lördag 22 december 2018

"Se, jag lägger i Sion en förtörnelsesten och en förargelseklippa, och var och en som tror på honom ska inte komma på skam." (Rom. 9:33)

Hur går nu detta till? Hur kan Kristus bli oss till skada och fördärv?

Hur det gick till för judarna, det ser vi tydligt i evangelisternas berättelser. De stötte sej först på hans personliga ringhet och nesliga död; och för det andra på hans lära och domar, vilka stridde rakt emot deras. På samma sätt sker det ännu i dag.

Först vet vi hur hela den blinda världen stöter sej på Kristus och hans evangelium, såsom på en "dåraktig predikan", en "galenskap". Guds Sons mandomsannammelse och djupa förnedring, läran om försoningen genom hans död, om sakramenten m. m., allt är det en galenskap för den naturliga människan.

Men den egentliga "förargelsen", som vår text närmast måste syfta på, då den betraktas i sitt sammanhang, är själva den huvudläran, att Kristus benådar och saliggör de ovärdigaste syndare, under det han fördömer de frommaste verkhelgon. Detta är den rätta "stötestenen" i alla tider; så att det ännu alltid heter så: "Denne tar emot syndare" — "visste han, hurdan denna kvinnan är, som hanterar honom; för hon är en synderska" o.s.v. Kristus skulle inte ta emot syndare, utan blott heliga.

Denna "förargelse" eller anstöt uppstår ännu överallt, där evangelium i Ande och sanning predikas; och detta inte bara hos lättsinnigt folk, utan också hos många som "har nit om Gud" och "far efter rättfärdighet", hos många som förut gällde för de mest upplysta och fromma kristna, som nu blir alldeles förvirrade och börjar försmäda det evangelium, som dock är Kristi eget nådefulla ord. De kallar det då en ny och för helgelsen farlig lära och bliva rentav dess fiender.

Det händer dem alldeles så, som hos profeten säges: "De ska besnärjas och bli fångna." För hade inte Kristus med sitt evangelium kommit till deras ort, så hade de alltid förblivit ostörda i sin fromhet; men nu blir de "besnärjda" och uppenbaras såsom evangeliets fiender, bara därför att detta kom till dem i ett klarare ljus samt i kraft och bevisning. Och var och en, som tror på honom, ska inte komma på skam. Lovat vare Herrens namn!

Fastän mängden av Israel och mängden i kristenheten stöter sej och faller på denna sten, finns det dock andra, för vilka han är en "kostlig hörnsten", en salighetsklippa, på vilken de bygger all sin tröst i livet och i döden; och till sådana sägs nu här slutligen denna försäkran: "Var och en, som tror på honom, ska inte komma på skam." — "Inte komma på skam", det vill säga: inte bli sviken i sitt hopp på honom. Det ska inte fela, att vi verkligen ska få allt det, som vi i tron på Kristus har hoppats.

Men att en särskild försäkran ges därom, det visar, att de troende också brukar anfäktas med den fruktan och ovissheten: Månne jag också verkligen äger och uppnår vad orden innehåller och lovar?

Att sådan ovisshet besvärat helgonen, ser vi också överallt i deras historia, liksom vi alla känner det hos oss själva. Så fördolt är livet i Gud, så många är våra brister och skröpligheter, så svag och dunkel är vår tro, att vi ofta inte vet om vi verkligen är ett saligt folk, fastän vi tror på Jesus. Då kommer den evige Fadern här och försäkrar: Bygg med all trygghet på den stenen, som jag lagt i Sion. Han sviker aldrig. Och den som tror på honom ska inte komma på skam.

Och måtte vi då särskilt beakta och begrunda de orden: var och en — här är ingen åtskillnad; här är inte en enda människa undantagen — var och en som tror på honom — var och en som i sin syndanöd flyr till honom, var och en som förtvivlar på all sin egen rättfärdighet och alla egna försök att frälsa sej, men i sådan förlägenhet hör och omfattar evangelium om Kristus, d. ä. som så dras till honom och fästs vid honom såsom de syndare och synderskor, som i Kristi kötts dagar blev hans folk och nya människor — var och en, som så tror på honom, den ska inte komma på skam — kan inte, får inte komma på skam, utan ska få evinnerligt liv, så sant Gud är trofast och sannfärdig och inte kan bedra de sina.

Friskt mod, hur än satan vår ofärd bereder,
den klippan står fast som vi bor i ändå!
Vi fäller ej modet förrn klippan skjuts neder,
men klippan är Gud, och nog skall han bestå!

Ja, pris vare Gud, som sej själv oss har givit
till livsgrund, rättfärdighet, klippa och sköld!
I dej, Herre Jesus, vi härskar i livet
och sjunger för evigt om seger och fröjd!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar