söndag 16 december 2018

"I det (Ordet) var livet." (Joh. 1:4)

Vad dessa ords betydelse angår, är det säkert även sant, vad skarpsinniga tolkare anmärkt, att "livet" här måste tas i dess allra vidsträcktaste bemärkelse, betecknande allt det liv, som utgått från det skapande ordet, helst som i grundtexten icke står "livet", utan "liv"; och vi vet, att när Gud genom ordet skapade allt vad liv heter på jorden, så var det ifrån ordet allt detta liv utgick.

Men när vi betänker evangelistens andliga syfte i sina skrifter samt hans talesätt på andra ställen, såsom i Ef. 5: "Livet är i Guds Son;" "den som har Sonen har livet, den som inte har Sonen har inte livet;" så har han utan tvivel förnämligast tänkt på människornas andliga och eviga liv, människosläktets frälsning, vilket var huvudärendet för Guds Sons människoblivande.

Det är utmärkande för Johannes, som plägar framställas med solörnen till sin bild, att hans blick är djup och skarp, och att han i enkla och ringa ord inlägger mycket höga och djupa tankar. I detta språk är utan tvivel hans blick riktad därpå, hur hela människosläktet enligt Guds första dom: "På vad dag du äter därav, ska du döden dö", genom syndafallet förlorat allt det liv, som var av Gud, och att detta liv nu finnes endast i Sonen, åt vilken enligt hans egna ord allena är givet att ha liv i sej själv och göra levande vem han vill.

Johannes har här antytt, att allt vad någon människa kan göra och åstadkomma för sin frälsning, är och förbliver alltsammans dött, eller att ingen människa även med den högsta ansträngning att göra Guds vilja och att tillkämpa sej livet förmår detta mer, än ett dött och stinkande lik kan göra sej självt levande. Likasom i hela skapelsen inte finnes ett grässtrå eller en mask, som inte allenast genom det skapande ordet fått sitt liv, så har också ingen i hela mänskligheten någon förmåga att genom sej själv leva i Gud och förvärva det eviga livet, utan allt vad vi gör lämnar oss ännu alltid i döden, till dess vi, förtvivlande på allt eget görande, blott hör Guds Sons röst och därigenom blir levande.

Såsom Herren själv betygar: "Sannerligen säger jag er: Den tid ska komma och är nu allaredan, att de döda ska höra Guds Sons röst, och de som hör henne, de ska leva." Och vi vet, att Kristus på annat ställe så starkt talat om denna andliga död, att han helt enkelt liknade några andligen döda människor vid ett lik, som skulle begravas, då han sa till mannen, som ville begrava sin fader: "Låt de döda begrava sina döda." Därmed har Herren nog starkt uttalat, att livet är bara i Guds Son, att endast den som har Sonen, har livet.

Men att ha Sonen, det är inte att bara bedja till honom eller att arbeta på att tjäna honom, utan det förutsätter att ha blivit född av Gud, att ha blivit en ny och levande människa, som kan med Paulus bekänna: "Men jag lever, dock inte nu jag, utan Kristus lever i mej; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, som har älskat mej och givit sej själv ut för mej."

Så säger också Paulus på annat ställe: "Om en lag vore given, som kunde göra levande, så vore rättfärdigheten sannerligen av lagen" — men det har han i sina brev vidlyftigt och starkt bevisat, att ingen lag är given, som kan göra rättfärdig och levande.

Det är en viktig lärdom, att allt, vad vi göra efter Guds heliga lag, och all lagens verkan på människan inte ger liv; ty lagen kan bara kräva vad som finns hos människan, och det är inte liv. Endast densamme, som i begynnelsen skapade liv, kan ge livet, då han blir själens liv och frid. Så är nu detta textens mening, att bara han är livet.

På detta sätt har ock Luther förstått vår text, då han säger: "Medelst detta enda språk är nu all mänsklig förmåga och alla mänskliga gärningar nedslagna. Hur vill du nu upphöja den fria viljan och egna förtjänsten. Gör allt, vad du förmår, gör alla helgons och änglars gärningar, så är det dock alltsammans dött; ty här står dock klart och otvetydigt, att vad som inte är i ordet, är idel död."

O, att alla arbetande och betungade själar ville betänka och tro, att med allt, vad de någonsin med högsta ansträngning kan göra till sin själs omvändelse och helgelse, förblir de dock alltid andligen döda och förtappade, så länge de inte misströsta på allt sitt görande och kommer till Sonen, som allena har liv och ger liv; att allt vårt arbete således är fåfängt. Ska något andligt och evigt liv vinnas, måste det åter ske blott genom samma allsmäktiga skapareord, som i begynnelsen sa: "Varde", och det vart liv.

Likasom all människokonst på jorden, hur mästerligt den än till den yttre formen kan efterapa ett skapat ting, inte kan skapa något levande, skapa liv — allt vad som heter liv, det kan endast Gud göra — så är också all ansträngning att erhålla ett andligt liv fåfäng. Bara i honom, som heter Ordet och i begynnelsen gjorde allt liv, bara i honom är ännu alltid det andliga och eviga livet.

Sådant ville den djupsinnige Johannes här säga om Ordet: I det var livet.

Omkring ditt ord, o Jesus,
oss stilla gör,
och fram till livets källa
av nåd oss för.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar