemakters vilja,
fjärran eller nu och här,
ska mej från Guds kärlek skilja,
som i Jesus Kristus är.

lördag 29 december 2018

"Hoppets Gud uppfylle er med all frid och fröjd i tron genom den helige Andes kraft." (Rom. 15:13)

Här tillönskar aposteln oss inte något ringa mått av hopp och tröst, utan en full trosvisshet, ända till "fröjd". "Hoppets Gud", säger han, "uppfylle er med all fröjd och frid i tron". "Uppfylle er", säger han, och med "all fröjd och frid".

Uttrycket "all fröjd och frid" påminner om de många fröjdeämnen vi har genom föreningen med Gud. "Frid och fröjd i tron", säger aposteln. Härmed sägs åter, att det inte är fråga om en glädje, som beror av goda omständigheter, eller av att vi ser oss själva så fromma och goda att vi kan glädjas över det; nej, här talas om en glädje, som beror bara på tron, av vårt förlitande på Guds ord och löften, under det att vi hos oss själva ser idel sorgeämnen.

Att tro är att bara på Guds löften ha tröst i något, som inte syns. Och här menas den saliggörande tron på Kristus, eftersom den ska verka "fröjd och frid", och det "genom den Helige Andes kraft". Denna tro är visserligen endast en Guds gåva, om vilken man väl må bedja, och ett verk som Gud åstadkommer endast genom evangelii predikan, när denna träffar utfattiga och vanmäktiga syndare. Men då ser och känner vi hos oss själva endast de mest nedslående saker. Och så ska även tron i alla möjliga bekymmer vara ett förlitande på Guds blotta ord, under det vi ser och känna endast vad som är hotande och bedrövligt.

Men hur kan vi då ha fröjd och frid? Ja, just då ska det bli en övernaturlig fröjd och frid — då ska fröjden förvisso vara endast Guds verk. Och ett sådant Guds verk är det aposteln här tillönskar oss; såsom han nu ytterligare tillägger: Att ni har ett fullkomligt hopp genom den Helige Andes kraft.

Detta är nu den sista och ljuvligaste frukten av allt det goda Gud gjort och gör, nämligen att vi har ett fullkomligt säkert hopp om den eviga saligheten. Ett sådant hopp är den största kraft i all vår kristendom. Detta hopp ger lust och kraft till troget löpande i den kamp som är oss förelagd; det ger mod och styrka att göra, lida och framhärda i allt som hör till kampen. "Fröjd i Herren ska vara er starkhet" — och salighetens hopp är vår hjälm i striden.

Hela livet är också eljest så fullt av bedrövelse, prövningar och jämmer, att det väl fordras ett fullkomligt hopp till den herrlighet Gud ska ge, om vi inte ska ge upp under vägen, bli trötta och försumliga, utan med tålamod och trohet framhärda. Men nu: för salighetens hopp har vi förvisso de starkaste grunder; ty för det eviga livet är vi skapade; för det eviga livet är vi dyrt återlösta; för det livet, och inte för det korta jordiska har Kristus utgivit sej själv till ett försoningsoffer; för det eviga livet har Gud givit oss sabbaten, ordet, sakramenten och den Helige Andes verk i själen. Är vi Guds barn och vänner, visst blir vi då också hans arvingar, visst ska han en gång göra sina vänner rätt glada och lyckliga.

Men se, trots att grunderna är så fasta och osvikliga, är dock våra hjärtan, genom naturens fördärv, så tvivelsjuka och ostadiga, att vi inte kan fasthålla detta saliga hopp, såvida inte Gud själv ger oss den dyra gåvan. Det hopp som beror av något vårt eget bemödande, tänkande och slutande, är alltid svagt och osäkert; men när Gud själv, genom den Helige Ande, inger oss vissheten, uppfyller oss med fröjd och frid i tron, då erhåller vi det fullkomliga hopp, som aposteln här omtalar.

Därför tillägger han de orden: genom den Helige Andes kraft. Här nämner aposteln nu den tredje personen i gudomen såsom verksam för vår fulla tröst. Den evige Fadern, som här kallades "hoppets Gud", verkar i oss ett fullkomligt hopp genom den Helige Ande, då Han uppfyller oss med fröjd och frid i tron. Och med detta tillägg, "genom den Helige Andes kraft", ville aposteln åter erinra, att vi inte själva förmår göra eller ta något, utan det blir oss givet ovanifrån.

O så viktigt det är att djupt känna, hur all nåd och kraft beror av Guds givande! All vår frid och tillväxt i det goda förhindras oupphörligt genom den inbillningen, att vi själva förmår göra något. Om vi också kan utvärtes bruka medlen, samt, när vi hör förmaningen, ivrigt önska oss det goda, ska vi dock snart erfara, att vi inte själva förmår ta oss det.

Och dock sitter den inbillningen om vår egen förmåga så djupt i vår natur, att den utgör det största hindret för  Guds verk i oss. Dels måste Gud då ideligen nedslå denna inbillning, genom att lämna oss i vanmakt, dels kommer också av denna inbillning allt detta otrosarbete, som så mycket förhindrar Guds verkande i oss. Däremot: hur varm och villig blir inte själen, när vi djupt känner och tror, att allt gott kommer av Guds givande!

Om detta handlar också sådana språk som dessa: "Mej förutan kan ni inget göra;" "vi är inte ens bekväma att något tänka såsom av oss själva;" "Gud är den, som verkar i er både vilja och gärning efter sitt goda behag." Om sådant ville aposteln erinra med de orden: "genom den Helige Andes kraft."

Vilket under av nåd
i Guds eviga råd,
som vi tryggt får förlita oss på!
När Guds Son är vår frid
i all möda och strid,
varför fruktar och ängslas vi då?

Gud ske pris, Gud ske tack!
Bort med ve, bort med ack!
Sådant passar ju inte för den
som är frälst, som är köpt,
som till Kristus är döpt,
som har Gud till sin Fader och vän.

fredag 28 december 2018

"Guds gåva och kallelse är sådana att han inte kan ångra dem." (Rom. 11:29)

Vilken mäktig tröst innehåller inte dessa ord! Textens huvudtanke är, att en förut av Gud given nåd och utkorelse inte kan av honom ångras eller återkallas.

Nu har även vi en mycket tidig kallelse och utkorelse till grund för vårt salighetshopp; oss är givna några dyra och allrastörsta löften. Tillämpom nu på dem: "Guds gåvor och kallelse är sådana, att Han inte kan ångra dem." Han "utvalde oss i Kristus, förrän världens grund var lagd."

Detta Guds frälsningsråd måste vara alldeles orubbligt — och av oss oberoende, eftersom Gud fattade det så tidigt, att ingen människa kunde medverka därtill. Det skedde, "förr än världens grund var lagd." Då ännu ingen dag var kommen, då ännu varken sol eller måne funnos, då Herren Gud i sitt eget eviga väsendes fria råd tänkte på att skapa världar och att på jorden skapa ett släkte efter sitt beläte, till barn och arvingar av alla sina gåvor, ett släkte, som skulle kunna beskåda och fröjdas av hans verk och hans fullkomligheter; och då han också, på det vi skulle lära att känna även hans gudomliga rättfärdighet och barmhärtighet, beslöt sätta oss på ett prov, och han förutsåg, hur vi genom den fallna ängelns avund och list skulle förledas, falla och fördärvas, ja, förutsåg allt det fördärv och elände, som skulle följa på fallet — se, då fattade han detta frälsningsråd, att ge oss till medlare sin egen evige Son, som skulle nedstiga till jorden, ikläda sej vårt kött och ta på sej vår sak, ta på sej lagens fullgörande och straffets lidande i vårt ställe, på det var och en, som i sin syndanöd endast flyr till honom, i tron håller sej till honom, ska inte förgås, utan få evinnerligt liv.

Detta var Guds eget fria frälsningsråd, Guds eviga nådeval, varom aposteln säger: "Han har utvalt oss i honom före världens grundläggning." "Han har tagit oss sej själv till barn genom Jesus Kristus efter sin viljas goda behag, sin herrliga nåd till lov." Detta sitt råd förkunnade han själv redan på syndafallets dag; och sedan lät han genom så många vittnen och genom millioner förebildande offer beständigt upprepa sitt löfte, till dess det i fullbordans tid uppfylldes i Jesu födelse, lidande, död och uppståndelse. Då vittnade Johannes Döparen: "Se Guds Lamm, som borttager världens synder." Då vittnade Herren själv: "Mitt blod blir utgjutet för er till syndernas förlåtelse." Då vittnade en stor evangelisters skara, att i honom allena är salighet; och att hans blod renar oss från alla synder.

Detta frälsningsråd är således mycket tidigt fattat och rikligen förkunnat. Skulle Herren Gud nu ångra och återta denna sin eviga kallelse och gåva och börja att söka rättfärdigheten hos oss, samt handla med oss efter våra synder? Är då den store Herren Gud inte trofast och oföränderlig i sitt eget eviga råd, samt vid sina många och dyra löften? Skulle han någonsin ändra, vad han själv beslutat och förkunnat — märk, "efter sin egen viljas goda behag"?

Sådant tänker vi inte om den store Guden, annat än när vår synd förskräcker oss; då tycker vi, att Gud ska handla med oss efter våra synder. Men må vi då väl besinna, att det var just för vår synds skull, Herren Gud gav oss sin Son till vår Frälsare. Skulle han då nu kunna se på våra synder och för deras skull varda oss onådig, oss, som med allt vårt elände likväl tror på Sonen och bara i honom söka vår frälsning? Skulle han dock för syndens skull tröttna vid oss och förkasta oss? Då vore ju hans eget evighetsråd tillintetgjort. Detta kan evinnerligen aldrig ske. "Guds gåvor och kallelser är sådana, att han inte kan ångra dem." Lovad och evinnerligen prisad vare Gud, som före världens grundläggning utvalt oss i Kristus, eller beslutat blott i honom vara oss nådig. Detta sitt evighetsråd ska han aldrig ångra. Detta är det första vi här borde betänka.

Sedan har han också tidigt gjort ett enskilt förbund med var och en av oss, nämligen då han i dopet, som är "ett gott samvetes förbund med Gud", upptog oss till sina barn och "iklädde oss Kristus", för att vi skulle endast i honom vara rättfärdiga och "alldeles rena". Skulle väl Herren Gud någonsin rygga detta förbund och nu börja döma en troende själ, efter vad hon är i sej själv? Är jag i otro avfallen, så är jag visserligen, såväl som en otrogen jude, nu en från vinträdet "avbruten kvist" och kan inte såsom sådan vara delaktig av stammens saft och sötma, av Kristi nåd; men Herren Gud "tänker evinnerligen på sitt förbund" och vill på mej använda en särskild nåd, att föra mej tillbaka.

Kort sagt: Vår otrohet kan inte göra Guds trohet om intet. Herren Gud kan omöjligt ändra och rygga sitt förbund. "Guds gåvor och kallelser är sådana, att han inte kan ångra dem."

Visst vill Jesus gärna se dej,
hur bedrövligt det än gått.
Skiljebrev kan han ej ge dej,
skiljebrev har ingen fått.

torsdag 27 december 2018

"Herren har inskänkt er en svår sömns ande och tillyckt era ögon." (Jes. 29:10)

Det som här är övermåttan tänkvärt och förskräckligt är, att det är Gud själv, den store kärleksrike Guden, som omsider så straffar sina föraktare, att han till deras eviga ofärd förblindar dem — den samme nåderike Gud, som så brinner av kärlek till människorna, att han utgivit sin evige Son för oss, och att han förlåter de ovärdigaste syndare alla deras brott emot honom, så snart de bara hyllar Sonen och blir hans lärjungar — den Gud, som beständigt förlåter de arma barnen alla deras synder och till sist vill ge dem en evig herrlighet, fastän de i sej själva förtjänt idel vrede — denne kärleksrike Gud inskänker åt några andra människor en "svår sömns ande", till ohjälplig förblindelse och förstockelse, nämligen åt dem, som står emot hans nådiga kallelse och skrymtar inför honom med blott yttre gärningar. Och denna förskräckliga straffdom har han låtit övergå själva egendomsfolket, sin vän Abrahams barn, när de började så skrymta inför honom.

