Här har vi en övermåttan viktig lärdom om synden. Herren låter oss här förstå, att vi alla är lika fördömda syndare. Däri är vi alla lika. Detta behöver vi alla djupt betänka. Det är allas vår natur, att då vi ser hela världen nedsänkt i synder, vi håller oss själva för bättre.
Först kan den fina och sovande världens barn aldrig tro att de är lika stora syndare inför Gud som tjuvar och mördare, publikaner och skökor; och på denna sin inbillning grundar de den säkerhet och förmätenhet, varigenom de står emot allt Guds råd till deras frälsning, all Guds förmaning till bättring och omvändelse.
Men även de väckta och troende har sin del i samma inbillning. När vi med förskräckelse sett vår syndanöd och sökt och funnit frälsning i Kristus, händer det dock ofta att vi glömmer att vi ännu bär samma fördärvade natur som Adam; det tycks oss som om vi vore av ett bättre släkte än de grova syndarna, publikaner och skökor.
Detta märks av den förvåning som då uppstår när vi förnimmer några svårare synder hos oss. När de mörka djupen av hjärtats fördärv öppnar sej, och där framträder några rätt förskräckliga ting, t. ex. sådana som Kristus säger går ut ur människans hjärta: "Onda tankar, hor, boleri, mandråp, stöld, girighet, svek, listighet, otukt, ont öga, hädelse, högfärd, galenskap" — när vi känner något så gruvligt hos oss, då förvånas och förskräcks vi och är färdiga att förtvivla.
Tänk, när vi får känna t. o. m. "hädelser" emot Gud, kanske i själva bönen, såsom somliga kristna i svår anfäktelse får erfara det.
Eller vi känner en gruvlig kallsinnighet för Gud och däremot en alltför stark kärlek till synliga föremål, ja, mäktiga syndalustar o. dyl. samt över allt detta inte är rätt förkrossade, utan ännu hårda och lättsinniga.
Eller, när vi skulle älska vår nästa såsom oss själva, vi t.o.m. känner avund, eller för en skälig tillrättavisning känner vrede och hat stiga upp — för att inte tala om den allragruvligaste synden, att vi inte rätt vördar Kristi lidande, utan kan höra att han blev gisslad, törnekrönt och hängde på spikar, oss till frälsning och salighet, och ändå älskar honom så lite att små, onyttiga ting är oss kärare — o, när vi känner sådant, då förskräcks vi och förundras.
Vadan kommer nu sådan förundran? Endast därav att vi inte trott att vi var så fördärvade. Vi har sett andra Adams barn helt försänkta i alla laster och likväl med stolthet försvara sej, visa bort Guds ord, försmäda och förfölja Kristus, det har vi inte mycket förundrats över; men oss själva har vi ansett som om vi tillhörde ett annat släkte.
Nu är det sant att då vi är födda av Gud har vi fått en ny och helig ande. Men den del av vårt väsende som är född av kött är dock ännu kött; och detta är alltid lika förgiftat och ont. Herren lär då här, såsom eljest hela Skriften, att synden är allas vår natur, är allas vårt gemensamma arv av Adam, vare sej vi vill det eller ej.
"Här är ingen åtskillnad; allesammans är vi syndare." "Herren såg från himmelen på människors barn, för att se om där vore någon förståndig som frågade efter Gud. Men de är alla avvikna, och allesammans odugliga; det är ingen som gör väl, inte en." Såsom Gud tidigt klagade, "att människans ondska var stor på jorden, och alla hennes hjärtas uppsåt och tankar alltid benägna till det som var ont".
Sådan är människan av naturen, d. ä. allt vad som härstammar från Adam. Om vi rätt trodde och besinnade detta, skulle vi inte falla i så stor förundran, ja, i förtvivlan, när vi erfar det hos oss själva, utan prisa den gudomliga barmhärtigheten, som just för detta vårt förtappade tillstånd gav oss sin Son till en Frälsare.
Det är mycket viktigt för vårt förblivande i trons tillförsikt, att vi djupt inpräglar hos oss och låter det vara en alldeles avgjord sak, att vi alla genom Adam är så fördärvade och förtappade varelser, att i vår natur är inget annat än synd, ondska och vanmakt, att vår Herre Gud aldrig tänkt något annat om oss.
Ty då skulle vi i våra mest förödmjukande erfarenheter av synden skynda fram till nådestolen och säga: "Det är dock allt förlorat i mej; Gud, se ej på mej, se på din Son;" och alltid besinna, att Gud har dock allt sitt välbehag endast i sin Son, att all vår rättfärdighet är endast i honom, och att därför Guds vänskap aldrig rubbas genom det fördärv som är i oss, så länge vi förlir i hans älsklige Son, i vilken vi har t.o.m. mycket mer rättfärdighet och Guds välbehag än Adam före fallet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar