"Saligheten är den människas, vilken Gud tillräknar rättfärdigheten utan gärningar." (Rom. 4:6)

Detta språk säger oss i klara och bestämda uttryck, att en människa kan vara rättfärdig inför Gud, fastän hon ännu dras med synder. Här sägs nämligen uttryckligt, att då Gud rättfärdiggör en människa sker det inte på det sättet att han utplånar synden ur hennes väsende och gör henne i sej själv syndfri, utan att det sker genom tillräknande. Vår rättfärdiggörelse sker på det sättet, säger denna text, att Gud tillräknar människan en rättfärdighet, som inte finns hos henne, och däremot "förlåter" och "överskyler" de synder, som finns hos henne. Då ordet rättfärdiggöra hade kunnat vara tvetydigt för någon, brukar aposteln här i stället orden "tillräkna rättfärdighet". Och sedan förklarar han samma saliga verk med Davids ord, att blott den människa är salig, "vilkens orättfärdigheter är förlåtna, och vilkens synder är överskylda", eller övertäckta; att endast den är salig, "vilken Gud ingen synd tillräknar".

Tänk nu, då den människa är salig, som Gud "tillräknar rättfärdighet utan gärningar", och som han inte tillräknar synderna, så är ju därmed sagt, att rättfärdigheten inte finns hos den saliga människan, ty då hade den inte behövt "tillräknas" henne. Men däremot innebär det också, att synderna finns hos den saliga människan, eftersom dessa sägs "inte tillräknas" henne, utan "överskylas".

Detta är nu förvisso hela Skriftens stora huvudlära, som ligger i all Guds förkunnelse om Kristi medlareämbete och hans rättfärdighets tillräknande; men här har vi det i korta och bestämda uttryck, som på en gång alldeles slår ner den falska meningen, varmed själafienden en och annan gång förvillat människor, att vi skulle rättfärdiggöras på det sättet att våra personer i sej själva görs syndfria. Nej, säger här aposteln uttryckligt, Gud gör oss rättfärdiga på det sättet att han tillräknar oss rättfärdighet, utan att vi är eller blir i oss själva rättfärdiga eller syndfria här på jorden, så att synderna därför måste förlåtas", "överskylas".

Om vi nu alltså förstått att vi inte är rättfärdiga på det sättet, att synden är utplånad ur vårt väsende, och att vi i egna personer fullkomligt håller lagen, utan att det skett genom "tillräknelse", måtte vi då inte falla på en lika stor villfarelse åt motsatta sidan, nämligen att tänka att Gud räknar oss för rättfärdiga fastän vi inte verkligen är det. Nej, lovat vare Herrens Kristi namn! Vi är verkligt rättfärdiga genom honom.

Då man inte blivit rätt vaken att se Guds väsendes fullkomlighet, drömmer man om en sådan rättfärdiggörelse, varigenom Gud skulle genom ett slags eftergift av sina heliga ord och domar låta oss gälla för rättfärdiga, utan att vi på något sätt äger vad rättfärdighet betyder: en hel fullgörelse och ostrafflighet inför lagen. Detta är att tänka ganska försmädligt emot Gud, såsom om han utövade barmhärtighet på rättvisans bekostnad. Annorlunda lär aposteln. Gud har "satt sin Son till en nådestol genom tron i hans blod, för att låta se sin rättvisa i det, att Han rättfärdiggör den, som tror" — såsom orden lyder i Rom. 3. "På det han skulle vara själv rättfärdig och rättfärdiggörande den, som är av Jesu tro." Och i Rom. 5 säger han uttryckligt, att det är genom ens lydnad, ens rättfärdighet, vi varda rättfärdiggjorda.

Det sker inte genom eftergift av någon enda bokstav eller prick i lagen, utan genom ett helt och punktligt fullgörande av alla lagens bud och domar, vilket Medlaren gjorde så helt och hållet för oss och i vårt ställe, som om vi själva hade gjort och lidit allt efter lag. En människa kan så fullgöra en annans skyldighet, t. ex. betala sin broders skulder, att den skyldige blir verkligt skuldfri och oantastlig — att han inte bara anses så, utan att han verkligen är skuldfri, genom den gode broderns fullkomliga betalande av hans skulder; och mycket mer måste då Herrens Kristi fullgörande och betalande för oss göra oss verkligt skuldfria och rättfärdiga, fastän vi inte själva är mäktiga att fullgöra lagen.

Därför får vi inte så förstå orden "tillräkna rättfärdighet", som skulle Gud räkna oss för rättfärdiga, fastän vi inte verkligen är det, utan meningen är bara, att det är en annans rättfärdighet, som är oss skänkt och tillräknad, men på ett så sant och fullkomligt sätt, att vi verkligen är rättfärdiga. Den heliga lagen har ingenting lidit i sin majestätiska rätt; dess fordringar är fullgjorda i all deras oändliga vidd; dess domar och straff är utståndna i all deras förskräcklighet.

Kort sagt: Gud är rättvis då han rättfärdiggör den som tror; ty det är inte en blott tänkt eller diktad, utan en verklig rättfärdighet han tillräknar oss. Och på den yttersta dagen ska han i hela världens åsyn kalla sina troende de rättfärdiga och i enlighet med den fullkomliga rättvisan ger dem "rättfärdighetens krona".