Här ska vi se Guds förskräckliga rättfärdighet — se, att "Gud låter inte gäcka sig" — se att på samma gång han är övermåttan nådig mot de arma syndare, som hör hans röst och låter föra sej till bättring och tro, är han en alldeles förskräcklig hämnare över sina föraktare, som står emot hans nådiga kallelse. Och må ingen tänka, att denna fruktansvärda regering av Gud tillhörde blott gamla testamentets tid; nej, även den milde Frälsaren, mitt i sin kärleksrika nitälskan om själarna, uttalar samma dom över dem, som då hörde honom, men inte ar hans röst lydiga, inte ville ta emot den till bättring och tro.

Tänk, vilka förskräckliga ord av den nåderike Frälsaren, att han uttryckligen (Matt. 13) säger sej "fördenskull" tala med liknelser, att några av folket inte skulle fatta det — Han sade: "Dem är det inte givet;" "den som inte har, av honom ska också bli taget det han har." Och vad en sådan "inte har", det är mottagligheten för Guds röst, när denna tilltalar honom. Och vad som då ska tas ifrån honom, det är själva ljuset. Så säger också aposteln i 2 Tess. 2: "Därför att de inte anammade kärleken till sanningen, så att de skulle blivit saliga, fördenskull ska Gud sända dem kraftig villfarelse, så att de ska tro lögnen." Se, så långt går Guds rättfärdiga vrede i förblindelsedomen över hans föraktare, att han inte bara undanhåller dem ljuset, utan också sänder dem kraftig villfarelse för att de ska tro lögnen och bli fördömda.

Detta sista ställe förklarar också en händelse, som ofta bekymrar välmenta själar, nämligen att på vissa tider, i synnerhet då evangelium blivit med kraft och välsignelse predikat i ett land, även de gruvligaste villfarelser då uppstår och sprids i tal och skrift, ja, uppenbara anfall görs mot tron på Gud och Kristus. Då förskräcks Guds barn vid tanken på de många, som ska bortföras ifrån själva huvudsanningarna och förvandlas rentav till förnekare. Men då bör vi veta, att sådana händelser utgör Guds straffdomar över de obotfärdiga, vilka, med all den Guds nåd som erbjuds dem, aldrig låter säga sej, utan alltid står Guds Ande emot.

Och vi får inte klandra Guds domar, även då de visar sej i en så förskräcklig vrede, att han sänder kraftig villfarelse till dem som inte ville tro sanningen. Det är visserligen ömmande, ja, en gruvlig sak att skåda, hur odödliga själar nu ska förvillas och förhärdas, så att de "ska tro lögnen, på det de ska bli dömda"; men vi måste också besinna, att det inte heller är något ringa, det de har begått emot den store Herren, då de stått emot och föraktat all hans nåd — då de tilläventyrs inte bara hört hans ord framställas på det kraftigaste sätt, utan också sett hans Andes verk inom landet i många människors omvändelse, och ändå stått emot den kraftiga väckelse, som ligger däri — då de kanske även på sina egna hjärtan känt hans hulda klappande och ändå föraktat allt och gått bort till världen och fåfängligheten.

På ett så förskräckligt förakt emot Gud måste ju också följa någon förskräcklig dom. Gud är större än människan. Det är visst gruvligt, att människor ska förtappas, men det är intet mindre, att den store Guden skall bliva föraktad och gäckad. Det ska visst även bli en förskräcklig syn, när Domaren på den yttersta dagen visar bort de osaliga till den eviga pinan; men då ska Gud vara så stor och herrlig för de rättfärdiga, att de inte ska hålla de obotfärdigas ondska mindre än deras straff, att de under outsäglig förundran över Guds stora nåd och långmodighet, som frälst dem själva vid all deras synd och ovärdighet, ska med avseende på de osaliga bekänna Guds rättfärdighet och endast säga: "Gud, dina domar är rätta och allesammans rättfärdiga."

Sådant bör vi betänka, när kraftiga villfarelser förvillar människor, som hört men föraktat sanningen. Straffdomen är gruvlig, men inte större än deras brott. Om vi tycker att Guds straffdom är för hård, kommer det bara därav att vi inte håller Gud för så stor som han är.

Gods hjälper ej din arma själ en gång på vredens dag,
och till fåfänglig kunskap har ej Herren Gud behag.
Så bygg ej något fäste då av usla rör och strån,
men svara ärligt, svara Gud: Säg, tror du på hans Son?

onsdag 26 december 2018

"Det gjorde Gud, när han sände sin Son i syndigt kötts liknelse." (Rom. 8:3)

Dessa ord öppnar för oss en hel värld av de herrligaste glädjeämnen! De ställer på en gång för ett andligt öga den rika uppfyllelsen av hela den oräkneliga mängd av gudomliga uppenbarelser, löften och förebilder till Kristus, varav hela gamla testamentets långa väntotid var uppfylld. "Den tiden som av Fadern var förelagd" var nu kommen, då gamla testamentets barnaålder och förmyndarregering skulle ha sin ände, då alla de profetiska orden och förebilderna skulle gå i fullbordan.

När änglabudskapet ljöd över den betlehemitiska ängden: "Se, jag bådar er en stor glädje, som ska vederfaras allt folk, ty i dag är Frälsaren född åt er", då hade Ordet blivit kött, Gud hade sänt sin Son i syndigt kötts liknelse. Då såg man med ögonen, i den dyrbara krubban, alla löftens innehåll.

Här låg nu för ögonen den "kvinnans säd, som skulle söndertrampa ormens huvud". Här låg nu för ögonen den "Abrahams säd, i vilken alla släkter på jorden skulle bli välsignade". Här låg nu den "hjälten av Juda, som folken skulle tillfalla". Här låg nu den "Davids son", som på samma gång var "Davids Herre". Här nu den Zemah, telningen av den gamla Jesseroten, och det tecknet, att en jungfru föder en son, som heter Immanuel, Gud med oss. Här det "barnet, som bär sitt herradöme på sina axlar och heter Underlig, Råd, Gud, Hjälte, Evig Fader, Fridsfurste. Här den Israels Herre, som skulle födas i Betlehem, men — "vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet". Ja, här låg det lammet, som skulle tas ur hjorden, och vars blod, struket på dörrträden, skyddade mot fördärvaren.

Av sådana förutsägelser och bilder var gamla testamentets tid uppfylld. O, vad betyder dock detta? Vad betyder detta, att genom en lång världsålder av fyratusen år löper en kedja av förutsägelser om en viss stor man, som skulle komma, som skulle söndertrampa ormens huvud, bära världens synder, och i vilken alla släkter på jorden skulle bli välsignade?

Här blir dock mitt mörka hjärtas tvivel och motsägelser emot dessa årtusendens oräkneliga vittnesbörd såsom för vädret flygande damm och strån emot det gamla fasta berget. Herren Gud vare evigt lov och pris och tack för sin outsägliga gåva!

Gud sände sin Son. Här är nu själva hjärtpunkten i vårt språk och i hela vår kristna tro. Men här är också den punkt, som vi aldrig rätt kan få in i vårt hjärta. Här är den punkt, över vilken man bara borde anställa böner med mycket åkallande, att Gud ville förbarma sej över oss och öppna våra sinnen, så att vi måtte kunna se och skåda något i de omätliga djupen av Guds nådesunder, då Han åt vårt arma fallna släkte gav sin evige Son. .

Låt oss se, hur orden lyder! Det heter: "när han sände sin Son". Lägg märke till att det inte står: "då föddes Guds Son", utan så: "Gud sände sin Son". Det barnet, som du i anden skådar i krubban, är inte ett barn som erhållit ett så stort mått av Guds ande och Guds välbehag, att Gud därför kallar det sin Son — nej, annorlunda talar Skriften. Hon säger nämligen så, att det barnet var Guds evige Son, vilken "var när Fadern, förr än denna världen var skapad"; hon säger, att i Betlehem skulle födas den, "vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet"; att i begynnelsen var Ordet, och det Ordet var Gud, så att genom det är allting gjort, och det förutan är intet gjort, som är gjort; och Ordet vart kött och bodde ibland oss, och vi såg hans herrlighet, såsom den ende Sonens herrlighet av Fadren, full med nåd och sanning.

Sådant ligger i det ordet "sände" — Gud sände sin Son — således en Son, som var till förut, men som nu i tidens fullbordan endast blev sänd till jorden. Så säger också Kristus själv: "Så älskade Gud världen, att Han utgav sin ende Son." "Fader, förklara din Son med den herrlighet, som jag hade när dig, förrän denna världen  var." "Jag gick ut av Fadern och kom till världen, nu överger jag världen och går till Fadern."

Så säger också aposteln Johannes: "Därigenom är Guds kärlek till oss vorden uppenbar, att Gud har sänt sin ende Son i världen, för att vi ska leva genom Honom — Han har älskat oss och sänt sin Son till en försoning för våra synder." Och åter Paulus: "Det gjorde Gud, när han sände sin Son i syndigt kötts liknelse".

Se, sådant ska du förstå, då du sitter i anden vid krubban i Betlehem och skådar det märkvärdiga barnet, vars födelse bebådas av hela den himmelska härskaran för fattiga herdar i nejden och av den underbara stjärnan för visa män i Österlanden.

Tack och lov och ära och pris och starkhet vare vår Gud ifrån evighet till evighet, för hans outsägliga gåva!

Gud sände sin Son.

Herren av himlen är kommen till jorden,
enfödde Sonen är människa vorden,
Gud har fullbordat profetiska orden,
född är oss Frälsaren, Israels tröst.

Sion, din bidan var lång i årtusen.
Kristus är kommen, se julen, se ljusen!
Glädje i templen och glädje i husen,
frid och försoning för skuldtyngda bröst.

tisdag 25 december 2018

"Se, jag bådar er en stor glädje, som ska vederfaras allt folk." (Luk. 2:10)

Vilken är den stora, fröjdfulla sak, som ängeln bebådar här?

Svar (Gud vare oss nådig; Gud öppne våra sinnen!): Det är ju inget mindre, än att Gud är vorden såsom en av oss, att Gud är vorden människa, att Gud är vorden vår broder i köttet.

Vad säger Skriften? "Eftersom den som helgar och de som blir helgade är alla av en, därför skäms han inte att kalla dem bröder." Vilken är "den, som helgar"? Gud, den helige, höge och högtbesuttne. Vilka är "de, som blir helgade"? Människorna, de fallna, syndiga människorna.

De är två i en. Vad är det? De är bägge av en natur, av ett släkte. Gud och vi är bägge medlemmar av människosläktet; Gud är människa, vi är människor. "Därför skäms han inte att kalla dem bröder", efter de verkligen är bröder, såsom efter köttet härstammande från samme stamfader. Då tänker Kristus: "Varför skulle jag skämmas att kalla dem bröder? De är människor som jag, och jag är människa som de."

Så visade han också i själva verket, att han för ingen skämdes, varken för sin himmelske Fader eller för någon  människa, att kalla dem bröder, utan sa den ena gången till sin Fader: "Jag vill förkunna ditt namn för mina bröder och mitt i församlingen prisa dej;" den andra gången till en kvinna, Maria Magdalena: "Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och er Fader, och till min Gud och er Gud;" den tredje gången inför hela världen: "Det ni har gjort en av dessa minsta mina bröder, det har ni gjort mej."

Om vi nu betänker, att detta är en verklig och gudomlig sanning, att Guds Son har blivit vår broder, att det inte bara är en vänlig och kärleksfull titel, utan en sann, stor verklighet, som grundar sej därpå, att vi är alla av en, så måste vi medge, att om vi kunde rätt tro och besinna detta, skulle vi väl bli utom oss av glädje och förundran, skulle vi väl knappt kunna leva; ja, så måste vi medge, att våra hjärtan genom Adams fall blivit förskräckligen fördärvade, stendöda, iskalla, förstockade, tillbommade och av ett tjockt, otrosmörker omslutna, då vi så litet gläds, älskar och prisar. Vi skulle längta att fara hädan och med ängslan ropa: När ska det tunga, odrägliga täckelse, som så fördöljer Guds herrlighet, borttagas? Vem ska lösa mej från denna dödens kropp?

Men ännu mer: Frågar någon efter egentliga orsaken och ändamålet, varför Guds Son skulle bli människa, så talar Skriften därom på det allratröstligaste sätt: "Eftersom barnen har kött och blod, har han också blivit delaktig därav, för att han skulle genom döden nedlägga honom, som hade döden i våld, det är djävulen, och göra dem fria, som i hela sitt liv genom dödens räddhåga måste vara trälar." Och åter: "Därför måste han i alla stycken vara lik bröderna, för att han skulle vara barmhärtig och en trogen överstepräst för Gud att försona folkens synder."

Se här: Han skulle ha kött och blod i likhet med de förlorade barnen, för att han med sin död skulle lägga ned honom, som hade döden i våld, djävulen; att han skulle frigöra dödens trälar; att han skulle försona folkens synder; att han skulle  vara barmhärtig, mild, medlidande och deltagande. Observera: Människoskulder skulle med människoblod betalas, såsom med lag och rätt var enligast; en människa skulle umgälla, vad människan hade brutit. "Ty tog han blod av kvinnans blod, / varmed han gjorde saken god, / och lindrat kvinnans möda." Därför var också Guds första löfte, att "kvinnans säd skulle söndertrampa ormens huvud". Guds Son skulle därför födas människa och vara under den lag, som var människorna given, för att han skulle förlossa dem, som var under lagen, samt därmed göra oss till Guds barn. Guds Son skulle bli människobarn, för att människobarnen skulle bli Guds barn.

Denna förlossning ifrån lagen genom detta barnet hade Guds Ande redan genom profeten Jesaja tydligt och herrligt förutsagt: "Du har sönderbrutit deras bördas ok och deras skuldrors ris och deras plågares stav, likasom i Midjans tid; ty oss är fött ett barn, en Son är oss given." Vad är denna "bördas ok" om inte synden och lagen, som trycker oss såsom en tung börda och kallas i Gal. 5: "träldomens ok"? Vad är våra "skuldrors ris" och "plågares stav" om inte lagen, som lik en tuktomästares eller en slavdrivares gissel slår, driver och plågar oss i samvetet för våra synder, dömer oss till döden, lämnar oss åt djävulen och störtar oss i helvetet? Sådan Guds vrede, sådant gruvligt elände är det "skuldrornas ris" och den "plågares stav", som vår Gideon skulle sönderbryta, såsom i Midjans tid.

Nu allt är väl, för evigt väl,
nu är jag hjärtligt nöjd!
Här har nu varje mänskosjäl
en skänk från himlens höjd
som mer än tusen världar är:
Guds egen Son, vår broder kär!
Nu är jag hjärtligt nöjd.

Nu äntligen blir allting väl,
trots alla jordens kval.
Om mej försmäktar kropp och själ
i tidens jämmerdal:
har jag på himlens tron en bror,
då blir allt väl - min tröst är stor!
Jag är av hjärtat nöjd.

Som barnen hade kött och blod,
så skulle han det ha.
Han blev oss lik, fast ren och god,
en verklig människa.
Guds Son med oss i syskonlag,
av kvinna född som du och jag!
Nu är jag hjärtligt nöjd.

Se, det var evighetens råd,
försoningsgåtan stor!
Ack, under av en evig nåd:
Guds Son blir mänskors bror
och sina bröders borgesman.
Ja, i hans död min synd försvann
och jag är hjärtligt nöjd.

Jag är i mej en bunden träl,
i Kristus är jag fri.
Min gamle Adam gör min själ
otaligt bryderi,
men när Guds egen Son för mej
blir människa och offrar sej,
då är jag hjärtligt nöjd.

Då vågar jag ej låta bli
att tro och vara nöjd.
Då vågar jag ej se förbi
försoningsvärdets höjd.
Ty är den stor, min syndaflod,
långt större Lammets död och blod.
Jag är av hjärtat nöjd.

Nu allt vad mänska heter, kom
till denna julfröjd ren!
Fast icke du är ren och from,
du likaväl är en
av dem som Gud till broder fått.
I himlens arv du har en lott.
Så var av hjärtat nöjd.

O, stäm då in med salig fröjd
i änglaskarans ord:
"Pris vare Gud i himlens höjd
och frid uppå vår jord,
till människor Guds välbehag!"
Jag sjunger till min sista dag:
jag är av hjärtat nöjd!

måndag 24 december 2018

"Och Ordet vart kött" (Joh. 1:14)

Ordet, det eviga ordet vart kött! Guds evige Son blir människa, en verklig människa, blott icke en syndig, utan en ren människa.

Född av kvinna. Den, som är född av en sann, naturlig kvinna, måste vara en sann, verklig människa. En verklig kvinna föder intet annat än en verklig människa. Så är då Guds evige Son verkligen en medlem av vårt släkte, så att hans stam och släktingar räknas ibland Adams avkomlingar, såsom också första bladet av nya testamentet visar. Guds Son är vår släkting, vår blodsförvant, "bröderna lik", synden undantagen. Obegripliga Guds kärlek, som fattade ett så besynnerligt och nådefullt råd om vår frälsning!

Men här svartnar det dock för förnuftets öga. Guds evige Son vår blodsförvant, vår bror! Är det sant? Är det möjligt? Jag börjar och jag slutar, och jag börjar igen med denna punkt. Är det sant? Är det möjligt? Jag kan inte begripa det, men jag kan inte heller komma ifrån det. Mina tankar snärjs såsom i ett nät av eviga obegripligheter, men också oundkomliga vittnesbörd; och frågan har den vikt, att med den hela kristendomen står eller faller, och med den vår frälsning och salighet.

Å ena sidan är det alldeles för mycket stort och herrligt, att vi arma fallna människobarn ska vara så högt skattade och hedrade, att Guds evige Son ska vara vår broder och blodsförvant — det är för mycket stort och herrligt, så att jag inte kan tro det för dess storhets skull.

Å andra sidan är mej denna stötesten för svår att bortkasta. Där står en hel värld av vittnesbörd om honom: Först en hel lång världsålder av besynnerliga förutsägelser och sedan en efterföljande världsålder av besynnerliga uppfyllelser, av de underbaraste punktliga uppfyllelser av allt, vad som var förutsagt. Kan jag helt kasta bort den personen, som utgör föremålet för alla dessa förutsägelser och uppfyllelser? Den stenen, som av byggningsmännen blev bortkastad, men som Gud dock gjorde till en hörnsten, ska också jag försöka att kasta bort honom?

Eller kan jag kasta bort bara vad jag ser för ögonen i denna dag av hans rike på jorden? Ja, kan jag kasta bort allt som jag själv erfarit av den trogne Herren? O nej, Han är en levande och närvarande Gud, vi känner honom ju, och det endast såsom uppenbarad i köttet; ty ingen känner Fadern utom Sonen. Men då — kan jag då å andra sidan tro allt detta stora och herrliga, som ligger däri, att Gud är vorden uppenbar i köttet? Det är ju dock alldeles för mycket stort och herrligt!

Och likväl är det en evig och gudomlig sanning — en sanning, som är lika viss och gudomlig, om än alla människors förnuft går sönder på densamma. Ja, Gud vare lov, att vi inte kunna begripa den, d. ä. att vi inte har en så liten Gud, att vårt arma blinda förnuft kan följa honom. Gud bevare oss för att ha en Gud, som inte skulle övergå vårt förstånd! Men att det arma, fallna och trånga hjärtat inte kan behålla denna outsägliga skatt och glädje, det är dock en plåga, för vilken man kan önska sej en snar förlossning.

Kunde jag blott behålla denna stora herrlighet levande i mitt hjärta, att Guds evige Son är vår blodsförvant, vår broder, då ville jag inget mer, då hade jag nog. Ja, för tid och evighet nog. Ty då skulle jag dock draga sådana slutsatser av det saliga förhållandet, att inte mer någon enda sorglig tanke skulle kunna få rum i mitt hjärta; nej, mitt arma hjärta skulle väl hellre vilja sönderbrista av allt för stor fröjd och glädje. Ty har vårt fallna och förnedrade släkte blivit så hedrat, att Guds evige Son har givit sej in i vårt släkte, blivit en av oss, blivit vår blodsförvant — o, då vill jag inte mera veta — då har vårt släkte sannerligen blivit så ärat och upphöjt över alla änglatroner, ja, upp till själva himmelen, att man må väl säga, att vår genom syndafallet lidna skada, skymf och förnedring är mer än rikligen hämnad och ersatt; så att det omsider nu är den allrastörsta ära att vara människa — ja så, att de heliga änglar sannerligen hade skäl att önska: "Ack, den som vore människa!"

Det är sant, vad Luther anmärker, att sedan Guds Son blivit en människa, borde det dock ha den frukt och verkan på oss, att vi skulle innerligen älska och glädjas åt allt, vad som heter människa, och aldrig mer kunna hysa ovänlighet mot någon medlem av det släktet. Alla kristna borde ock till sin tröst och uppmuntran mot all livets vedervärdighet något djupare försänka sej i denna betraktelse och be Gud om nåd att få den in i hjärtat, så att de med stor förundran och glädje kunde säga: Nu vill jag inget mer! Guds Son är en människa. Då ska med allting bli väl. Är Guds Son vorden vår blodsförvant, då anar jag någon större kärlek i Guds hjärta till oss människor, än vi vanligen tror; då måste det inte vara, såsom det ofta förekommer  oss, att Gud är fjärran och liknöjd om oss, nej, då måste det endast ligga något djupt fördöljande därunder, något underligt lekande med oss, när han så förhåller sej, som om han inte brydde sej om oss.

Ordet blev kött och tog sin boning bland oss,
kom till vår jord, Kristus är hans namn.
Så Gud sig härlig för all världen visar.
O kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja
vår Herre Krist.

söndag 23 december 2018

"Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, människorna en god vilja." (Luk. 2:14)

Så sjöng den från himmelen utskickade änglaskaran på Jesu födelsedags morgon, när budskapet var utropat: "I dag är eder född Frälsaren." Strax vart med ängeln ett stort tal av den himmelska härskaran, som lovade Gud och sade: "Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, människorna en god vilja."

Hur mycket mer skulle inte vi, som är av det så högt välsignade människosläktet, vi, vilka den glada tidningen egentligen angår, böra fröjdas och sjunga detta Herrens pris? Detta ämne är därför högst glädjande och kärt för trogna hjärtan.

Ja, det är väl i sej självt så stort, herrligt och glädjande, att den som kunde riktigt tro och se det gudomliga under av nåd och kärlek, som ligger däri, "att den evige Guden blir ett människobarn, att Skaparen ligger på hö och skarn och oss helt och hållet sej skänker", skulle väl för stor glädje knappt kunna leva, skulle väl av idel outsäglig fröjd beständigt ropa ett evigt och oupphörligt: "Ära vare Gud i höjden!"

Ingen på jorden kan väl rätteligen tro och fullt besinna detta; men de trogna har dock över detta ämne, såsom över allt vad Kristus gjort till  vår frälsning, en sådan glädje, som eljest ingenting annat i hela vida världen kan skänka, och en sådan glädje som eljest ingen annan, ingen, som inte är rättrogen, någonsin haft.

Härav kommer, att detta ämne även förträffligen tjänar dej, om du en gång ville rätt allvarligt pröva halten och beskaffenheten av din gudaktighet. En sann julglädje, liksom all verklig glädje över Kristus och i Kristus, utmärker verkligen en sann kristen.

På glädje och glädje är stor skillnad. Mången kan väl vid julen vara upprymd för några ljuva högtidskänslor, vartill många anledningar kan bidra; men att verkligen för egen del vara så glad åt själva Frälsaren och hans födelse, att han börjar älska, prisa och tala om honom, såsom man ju gör, när man är glad åt något, det kan han inte en halv timme.

Mången går ännu längre: han kan vara mycket religiös, andäktig, nitisk, verksam för Guds rike, tänka och tala klokt i andliga ämnen, ja, bedja, kämpa och göra många goda verk för att bli salig. Men att verkligen i sitt hjärta glädjas över Frälsaren, att med lust tala om honom, bekänna och prisa hans förtjänst, det kan han  inte en enda timme.

Och vad bevisar detta? Ja, vad kan detta bevisa annat, än att Kristus inte ännu blivit sådana människors hjärtetröst och skatt; att de inte ännu rätteligen trott på Honom; att de inte fått Anden, som ger liv; att de är antingen i en köttslig säkerhet invärtes mitt under all religiositet, såsom fariseerna — ty då har inte Kristus sådant värde, att hjärtat kan bli glatt — eller också ligger de för hemliga skötesynder, eller av judiskt egenrättfärdighetsarbete, ännu i otro.

Skriften kan inte bli om intet, den som säger: "Andens frukt är kärlek, fröjd, frid. Guds rike är rättfärdighet och frid och fröjd i den Helige Ande." Där det nu aldrig blivit frid och fröjd i den Helige Ande, där har ännu aldrig Andens liv eller Guds rike tillkommit. Och åter säger Skriften: "Jag tror, därför talar jag." "Där er skatt är, där förblir också ert hjärta; och varmed hjärtat är fullt, därav talar munnen."

Av detta följer åter, att den som inte vill tala om Kristus, inte har sin lust däri, utan hellre talar om andra ämnen, som väl också kan vara viktiga, den har i dessa andra ämnen större skatt, större glädje och tröst än i Kristus; och Kristus är då inte hjärtats trosgrund, om än förståndets och bekännelsens.

Ja, av detta följer, att så länge du aldrig blivit så tröstad och glad i Kristus, att du börjat vilja tala om honom, prisa och bekänna honom, så har du inte ännu rätteligen trott; du är antingen under syndens träldom, säker och sovande, eller under lagens träldom i finare eller grövre egenrättfärdighetsarbete.

Så sannas ännu alltid andligen, vad de ifrån babyloniska fångenskapen frigjorda israeliterna bekände om sej själva: "Då vi var fångna, då vi satt vid älvarna i Babel, då hängde vi upp våra harpor på de pilträd, som är där; då bad de oss sjunga och i vår gråt vara glada; men — hur skulle vi sjunga Herrens visa i främmande land?"

Och så är det. Att vill förmå en otrogen själ, som ännu är främmande för Gud och bunden i sin ande, till andlig glädje, är lika fruktlöst, som att vilja förmå snö och is att brinna. Sjunga och tala kan man möjligtvis; men att verkligen glädjas, det är hjärtats egen fria sak, som man inte kan tvinga sej till. Och att fröjdas i Frälsaren och självmant prisa hans förtjänst, det är en Andens frukt, är Guds fria gåva. På Sions berg sjungs en sång om Lammet, som är dödat; "och ingen kunde lära den sången", förutom de tecknade. Och ingen kan smaka en rätt julfröjd, förutom de troende.

Detta är ägnat att tjäna oss till självprövning. Detta visar oss också vad som egentligen fordras för att få en sann julfröjd, nämligen att hava lärt känna vad synden vill säga, samt i Kristus finna sin förlossning därifrån. Med andra ord: här fordras bättring och tro.

Ära vare Gud i höjden,
som i kärlek underbar
ende Sonen, Jesus Kristus,
till vår frälsning givit har!
Född är Frälsaren och Herren,
konungen i Davids stad.
Varje mänska, ung och gammal,
sjung och var av hjärtat glad!

lördag 22 december 2018

"Se, jag lägger i Sion en förtörnelsesten och en förargelseklippa, och var och en som tror på honom ska inte komma på skam." (Rom. 9:33)

Hur går nu detta till? Hur kan Kristus bli oss till skada och fördärv?

Hur det gick till för judarna, det ser vi tydligt i evangelisternas berättelser. De stötte sej först på hans personliga ringhet och nesliga död; och för det andra på hans lära och domar, vilka stridde rakt emot deras. På samma sätt sker det ännu i dag.

Först vet vi hur hela den blinda världen stöter sej på Kristus och hans evangelium, såsom på en "dåraktig predikan", en "galenskap". Guds Sons mandomsannammelse och djupa förnedring, läran om försoningen genom hans död, om sakramenten m. m., allt är det en galenskap för den naturliga människan.

Men den egentliga "förargelsen", som vår text närmast måste syfta på, då den betraktas i sitt sammanhang, är själva den huvudläran, att Kristus benådar och saliggör de ovärdigaste syndare, under det han fördömer de frommaste verkhelgon. Detta är den rätta "stötestenen" i alla tider; så att det ännu alltid heter så: "Denne tar emot syndare" — "visste han, hurdan denna kvinnan är, som hanterar honom; för hon är en synderska" o.s.v. Kristus skulle inte ta emot syndare, utan blott heliga.

Denna "förargelse" eller anstöt uppstår ännu överallt, där evangelium i Ande och sanning predikas; och detta inte bara hos lättsinnigt folk, utan också hos många som "har nit om Gud" och "far efter rättfärdighet", hos många som förut gällde för de mest upplysta och fromma kristna, som nu blir alldeles förvirrade och börjar försmäda det evangelium, som dock är Kristi eget nådefulla ord. De kallar det då en ny och för helgelsen farlig lära och bliva rentav dess fiender.

Det händer dem alldeles så, som hos profeten säges: "De ska besnärjas och bli fångna." För hade inte Kristus med sitt evangelium kommit till deras ort, så hade de alltid förblivit ostörda i sin fromhet; men nu blir de "besnärjda" och uppenbaras såsom evangeliets fiender, bara därför att detta kom till dem i ett klarare ljus samt i kraft och bevisning. Och var och en, som tror på honom, ska inte komma på skam. Lovat vare Herrens namn!

Fastän mängden av Israel och mängden i kristenheten stöter sej och faller på denna sten, finns det dock andra, för vilka han är en "kostlig hörnsten", en salighetsklippa, på vilken de bygger all sin tröst i livet och i döden; och till sådana sägs nu här slutligen denna försäkran: "Var och en, som tror på honom, ska inte komma på skam." — "Inte komma på skam", det vill säga: inte bli sviken i sitt hopp på honom. Det ska inte fela, att vi verkligen ska få allt det, som vi i tron på Kristus har hoppats.

Men att en särskild försäkran ges därom, det visar, att de troende också brukar anfäktas med den fruktan och ovissheten: Månne jag också verkligen äger och uppnår vad orden innehåller och lovar?

Att sådan ovisshet besvärat helgonen, ser vi också överallt i deras historia, liksom vi alla känner det hos oss själva. Så fördolt är livet i Gud, så många är våra brister och skröpligheter, så svag och dunkel är vår tro, att vi ofta inte vet om vi verkligen är ett saligt folk, fastän vi tror på Jesus. Då kommer den evige Fadern här och försäkrar: Bygg med all trygghet på den stenen, som jag lagt i Sion. Han sviker aldrig. Och den som tror på honom ska inte komma på skam.

Och måtte vi då särskilt beakta och begrunda de orden: var och en — här är ingen åtskillnad; här är inte en enda människa undantagen — var och en som tror på honom — var och en som i sin syndanöd flyr till honom, var och en som förtvivlar på all sin egen rättfärdighet och alla egna försök att frälsa sej, men i sådan förlägenhet hör och omfattar evangelium om Kristus, d. ä. som så dras till honom och fästs vid honom såsom de syndare och synderskor, som i Kristi kötts dagar blev hans folk och nya människor — var och en, som så tror på honom, den ska inte komma på skam — kan inte, får inte komma på skam, utan ska få evinnerligt liv, så sant Gud är trofast och sannfärdig och inte kan bedra de sina.

Friskt mod, hur än satan vår ofärd bereder,
den klippan står fast som vi bor i ändå!
Vi fäller ej modet förrn klippan skjuts neder,
men klippan är Gud, och nog skall han bestå!

Ja, pris vare Gud, som sej själv oss har givit
till livsgrund, rättfärdighet, klippa och sköld!
I dej, Herre Jesus, vi härskar i livet
och sjunger för evigt om seger och fröjd!

fredag 21 december 2018

"Detta är mitt testamente med dem, då jag tar bort deras synder." (Rom. 11:26)

Här talar den store Herren Gud. Hör vilket språk! "Detta är mitt testamente med dem", eller mitt förbund med dem, "då jag tar bort deras synder". Detta är Guds testamente.

Ett testamente är det mest oryggliga förbund, då det är "gillat" och stadfästat "genom hans död, som gjorde testamentet". Det är då dennes yttersta vilja, och man tar sedan ingenting därifrån, "man lägger inte heller något till", såsom aposteln anmärker. Ett sådant oryggligt förbund säger Herren sej också göra med det avfälliga Israel.

Och vari består då detta förbund? Så säger Herren själv: "Att jag tar bort deras synder." Så beskriver han detta förbund i Jer. 31, nämligen att detta nya förbund inte skulle vara sådant som det förra, det han gjorde med fäderna, då han förde dem ut ur Egypten, och de kom till Sinai; nej, detta skulle vara ett nytt och ett annat förbund. Och skillnaden skulle i synnerhet vara denna, att då i det förra förbundet lagen var skriven på stentavlor, för ovilliga hjärtan, så att han "måste tvinga dem", så skulle i det nya förbundet lagen skrivas i deras hjärta och sinne; och då i det förra förbundet synden inte skulle förlåtas, utan avstraffas, så skulle i det nya förbundet "missgärningarna förlåtas och synderna aldrig mer kommas ihåg".

Det var alltså syndernas förlåtelse och hjärtats förändring, som skulle utmärka det nya förbundet. Detta skulle vara ett nådeförbund, ett fridsförbund och ett evigt förbund, såsom Herren så ofta förklarade. Och ett sådant förbund ville Herren göra även med sitt avfälliga Israel.

Se då åter här den omätliga storheten av Guds nåd! Då de hade så gruvligt syndat, som Israels hela historia visar, då gör han ännu ett sådant förbund med dem, att Han själv tar bort deras synder. Visserligen lät Han först sin rättfärdiga vrede gå över dem, dels i deras hjärtans förstockande, dels i alla yttre straff och plågor, i Jerusalems förstöring och folkets förskingring; men sedan vill han efter detta åter bevisa dem en sådan nåd, som det nya förbundet lovar, vill åter förlåta dem, vill själv ta bort deras synder och aldrig upphöra att göra dem gott. Sådan är Herren Gud. Minns, att sådan är Herren Gud.

Allt detta är skrivet oss till lärdom. Då Herren Gud benådar ett sådant folk och förlåter sådana synder, som Israels var: vem ska han inte då benåda? Vilka synder ska han inte då förlåta? De gruvligaste, ovärdigaste synder är förvisso de som vi begått sedan vi tagit emot mycken nåd. Ingenting förskräcker oss så, som då vi måste säga oss: Jag visste Guds vilja, och jag har tagit emot så stor nåd, och likväl har jag så syndat.

Men se nu här! Just så var det med Israel. Därtill var deras synder så gruvligt stora. Och ändå vill Herren Gud förlåta alltsammans, om de bara inte "förblir i otron". Han vill själv "ta bort deras synder", två dem rena i försoningsblodet och göra dem allt gott. Är det inte här bevisat och bekräftat, vad han säger i Jes. 1: "Kom och låt oss gå till rätta med varandra; och om era synder än vore blodröda, så ska de dock varda snövita; och om de vore såsom rosenfärg, så ska de dock varda såsom en ull."

Och märkom åter de orden: "Jag tar bort deras synder", nämligen att han, den förolämpade, vill själv ta bort synderna. Vi menar vanligen, att vi själva måste först befria oss från synderna, innan Gud kan vara oss nådig. Men här säger Herren åter, såsom överallt i ordet, att han själv vill ta bort våra synder. —

Och syndens borttagande är tvåfaldigt. Först tar han bort syndernas skuld, genom försoning och förlåtelse, så att de inte mer ska fördöma oss, utan vi ska för alltid vara i ett nåderike, det vill säga, att alla de synder, som ännu är i vårt kött och tyvärr ofta utbryter, aldrig ska tillräknas oss, utan vara för Guds ögon, såsom om de inte vore synder, utan bara sjukdomar och lidanden, för vilka Han vill trösta oss, ja, "medlida med oss".

Sedan ska han också ta bort synderna i avseende på deras herravälde, så att de inte mer ska regera oss, utan vi ska kunna gå en helt annan väg genom livet, än hela världen går. Herren själv ska med sin Ande och sin tuktan döda synden i oss och helga hela vårt väsende.

Betänkom, att även detta ska Herren själv göra. Vi menar vanligen, att om än Gud för Kristi skull förlåter oss våra synder, ska det dock vara vår sak att rensa ut och döda dem. Men så säger Herren: "Jag ska ge dem min lag i hjärtat, och i deras sinne skall jag skriva den." "Jag ska ge dem min fruktan i hjärtat, så att de inte ska vika ifrån mej." "Gud är den, som verkar i er både vilja och gärning efter sitt goda behag." "Vi är inte ens bekväma något tänka, såsom av oss själva; men är vi till något bekvämliga, så är det av Gud."

Alla bestraffningar och förmaningar till oss ska alltså lära oss att söka allt hos Gud — och så lära oss att begära och ta emot all nåd av Gud, att för allting prisa Gud.

Salig för intet, frälst av Guds nåd
enligt Guds fasta evighetsråd:
utan förskyllan fick syndare
nåd och förlåtelse.
Äran, äran, den ska Jesus ha
här på jorden och i himlarna,
han har borttagit alla synderna,
amen, halleluja!

torsdag 20 december 2018

"Mej förutan kan ni inget göra." (Joh. 15:5)

Det är anmärkningsvärt, att i grundtexten står här ett dubbelt nekande, som uttrycker: "alldeles inget." Jag vill inte glömma, att Herren själv här sagt: "Ni kan alls inget, alls inget göra". Och Han har ännu till detta lagt en bild, som på det starkaste uttrycker detta "alls inget", nämligen i den från stammen avbrutna grenen, som ligger på marken och förtorkas; det är ju omöjligt, att en sådan gren skulle i detta tillstånd bära frukt. Se, om en sådan gren säger Kristus: "Såsom grenen inte kan bära frukt av sej själv, med mindre den förblir i vinträdet, så kan inte heller ni, utan att ni förblir i mej." Allt bedjande, allt allvar, all kamp och strid är fruktlösa, tilldess ni först är inympade i mej. Utan att ni förblir i mej, kan ni ingen frukt bära.

Så talar Kristus här. Och så säger aposteln: "Vi är inte ens bekväma att tänka något, såsom av oss själva." Besinna, när man inte ens kan regera sina tankar, vad kan man då göra? Så säger också samme apostel, att Gud även måste ge dej den goda uppriktiga viljan. Han säger: "Gud är den, som verkar i er både vilja och gärning efter sitt goda behag." Och detta verkar Han i de förödmjukade själar, som av sina egna fruktlösa bemödanden endast lärt, att de själva allsintet förmår. När de hör hans röst och låter sej vändas till Jesus, gör Han dem levande i honom. Men vill de själva strida och verka, då måste ännu allt ont råda över dem. —

Sådant hade en gammal kristen lärt, då han till en yngre broder, som klagade över sin ömkliga vanmakt i striderna, gav det underliga svaret: "Det är ju inte möjligt, att du kan segra, medan du strider." Då detta ansågs alltför kätterskt, tillade den gamle: "Så länge du strider, menar jag, så länge ditt eget jag ännu har någon kraft oförsökt och ärnar genom den övervinna." Nej, du ska bli till intet. Då kommer Herren och frågar dej: Har du ännu någon förmåga att försöka? Kan du ännu göra något själv? Svarar du då av hjärtat: Nej, jag är förtappad, det är slut med mej; så säger Herren: Då kan jag väl dra dej utur träcken och sätta dina fötter på ett hälleberg, så att du kan gå med säkra steg.

Så beror då allt liv, all lust och kraft att bära frukt av förblivandet i Kristus. När jag har den saliga hemligheten i mitt hjärta, att jag är i Guds vänskap, att Gud förlåtit mej alla mina synder, och att jag har av Kristus en sådan outsägligt stor tjänst och nytta, nämligen att ingen synd tillräknas mej, utan jag lever i ett sådant förhållande av beständig skuldfrihet, som om ingenting vore synd, som om aldrig någon lag varit oss given, varken ett eller tio bud - o, då blir mej den Herren på allvar dyrbar, och då bryr jag mej föga om hela världen, då vill jag leva för min Herre, då bekänner jag Honom med ord och exempel och gör nu med nöje, vad förr varit svårt. Jag är väl inte befriad från det orena och motsträviga köttet, men i denna trosförening med Frälsaren ligger dock den egentliga fruktbärande kraften.

Därtill kan jag nu först rätteligen bedja emot allt ont, ty jag beder nu i tron och i Jesu namn, och inte med detta självrättfärdiga syfte, som förut gjorde, att Herren inte kunde höra mej; ty då hade endast min själviska inbillning fått näring. Nu har jag allt i Herrens nåd och ser bara på hans välbehag; och då gäller, vad Herren säger: "Om ni förblir i mej, och mina ord förblir i er, allt det ni vill må ni bedja, och det ska ske er." Och vad du inte får på denna väg, nämligen genom förblivandet i honom, det befall åt hans vishet och välbehag. Han kunde väl, om han ville, göra dej alldeles helig och änglaren; men han vet bäst vad som är nyttigast för oss.—

Du svarar: "Inte kan den Helige vilja det onda; visst måste felet vara hos mej, då jag inte får den och den kraften!" — Sannerligen, felet är säkert hos dej, men nämligen något sådant fel, som Kristus omtalat. Du vill t. ex. leva i din egen starkhet och inte i hans nåd, då är det felet. För en sådan benägenhet lät Han Petrus sållas av satan och Paulus kindpustas av en sådan, för att lära honom inte förhäva sej, och sade: "Låt dig nöjas åt min nåd; ty min kraft är mäktig i de svaga." Den gången var svagheten för Paulus hälsosammare att lära känna än starkheten.

Eller du vill leva i fåfänglighet, i en förströdd och världslig anda och inte hålla dig tätt intill din Frälsare, men vill ändå själv föra ett varsamt och kristligt leverne; då är det felet, ty då avtar genast frukterna, och Herren säger: "Såsom grenen kan inte bära frukt av sig själv" o.s.v. Likaså, om du lever i otro och trälsinne, såsom redan är visat, då kan du inte bära frukt.

Härav kommer, att om det också ser ut än så orimligt, att du skall fortfara att förbli i honom, då det syns dej så skröpligt med din kraft, så finns inget annat råd; vart ska du fly? Han är den ende, som har all makt i himmelen och på jorden! Han är den ende ormaförtramparen, som är kommen att förstöra djävulens gärningar. Sök då bara att bli ännu närmare förenad med honom och komma till en ännu vissare tro!

Bliv i Jesus, vill du växa till
i de stycken som din Gud behagar!
Bliv i Jesus, om i tron du vill
ta ditt kors att bära alla dagar!

Bliv i Jesus, vill du hålla ut
modigt, troget, segerrikt i striden!
Han med frid skall kröna dej till slut
och din mödas dag är snart förliden.

Bliv i Jesus, lita på hans makt
och hans trofasthet i alla skiften!
Att han skall fullborda vad han sagt,
därom vittnar tydligt hela Skriften.

onsdag 19 december 2018

"Han, som uppväckte Kristus från de döda, ska också göra er dödliga lekamen levande för sin Andes skull, som bor i er." (Rom. 8:11)

"Han ska göra er dödliga lekamen levande." Dessa ord visar, att just våra egna kroppar, just de kroppar, som läggs ner i jorden, genom Guds allmakt ska återställas till livet, fast så förändrade och förherrligade, att de i avseende därpå inte ska vara desamma som förut.

Sådant var redan för Job uppenbarat, då han sa: "Jag ska bli omklädd med denna min hud och ska i mitt kött få se Gud." Och profeten Esaias säger: "Dina döda ska leva och med lekamen stå upp igen. Vakna upp och beröm er, ni som ligger under jorden; ty din dagg är en grön marks dagg, och jorden ska ge ifrån sej de döda."

Varje själ ska på den yttersta dagen återförenas med sin egen kropp, med vilken hon i tiden gjort gott eller ont, tjänat Gud eller djävulen. Ty såsom kroppen här i tiden varit själens organ eller verktyg, så måste den också delta i den salighet eller de plågor, som följer i den andra världen, allt efter som människan levat i mörkrets rike och tjänat synden, eller i Kristi rike och då gjort det goda för hans skull.

Men, såsom redan är antytt, ska de uppståndna kropparna vara så förvandlade, att de ska passa för det evighetsliv, i vilket de ska gå in. Det förgängliga måste ikläda sej oförgänglighet, och de, som varit förenade med Kristus och hans Ande, ska nu bli Kristi förklarade lekamen lika. Så som de här i tiden har burit den förste Adams liknelse, vilken var av jorden jordisk; så ska de i uppståndelsen bära den andre Adams liknelse, vilken var himmelsk.

I Fil. 3 läser vi om Kristus: "Han ska förklara vår skröpliga lekamen, på det Han ska göra honom lik med sin förklarade lekamen, av den kraft varmed Han förmår underlägga sej allting." Liksom när Kristus förklarades på berget, hans ansikte "sken såsom solen, och hans kläder var vita som ett ljus"; så ska också, enligt Kristi egna ord, "de rättfärdiga skina såsom solen i deras Faders rike." Herren Gud föröke oss tron!

Uppståndelsens hemlighet och herrlighet är så oändligt mycket högre, än att något människoförnuft kan fatta den, att den, som härom vill tillfråga sitt förstånd och tycke, måste stanna i mörka natten av otro och tvivel. Här fordras att endast veta, på vem man tror, veta, om Han är både allsmäktig och sannfärdig, och sedan vet man, hur det skall gå till i uppståndelsen. Men då fordras här visst även, att mer än en gång bedja Gud om trons gåva.

"För sin Andes skull, som bor i er". För ännu mera eftertryck upprepar aposteln här grunden för deras visshet om en herrlig uppståndelse, nämligen att Guds Ande redan bodde i dem. Han vill säga: Tänk, när Gud redan givit er sin Ande, när era kroppar redan på jorden varit Guds tempel, i vilka Han bott och verkat, vilka Han helgat och renat, förvisso vittnar detta, att Han ämnar göra något herrligt av dem. Det vore att nedsätta den Helige Andes majestät och ära, om dessa hans tempel, era kroppar, skulle såsom ruiner förläggas och bli till intet.

Och måtte var och en tänka på detta! Det är väl och gott, att du i alla fall tror på själens odödlighet; men det är alldeles inte likgiltigt, om du tror allt Guds ord, eller upptar och tror bara vad du finner rimligt, och däremot tvivlar på annat. Därmed har du redan avträtt från trons väg och kan sägas inte mera tro, endast på Herrens ord tro, utan du tänker fritt vad ditt arma förnuft och tycke förestavar. Nu är det ju inte själarna, utan förvisso kropparna, om vilka Herren så ofta försäkrade: "Och jag ska uppväcka honom på den yttersta dagen."

Om nu du inte förstår, hur förmultnade eller förbrända kroppar ska kunna uppväckas, eller hur havet skall återgiva sina döda, eftersinna då om du förstår hur Gud en gång skapat alla ting av intet, eller vem som givit Honom ämnet till allt. Svara Honom på de frågor, Han ställde till Job: "Var var du, då jag grundade jorden?" Böj dej för den Höge och Högtbesuttne och bekänn, att du förstår inget, och att Han är en allsmäktig undergörare. Be om en stråle av hans ljus och skåda sedan på allt, vad Han gjort för oss, då Han sänt oss sin Son, sitt ord, sina sakrament, sin Ande, och eftersinna, om inte allt detta vittnar, att Han ärnar göra oss herrliga till både kropp och själ — och du ska bekänna, att Han, "som återfört ifrån de döda den stora Fåraherden genom det eviga testamentets blod, vår Herre Jesus", också ska återföra hans folks kroppar för sin Andes skull, som bor i dem.

 Högtlovat vare hans herrliga namn evinnerligen!

O, låt stämman ljuvligt klinga,
tungan röras utan tvång,
sjung om lidandet som frälste,
uppstäm påskens segersång,
sjung om honom, Livets Furste,
som ska väcka oss en gång!

Vilken syn, när lemmar växer
ur förtorkad aska opp,
när det kalla stoftet livas
än en gång av blodets lopp,
och av hudens täcke höljes
ben och kött på nydant kropp!

tisdag 18 december 2018

"Guds rike är inte mat och dryck, utan rättfärdighet, frid och fröjd i den helige Ande." (Rom. 14:17)

Vill vi veta vad som gör oss till kristna, gör oss för Gud rättfärdiga och till hans rikes medlemmar, då säger här aposteln, att detta inte är mat och dryck, eller något som vi kan göra, utan endast det stora som Gud gjort för oss, endast "Guds rättfärdighet", med tron anammad. "Den som har Sonen, han har livet." Detta är den rättfärdighet, vari Guds rike egentligen består.

Därför har också Luther kraftfullt och skönt förklarat texten så här: "Guds rike, varigenom Kristus regerar över alla troende och såsom en trofast konung beskärmar, straffar, besoldar, leder och regerar dem, och de även däremot förtröstar på Honom och villigt tar emot hans faderliga tuktan och straff och följer Honom i lydnad, är inte världsligt eller timligt, utan andligt. Det består inte i mat och dryck eller i något yttre ting, utan endast i rättfärdighet, i tröstande och tillfredsställande av människornas hjärtan och samveten. Därför är det inget annat än förlåtande och borttagande av synden, genom vilken samvetet blir befläckat, bedrövat och förorenat. Ty liksom ett världsligt rike består däri, att folket måtte kunna leva i ro och fredligt nära sej med varandra, så ger Guds rike sådana ting andligen, det förstör syndens rike och är inget annat än ett beständigt utplånande och förlåtande av synder. Däri  visar Gud sin herrlighet och nåd i detta livet, att Han från människorna tar bort och förlåter synder. Detta är ett nådens rike här på jorden. Men när synden med sitt hovsällskap, djävulen, döden och helvetet, inte mer kan anfäkta människorna, då blir det ett herrlighetens rike och fullkomlig salighet."

Men när vi alltså blivit befriade från synden och beklädda med Kristi rättfärdighet, då följer visst också därav ännu en rättfärdighet, som vi kalla "levernets rättfärdighet", som består däri, att vi genom tron och Anden fått nya hjärtan, så att vi nu i kärlek och villig lydnad ställer hela vårt leverne efter Guds ord, huru ofullkomligt det ock lyckas oss. Men vi begynner och far därefter, att också vi måtte så älska och tjäna vår nästa, som Kristus har älskat och tjänat oss. Vi vill nu inte bara göra vår nästa all rätt, utan också allt gott, och blir så alla människors tjänare, även de svagas och oförståndigas, bara för att vara alla till tjänst och nytta.

Och när vi så regeras av kärleken och ser endast på vår nästas nytta, då sker det, som Luther åter säger, att "en kristens gärningar har inget namn", d. ä. han gör inte några vissa gärningar, så att man kunde nämna dem, utan han gör allt möjligt, som är för människor nyttigt; han är inte mera bunden av vissa regler, utan endast av den, att älska och göra, vad kärleken för varje fall bjuder.

Det andra, som aposteln nämner, heter frid. Denna frid består egentligen i det goda förhållandet till Gud, att vi nu icke mer är under hans vrede, utan i hans fulla vänskap och nåd, är hans barn och vänner. Men med detta förlikta tillstånd följer också genom samma tro ett saligt medvetande därom, så att vi även har en hjärtats och samvetets frid, som kallas en barnaskapets ande, i vilken vi ropar: "Abba, käre Fader." De genom syndafallet förlorade barnen är åter i Guds vänskap, kan åter tala med Honom förtroligt, såsom barn med sin fader. Sådant kan ju i sanning kallas "Guds rike", ja, "himmelriket på jorden".

Det tredje stycket, han därtill räknar, är fröjd i den Helige Ande. En kristen har inte bara frid, utan också fröjd i den Helige Ande, ja, stundom en "outsäglig glädje i all vår bedrövelse". Denna glädje "i den Helige Ande" är visserligen också en naturlig följd av den levande tron på evangelium, vilket ju bådar oss en "stor glädje", såsom ängeln sade vid Jesu födelse; men på samma gång är den även, likasom tron själv, en direkt gåva av Gud och ett sådant Guds verk, som ingen känner utom den, som erfar det.

På denna fröjd över evangelii nåd hava vi många exempel i Skriften, såsom de tretusen på pingstdagen, den etiopiske hovmannen, fångvaktaren i Filippi m. fl. Den själ, som ifrån vredens tillstånd kommit i förlikning med Gud och nu i Andens ljus ser, i vilket himmelrike av nåd och salighet hon då inträtt, måste ju innerligen glädjas och fröjdas, om hon är vid klar besinning.

Denna fröjd ges också ofta i rikaste mått genast vid den första trosvissheten och i de ljuvliga bröllopsdagarna, då Brudgummen är nära eller förnimbar, då ännu inte hans fördöljande och andra prövningar blivit för svåra. Dock ges fröjden mycket olika, efter Herrens särskilda uppfostran med olika själar, och vanligen så, att den, som har mindre bedrövelser, också har mindre av den övernaturliga glädjen, då däremot efter en större bedrövelse vanligen gives en större fröjd — såsom de heligas historia och erfarenheten lär oss.

Guds menighet, sjung till vår Skapares lov
- änglar sjunger med -
han gav oss till frälsning sin enfödde Son.
Vi spelar och sjunger för Herren!

Slå harpan, du fromme psalmist på vår jord
- strängen är av guld -
för Jesus, vår Konung, Guds levande Ord.
Vi spelar och sjunger för Herren!

Då hör vi de glödande tungornas röst
- Anden själv är här! -
som ger oss sin eviga glädje och tröst.
Vi spelar och sjunger för Herren!

måndag 17 december 2018

"Den som jag är nådig, honom är jag nådig; och den jag förbarmar mej över, över honom förbarmar jag mej." (Rom. 9:15)

Gud är stor och självständig, vill aposteln säga, ingen människa. har något att fordra av honom; ingen människa kan ställa honom till rätta eller äska skäl för vad han gör. Han ger sin nåd åt vem han vill.

Så talar också Kristus, även i liknelsen om arbetarna i vingården, då han framställer husbondens svar till honom, som knorrade över att de som kommit i elfte stunden fått lika mycket som han, han som hade arbetat hela dagen och dragit dess tunga och hettan. "Min vän", säger husbonden, "jag gör dej ingen orätt, då du erhållit din dagspenning; men jag vill ge denne så mycket som dej. Får jag inte göra i mina ting, vad jag vill?"

På detta sätt avvisas här också judarna och alla självrättfärdiga människor blott med det korta svaret: Gud själv säger: "Den som jag är nådig, honom är jag nådig; och den jag förbarmar mej över, över honom förbarmar jag mej."

Tänk nu, vilken outsägligt hög och väldig tröst som här ges åt alla fattiga syndare! Den är också väl behövlig. Vi har allesammans en natur, som ligger alldeles nedsänkt i självrättfärdighet. Hela vår natur är sådan, att om vi också hundrade gånger haft den djupaste erfarenhet av att allt är förtappat i oss och allt fullkomnat i Kristus, börjar vi dock varje dag på nytt att söka rättfärdighet i oss själva, nämligen så, att om vi själva får nåd att vara något frommare, då hoppas vi att Gud är oss nådig; men om vi varit mer olyckliga och haft någon svår erfarenhet av vårt fördärv, då tycker vi att Gud måste vara vred på oss; då är vi nedslagna och rädda för Gud, alldeles såsom berodde hans nåd av vår egen rättfärdighet.

Mot denna vår galenskap hjälper ingen upplysning eller erfarenhet; det är en sjukdom i själva naturen, som vi inte kan undkomma. Men det som då ska uppehålla oss, så att vi inte alldeles följer otrosböjelsen, utan ännu förblir i tron, det är endast ordet.

Måtte vi då även gömma och betänka det ord vi här betraktar, hur Herren Gud så högtidligt förklarar: "Den som jag är nådig, honom är jag nådig; och den jag förbarmar mej över, över honom förbarmar jag mej." Det är alldeles slut och förlorat med all mänsklig värdighet, säger oss Herren här. Den som jag är nådig, honom är jag nådig. Det är bara min egen fria nåd, när jag förbarmar mej över någon syndare. Det finnes ingen människa som är värd min nåd. Ni är allesammans förtappade, om jag ser på er värdighet. Allt är förlorat hos er, allt är syndigt och förbannat; det jag gör, det gör jag för min egen skull. Så säger Herren Gud även i Jes. 43: Inte att du, Jakob, har kallat mej. Ja, mej har du gjort arbete i dina synder och gjort mej möda i dina missgärningar. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull och kommer inte ihåg dina synder."

Här må vi då något betrakta grunderna för en sådan nådens frihet. Den första grunden är den, att allt vad människa heter är under synden förtappat; att "intet kött kan av lagens gärningar bli rättfärdigt för Gud"; att "den är inte till, som är rättfärdig, inte till en"; att "här är ingen åtskillnad, allesammans är de syndare". Den frommaste kristen bär ännu i sitt hjärta de största synder, nämligen de som strider emot de största och yppersta buden, och sedan även en hel mängd syndiga tankar, lustar och begärelser emot alla Guds bud.

När det nu står så till med alla människor, då var det ju alldeles nödvändigt, att nåden skulle vara fri och oberoende av oss, så vida någon människa skulle frälsas; ty Herren Gud fann ingen människa, som han kunde vara nådig för hennes egen skull. Då måste det visserligen vara så, som han här förklarar: "Den som jag är nådig, honom är jag nådig; och den jag förbarmar mej över, över honom förbarmar jag mej."

Den andra grunden, varför Guds nåd är så alldeles fri, är den förlossning, som är skedd i Kristus Jesus. För sin stora kärleks skull, varmed Gud älskade oss, utgav han sin evige Son till att bota syndafallet, att ta på sej alla människors synder och för dem betala med sitt liv, samt att med sin lydnad tillfredsställa lagens alla fordringar och förvärva oss en fullkomlig rättfärdighet.

På denna grund är Guds nåd så fri, att Gud inte alls ser efter någon människas förtjänst eller synder, när det gäller den saliggörande nåden, utan är alltid fullkomligt nöjd med alla dem som är beklädda med Sonens rättfärdighet, och det alla stunder, de bättre och de sämre. Ty är det endast i Kristi rättfärdighet, vi är för Gud rättfärdiga och fria ifrån lagen, då är vi visserligen alla stunder rättfärdiga och fria från all fördömelse, så  länge vi är i Kristus. Skulle Gud ännu se efter vår värdighet, då vore inte rättfärdigheten endast i Kristus.

Sådant säger oss nu Herren Gud i denna sin högtidliga förklaring: "Den som jag är nådig, honom är jag nådig; och den jag förbarmar mej över, över honom förbarmar jag mej."

Nåden, nåden den är fri,
alla vill den bjuda, kalla.
Vem som helst kan salig bli,
nåden räcker till för alla.
Märk blott att vid nådatronen
är ej fråga om personen.

söndag 16 december 2018

"I det (Ordet) var livet." (Joh. 1:4)

Vad dessa ords betydelse angår, är det säkert även sant, vad skarpsinniga tolkare anmärkt, att "livet" här måste tas i dess allra vidsträcktaste bemärkelse, betecknande allt det liv, som utgått från det skapande ordet, helst som i grundtexten icke står "livet", utan "liv"; och vi vet, att när Gud genom ordet skapade allt vad liv heter på jorden, så var det ifrån ordet allt detta liv utgick.

Men när vi betänker evangelistens andliga syfte i sina skrifter samt hans talesätt på andra ställen, såsom i Ef. 5: "Livet är i Guds Son;" "den som har Sonen har livet, den som inte har Sonen har inte livet;" så har han utan tvivel förnämligast tänkt på människornas andliga och eviga liv, människosläktets frälsning, vilket var huvudärendet för Guds Sons människoblivande.

Det är utmärkande för Johannes, som plägar framställas med solörnen till sin bild, att hans blick är djup och skarp, och att han i enkla och ringa ord inlägger mycket höga och djupa tankar. I detta språk är utan tvivel hans blick riktad därpå, hur hela människosläktet enligt Guds första dom: "På vad dag du äter därav, ska du döden dö", genom syndafallet förlorat allt det liv, som var av Gud, och att detta liv nu finnes endast i Sonen, åt vilken enligt hans egna ord allena är givet att ha liv i sej själv och göra levande vem han vill.

Johannes har här antytt, att allt vad någon människa kan göra och åstadkomma för sin frälsning, är och förbliver alltsammans dött, eller att ingen människa även med den högsta ansträngning att göra Guds vilja och att tillkämpa sej livet förmår detta mer, än ett dött och stinkande lik kan göra sej självt levande. Likasom i hela skapelsen inte finnes ett grässtrå eller en mask, som inte allenast genom det skapande ordet fått sitt liv, så har också ingen i hela mänskligheten någon förmåga att genom sej själv leva i Gud och förvärva det eviga livet, utan allt vad vi gör lämnar oss ännu alltid i döden, till dess vi, förtvivlande på allt eget görande, blott hör Guds Sons röst och därigenom blir levande.

Såsom Herren själv betygar: "Sannerligen säger jag er: Den tid ska komma och är nu allaredan, att de döda ska höra Guds Sons röst, och de som hör henne, de ska leva." Och vi vet, att Kristus på annat ställe så starkt talat om denna andliga död, att han helt enkelt liknade några andligen döda människor vid ett lik, som skulle begravas, då han sa till mannen, som ville begrava sin fader: "Låt de döda begrava sina döda." Därmed har Herren nog starkt uttalat, att livet är bara i Guds Son, att endast den som har Sonen, har livet.

Men att ha Sonen, det är inte att bara bedja till honom eller att arbeta på att tjäna honom, utan det förutsätter att ha blivit född av Gud, att ha blivit en ny och levande människa, som kan med Paulus bekänna: "Men jag lever, dock inte nu jag, utan Kristus lever i mej; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, som har älskat mej och givit sej själv ut för mej."

Så säger också Paulus på annat ställe: "Om en lag vore given, som kunde göra levande, så vore rättfärdigheten sannerligen av lagen" — men det har han i sina brev vidlyftigt och starkt bevisat, att ingen lag är given, som kan göra rättfärdig och levande.

Det är en viktig lärdom, att allt, vad vi göra efter Guds heliga lag, och all lagens verkan på människan inte ger liv; ty lagen kan bara kräva vad som finns hos människan, och det är inte liv. Endast densamme, som i begynnelsen skapade liv, kan ge livet, då han blir själens liv och frid. Så är nu detta textens mening, att bara han är livet.

På detta sätt har ock Luther förstått vår text, då han säger: "Medelst detta enda språk är nu all mänsklig förmåga och alla mänskliga gärningar nedslagna. Hur vill du nu upphöja den fria viljan och egna förtjänsten. Gör allt, vad du förmår, gör alla helgons och änglars gärningar, så är det dock alltsammans dött; ty här står dock klart och otvetydigt, att vad som inte är i ordet, är idel död."

O, att alla arbetande och betungade själar ville betänka och tro, att med allt, vad de någonsin med högsta ansträngning kan göra till sin själs omvändelse och helgelse, förblir de dock alltid andligen döda och förtappade, så länge de inte misströsta på allt sitt görande och kommer till Sonen, som allena har liv och ger liv; att allt vårt arbete således är fåfängt. Ska något andligt och evigt liv vinnas, måste det åter ske blott genom samma allsmäktiga skapareord, som i begynnelsen sa: "Varde", och det vart liv.

Likasom all människokonst på jorden, hur mästerligt den än till den yttre formen kan efterapa ett skapat ting, inte kan skapa något levande, skapa liv — allt vad som heter liv, det kan endast Gud göra — så är också all ansträngning att erhålla ett andligt liv fåfäng. Bara i honom, som heter Ordet och i begynnelsen gjorde allt liv, bara i honom är ännu alltid det andliga och eviga livet.

Sådant ville den djupsinnige Johannes här säga om Ordet: I det var livet.

Omkring ditt ord, o Jesus,
oss stilla gör,
och fram till livets källa
av nåd oss för.

lördag 15 december 2018

"Låt oss nu inte mer döma varandra, utan döm hellre så, att ingen förtörnar eller förargar sin broder." (Rom. 14:13)

Här talar aposteln i en huld bevekande ton och innesluter även sej själv i den önskan han uttrycker: "Låt oss nu inte mer döma varandra."

Av sådant borde vi förvisso märka, såväl att vår benägenhet för bröders dömande eller föraktande måste vara mycket stark, som ock att denna synd måste vara mera betydande och fördärvlig än vi vanligen tänker.

Att vår benägenhet till den är mycket stor, det kan vi snart finna om vi ger akt på oss själva, nämligen hur färdiga vi är att för alla möjliga anledningar döma våra bröder. Denna benägenhet vidlåder oss alla, men är isynnerhet rådande hos obrutna, självkära människor, som inte ännu stannat för Guds krav på den invärtes människan, därför inte blivit rätt tuktade av sitt eget elände, inte heller av Guds nåd genomträngda. Dock, månne vi inte alla känna hos oss denna böjelse? Om brodern bara inte har samma sätt att uttrycka sej, som det vi själva brukar eller blivit vana vid, så är vi genast färdiga att misstänka själva livet, fastän han ingenting talat, som bevisar obotfärdighet eller falskhet i anden.

Om han bara har en annan mening än vi uti en fråga, som dock inte rör livspunkten, eller ett annat sätt att vara, att klä sej, att äta och dricka — ja, genast åter en misstanke om hans uppriktighet och allvar. Mycket mer om vi stöter på någon  verklig synd och svaghet hos honom; då tror vi oss ha fulla skäl att döma honom, utan att först höra honom, huruvida han hyllar en klart förstådd synd, eller tvärtom ligger i ånger och kamp mot synden.

"Vi är sådana dåraktiga helgon", säger Luther, "att fastän vi själva alla dagar dras med synden och för hela vårt liv ständigt behöver förlåtelse, så vill vi ändå, att brodern ska vara alldeles felfri." Men har han nu därtill begått ett fel emot oss, yttrat om oss ett förnärmande ord eller dylikt, då har vi genast ögon såsom örnens, att se och uppsöka alla fel hos honom. Sådant är människohjärtat.

Och här är den egentliga källan, varifrån det mångfaldiga dömandet, föraktandet och all kärlekslöshet härflyter. Det är hjärtat, det är vår natur med dess ondska, själviskhet och egenkärlek, varigenom även de trogna ofta så förblindas, att de inget annat vet, än att de drivs endast av heligt nit, då de dömer och föraktar sin broder, fast de därmed handlar tvärt emot denna förmaning — och emot den stora kärlekslagen, eftersom det de ju inte med sitt dömande kan göra sin nästa gott, utan alltid ont.

Denna vår stora benägenhet att döma var nu förvisso den ena orsaken, varför aposteln skrvit så mycket om detta. Den andra orsaken åter kan vi tänka oss däri, att detta dömande också är ett mycket större ont än vi vanligen menar.

Vi håller det vanligen för en ringa sak, om inte rentav för något gott och rättfärdigt, att vi dömer vår broder; men nu är det tvärtom en mycket ond och fördärvlig last. Inte nog därmed, att den dömande för sin egen del föraktar Guds majestätsrätt över sina tjänare och ingriper i sådant, som endast tillhör Herren; nej, han förorsakar också sina medmänniskor mycket ont. Hur mycken bitterhet och kärlekslöshet, onda misstankar, söndring och partier har inte uppkommit endast genom en människas otidiga dömande! Då en ödmjuk och förtrolig förmaning alltid är ägnad att verka förbättring, är däremot allt dömande över hjärtats inre ställning och hemliga avsikter ägnat att verka bitterhet och ondska, avskiljande från bröderna, parti och strid.

Kort sagt, dömandet är i alla hänseenden ett avskyvärt ont; och detta var väl en orsak, varför aposteln så uthålligt varnar och slutligen säger: "Därför, låt oss nu inte mer döma varandra." "Utan döm hellre så, att ingen förtörnar eller förargar sin broder."

Här brukar aposteln ordet döma i en särskild betydelse. Förut betecknades därmed det alltid för människan otillåtna dömandet över bröders samveten, inre tillstånd och andra hemliga förhållanden; här åter betecknar det, att jag gör ett fast domslut över mej själv, att jag aldrig vill ge en broder anstöt eller anledning till fall.

Detta sätt att tala, då samma ord brukas i olika betydelser, används till att i hast hänsyfta på något föregående, kort antyda motsatser och åtskilja den ena saken från den andra. Här vill då aposteln säga: I stället för att använda edra tankar på ett kärlekslöst dömande, använd dem nu i kärlekens syfte, så att ni dömer eller bestämmer er för att aldrig ge någon anledning till anstöt för bröderna.

Orden "förtörna", "förarga" har i gr.-t. samma betydelse, nämligen "ge anstöt och anledning till fall", "bekymra samvetet", föra brodern i oro och förbryllelse. Sådant kunde nämligen de starkare göra med ett otidigt bruk av sin frihet, varigenom de svaga antingen bragtes i oro och bryderi om evangelii rätta uppfattande eller också till att efterfölja ett levnadssätt, om vars oskyldighet de ännu inte hade full visshet i samvetet.

Sådant borde de kristna inte förorsaka, utan hellre fast besluta att aldrig ge brodern anledning till förbryllelse.

Ödmjuk, tålig var och mild.
Ha i kärlek gott fördrag
med varandra, förebild
ni i Jesus Kristus har.

Andens enhet dyrbar är.
Sträva att bevara den
med det band av frid som här
knyter Jesu vän till vän.

fredag 14 december 2018

"Hör, så får er själ leva!" (Jes. 55:3)

Se nu hur profeten här stadfäster hela Skriftens stora huvudlära, att vi genom tron blir rättfärdiga inför Gud. Paulus säger: "Tron är av predikan;" och Kristus: Ni är rena "genom mitt tal". Inte mer har ni gjort, än att ni har hört mitt tal, och så har tron gått upp i era hjärtan, och så är ni rena. Och detta säger Kristus  själv, som ska döma på den yttersta dagen.

Då nu hela Skriften binder all salighet bara vid det korta ordet tron, vill vi samla all vår uppmärksamhet vid den enda punkten. Hur kommer man till tron? Och vad är tron? Varje väckt och frälsningssökande själ har till slut i denna punkt allt sitt bekymmer, och all dess salighet beror på denna fråga.

Hör då, vad Herrens Ande säger om det: "Hör, så får er själ leva". Endast: hör! Tron kommer av hörandet.

Tron kommer inte av sej själv. Det är alla väcktas förvillelse och skada, att de bara tänker och tänker och ideligen tänker, men inte hör vad Gud säger. På detta sätt uppkommer inte tron, inte heller genom att bara önska och vänta på den Helige Ande, inte heller genom att arbeta på sitt hjärta för att bringa det till tro. Nej, Kristus säger: "genom mitt tal."

Stanna och hör, hur Gud talar, ta Gud på orden och lita på att Han inte ljuger, det må synas, hur illa det kan med din förtjänst, eller din eländiga bättring, och kännas, hur litet det kan i ditt hjärta. Kan du bara ta Gud på orden och med hjärtats tro omfatta hans vittnesbörd om Kristus, så har du också med detsamma hela Frälsaren och allt vad Han förvärvat.

Lägg märke till hur kostligt aposteln Paulus talat om detta i Rom. 10: "Den rättfärdighet, som är av tron, säger så: Säg inte i ditt hjärta: vem vill fara upp i himmelen? Det är, att hämta Kristus hit ned; eller vem vill fara ned i djupet? Det är, att hämta Kristus upp igen ifrån de döda. Vad säger Skriften? Ordet är hart när dej, nämligen i din mun och i ditt hjärta; detta är det ordet om tron, som vi predikar."

Hör, en sådan lärdom! Se inte hit eller dit efter Kristus, vill aposteln säga, speja inte omkring i ovissa rymder, i ett dunkelt oändligt fjärran! Vad säger Skriften! Ordet är hart när dej. Hör! du har ordet — det ordet om tron! —

Ja, men Kristus?

Hör du inte! Du har ordet! Ta ordet, så har du Kristus.

Du tycker att Kristus är så långt borta, liksom vore Han i himmelen eller i djupet, du vet inte var Han är, eller hur och när Han ska bliva din. Du sträcker dej i ett obestämt fjärran efter Honom. Det behöver du inte, säger aposteln. Ordet är hart när dej, nämligen det ordet om tron. Omfattar du det ordet, så omfattar du Kristus. Ty i samma stund det ordet om Kristus får rum i ditt hjärta, i samma stund har du också Kristus med all hans förtjänst, ja, allt vad det ordet innehåller.

På detta sätt frälsar tron. Gud ger dej ett ord, du omfattar det, och på stunden har du vad det ordet innehöll och lovade. Det var detta som Kristus ville oupphörligen lära oss, då Han gick omkring och hjälpte alla endast med ord. Han sade ett ord, de trodde det ordet, och genast skedde det.

Särskilt lärorikt är exemplet av konungsmannen i Joh. 4. Hans son ligger för döden; då går han bort till Jesus och ber Honom komma och bota hans son. Men Jesus började med att straffa otron och säger: "Utan att ni ser tecken och under, tror ni inte." Likväl upprepade konungsmannen sin begäran. Men nej, Kristus gick inte med honom. Vad gjorde Han då i stället? Han gav honom ett ord och sade: Gå, din son lever. "Då trodde mannen ordet och gick." Men han var så långt ifrån sitt hem, att han först den andra dagen mötte de tjänare, som var utsända till att båda honom: "Din son lever." Och då han utfrågade stunden, när det blev bättre med honom, fann han, att det var just den stund, då Jesus sade: Gå, din son lever — alltså just den stund, då han med tron omfattade ordet.

Men se här vad det är att "vandra i tron". Mannen fick ingenting att se; inte gick Kristus med honom, inte heller fick han något läkemedel att bära och se på; han fick alldeles ingenting som kunde ses eller kännas, fick endast ett ord, och med ordet allena gick han till andra dagen och fick under den långa natten åtnöja sej bara med ordet; därefter fick han vittnesbörd igenom tjänarna. Se nu här, på detta sätt ska vi också åtnöjas med ett enda ord av denne Herren, vandra i tron och se alls ingenting av dess uppfyllelse.

Detta är övermåttan viktigt att djupt inprägla i sitt hjärta; ty det är alldeles obegripligt, vilka långvariga och utpinande kval det kostar mången själ att komma ifrån sina känslor och fatta denna hemlighet, att vi måste börja med att bara höra och omfatta ett ord av Kristus och lita på det. Man vill oupphörligen känna något i sitt hjärta och erhålla en märklig erfarenhet av Andens liv, innan man ska tro. Men sådant kan inte ske med oss, förrän vi först omfattat ordet.

Må vi akta på den tiden
då du söker oss, o Gud!
Snart är nådens dag förliden
och vi får ej flera bud.
O, så hjälp oss nu att höra
vad vår själ kan saliggöra!
//: Upplåt du vårt hjärtas öra
och förnim vårt böneljud ://

torsdag 13 december 2018

"Vandra såsom Kristi evangelium är värt." (Fil. 1:27)

Samla i en bild alla de herrliga ting, som i evangelium är oss givna, och se då, hur hög och helig vår kallelse är! Vi är Guds barn och arvingar till den eviga herrligheten, Kristi bröder och medarvingar, de heligas medborgare och Guds husfolk, ett konungsligt prästerskap, den Helige Andes levande tempel, ja, helgon på jorden. Och allt detta är var och en skröplig människa, som lever i trons förening med sin Frälsare. Och detta, så orimligt det än syns oss, är likväl så sant, som Gud själv har sagt och gjort det — och på så fast grund vilande, att alla de stormar av synd och anfäktning, som går över vårt väsende, inte kan göra det om intet, så länge vi ännu förblir vid Kristus och under hans skygd genom tron. Ty Herren själv har sagt och gjort det.

Men då vi nu kastat en blick på vår höga kallelse i Kristus, se då vilken kraft som ligger i apostelns förmaning, att vi ska vandra, såsom evangelium är värt. O, när man rätt besinnar dessa förhållanden, kan man förgås av förkrosselse över sitt leverne, även om det vore vida bättre, än de flestas är! Det är inte lika, om samma leverne förs av en kristen eller av en världsmänniska. Liksom det inte skulle anstå konungasöner att uppföra sej lika med gatans barn, så anstår det inte kristna, inte Guds barn att leva såsom världens barn. Gud hjälpe oss att något bättre betänka och komma ihåg detta!

Tänk, om du varit så lycklig att bli utvald av världen till en Jesu vän och efterföljare, och du ser, huru hela världen är stadd i det onda, i andlig död och förblindelse under den anden, som verkar i otrons barn, bland vilka vi alla fordom har vandrat i vårt kötts begärelser, men du har blivit uttagen från denna mörkrets väldighet och försatt i Guds älsklige Sons rike och är nu delaktig av de heligas arvedel i ljuset, njuter Guds vänskap och umgänge, har en beständig nåd, ja, evig rättfärdighet mot alla dina brister, har den Helige Ande i ditt hjärta och en fast försäkran om den himmelska herrligheten; hur borde inte då hela ditt liv vara helgat åt Herren, så att du aldrig mer ansåge dig såsom din egen, utan såsom kallad att alltid leva för din Herre och leva helt annorlunda än andra människor. Ja, hela ditt liv skulle vara en beständig vandring i Anden, att du måtte därmed pryda Guds och din Frälsares lära i alla stycken!

Det är sant, Adams fall i hela vår natur är också en stor makt, som gör, att du väl alltid skall få mycken bedrövelse över brister och skröpligheter och nödgas med Paulus bittert klaga: "Det goda, som jag vill, det gör jag inte, och det onda som jag inte vill, det gör jag;" men du måste dock alltid stå i denna heliga övning och ha till ditt beständiga mål att giva akt på din kallelse, såsom en Jesu vän och efterföljare, för att få vandra, som evangelium är värt.

Så skriver också vår lärofader Luther: "Aposteln vill härmed säga: Nu har nu fått Guds ord och nåd och har blivit så saliga människor, att ni i Kristus har allt ni behöver. Kom ihåg detta och betänk, att ni är kallade till något helt annat och högre än andra människor, och jämväl lever så, att man må se, att ni far efter ett högre gott, ja, redan har fått det — och att ni med ert leverne må vara den Herren till ära och berömmelse, som givit eder en sådan skatt; och se till, att ni inte ger någon orsak att försmäda denna skatt och förakta hans ord, utan att ni mycket mer lockar och uppmuntrar var man därmed, så att de genom er vandring och goda gärningar må bevekas till att också tro på Kristus och prisa Honom."

Därjämte bör här märkas, att med varje synd, som begås av dem, som heter kristna eller Guds folk, blir inte allenast Gud förtörnad genom olydnad, utan vad som gör synden mycket svårare, är, att även Guds ord och namn därigenom blir försmädat, och anstöt ges åt andra. Såsom också Paulus säger: "För er skull blir Guds namn försmädat ibland hedningarna." Därför bör en kristen leva så, att han skonar Guds och Kristi ära, att Guds namn inte måtte försmädas och få skuld för det att han gör ont. Ja, därför borde kristna flitigt ta sej tillvara, att de med sitt leverne inte ger någon förargelse, utan låter sin Guds och Herres ära och namn vara sej kärare, än att de skulle vilja tillskynda det någon försmädelse, utan de bör då hellre lämna sin egen ära, gods, liv och leverne i sticket.

Här må nu var och en rannsaka sitt leverne och eftersinna, hur omsorgsfull han är att förekomma förargelse över evangelium samt att ställa sina gärningar och leverne efter Guds bud, till hans herrliga namns och evangelii ära. Ja, här må var och en, som läser detta, stanna i självprövning. Kristna och präster ska aldrig förglömma, att alla människors ögon vakta på varje rörelse av dem. Vad världens barn gör betyder litet, rör inte Herrens ära, ty de står inte i någon förening med honom, utan handlar för sej själva; men vad kristna gör, det skrivs alltid på evangelii räkning.

Måtte vi då se till, att vi äntligen skonar Herrens ära och därför vandrar så som det höves i en kristens höga kallelse.

//: Ljuset bär frukt överallt
där det finns godhet, rättfärdighet och sanning ://
//: En gång var ni i mörker,
men i Herren har ni nu blivit ljus ://
//: Lev som ljusets barn
och tänk på vad Herren vill ha ://

onsdag 12 december 2018

"Hur skulle han då inte också ge oss allt med honom?" (Rom. 8:32)

Detta är den mest följdriktiga slutsats av det föregående. Då Gud givit oss den allrastörsta gåvan, vill han inte neka oss de mindre. Hans egen Son är förvisso den allrastörsta gåva, som någonsin kunde bli given; då ska sannerligen ingenting som är gott och nyttigt undanhållas dem, för vilka Gud velat ge en sådan gåva. Han skall ge oss allting med honom.

De orden "med Honom" ger tillkänna att vi får allting för Kristi skull och i följd av att Han blir oss given; liksom en brud får del i allt vad brudgummen äger. Redan här har Fadern med Sonen givit oss de allrastörsta gåvor: en evig nåd och förlåtelse för alla synder, frihet från lagens förbund och all förbannelse, en evig rättfärdighet för Gud, den Helige Ande i hjärtat, de heliga änglars tjänst och beskydd, bönhörelse och hjälp i alla bekymmer och slutligen seger över döden och arvslott i den himmelska herrligheten.

Och månne detta var för mycket att vänta? Tvärtom, säger aposteln, "då Gud inte skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla, hur skulle han inte också ge oss allting med honom?" Det ordet hur uttrycker det alldeles säkra, ja, nödvändiga i denna slutsats, att Gud då måste vara sinnad att ge oss allting med honom.

Denna herrliga och orubbliga tröstegrund bör vi nu besinna och använda vid alla möjliga behov av Guds nåd och hjälp. Du är t. ex. mycket nedtryckt av synder, faller och förgår dej ofta och tänker, att Gud måste tröttna på dej och överge dej i vrångt sinne, men du söker och beder ännu vid nådestolen om förlåtelse och hjälp; hur skulle han då inte ge dej den, han, som inte skonade sin egen Son, bara för att förskaffa oss en evig nåd? Hur skulle han inte också ge dej en så beständig förlåtelse, att han aldrig tillräknar dej någon synd, utan låter det vara avgjort, att han under hela tiden ska bära dej, sådan du är, på sin eviga nåds armar och endast försvara dej? Hur skulle han inte ge dej en sådan nåd, då han inte skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss på den tid, då vi låg helt nedsänkta i alla synder, var hans ovänner och föraktare? Hur skulle han nu börja att se på dina synder? —

Eller du förskräcks och ängslas över din otro och hjärtas hårdhet, att du inte kan tro och fröjdas över allt detta, över Guds kärlek och Sonens utgivande, och du suckar: O, om jag bara hade mer tro och liv i min själ! Men hur skulle Gud inte också vilja ge dej det, när han givit dej sin Son? Hur mycket mer ska vår himmelske Fader nu ge den Helige Ande åt dem, som ber honom. —

Men klagar du då, att du inte ens kan bedja så flitigt och allvarligt, som du borde, utan är även i bönen kall och försumlig, och du önskade, att Gud ville även häri hjälpa dej: Hur skulle Han också inte ge dej denna nåd, han, som inte skonat sin egen Son, utan givit honom ut för dej? — Om du då därjämte ber om förökad fattigdom i anden, förökad känsla av din vanmakt och uselhet, skulle han då ge dej en kännbar rikedom på andliga gåvor? Nej, då hör han även denna sista bön och låter dej alltmer känna din fattigdom och stora uselhet, men ger dej dock så mycket nåd till tro och till bön, och vad mer du behöver, att du inte ska komma på skam, inte behöver förgås, utan verkligen ska få evinnerligt liv. —

Misstänker du omsider hela ditt tillstånd och fruktar, att, efter allt vad du erfarit, hört och vet i andliga ting, du sist, hemligt bedragen, ska stanna i det eviga fördärvet, och du ropar därför med David: "Utrannsaka mej Gud och se mitt hjärta;" hur skulle han också inte höra sådan bön och sörja därför, att du inte får förbli i något falskt tillstånd, han, som inte skonat sin egen Son, utan givit honom ut för dej, på den tid då du var hans föraktare? Hur skulle han inte nu höra din bön, då du bekymrad ropar till honom och ber endast om nåd att bli uppriktig och honom trogen? —

Eller du känner och ser framför dej mycket fruktansvärda frestelser och ser inte, hur du ska komma lyckligt igenom dessa, men du önskar och ber, att Gud måtte göra någon hjälp; eller du lider av lekamliga bekymmer, av fattigdom eller sjukdom, eller av onda tungor och misstankar av människor, och du vet ingen hjälp på jorden, utan vänder dej till din Fader i himmelen: Hur skulle då han inte höra dej och ge dej all den nåd och hjälp, som du behöver, han, som inte har skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla?

Kort sagt: När mitt hjärta av yttre och inre anfäktning känner sej såsom i en virvelvind kringkastat i ovissa tankar, och jag inte vet var jag själv håller till, eller vad Gud tänker om mej; när jag i samvetet fördöms för synd och otrohet: Vilken outsäglig tröst och vila, om jag då kan se upp till honom, som för vår skull inte skonade sin egen Son och ifrån världens begynnelse för hans skull bönhört och hjälpt alla dem som åkallat honom! —

Ja, slutligen, när min stund är kommen, att också jag skall dö, och kanske evighetens mörker omger mej, min själ oroas kanske av skräckfulla tankar på det förflutna och tillkommande; vilken tröst om då någon kan ropa i mitt öra: Han som inte skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla, hur skulle inte han nu hjälpa dej? Hur skulle han inte även i döden vara oss en lika trofast vän och hjälpare som han varit det i livet? Ska han inte då, när vår prövningstid avslutas, uppenbara hela  rikedomen av sin nåd och i högsta mening då ge oss allting med Sonen?

Gud ske pris, Gud ske tack!
Bort med ve, bort med ack!
Sådant passar ju inte för den
som är frälst, som är köpt,
som till Kristus är döpt,
som har Gud till sin Fader och vän!