"Uträtta alla dina saker efter Guds ord." (Syr. 9:22)

Allt vad Gud i sitt ord förkunnat människan, går huvudsakligen ut på att lära henne två ting: Först hur hon ska få hans nåd, få förlåtelse för sina synder och bli hans barn; för det andra hur hon såsom ett Guds barn ska leva här på jorden för att tjäna sin himmelske Fader och göra hans vilja.

Men som dessa är de huvudstycken, på vilka Guds rike ibland oss står eller faller, så är de också de punkter, som djävulen i alla tider mest angriper och vill beröva oss, och i vilka så väl hela kyrkosamfund som enskilda väckta själar oftast farit vilse.

När Kristus uppträdde, var det i två huvudpunkter Han straffade sitt folk och lärde dem den rätta vägen: straffade nämligen först deras falska rättfärdiggörelse, deras självrättfärdning, för det andra deras falska gudstjänst, deras självvalda goda gärningar — genom att till exempel säga dem hur de gjorde "tionde av mynta och ruta och allehanda kål, men det, som var viktigast i lagen, domen, barmhärtigheten och tron, lät de bli tillbaka".

När kyrkans reformation genom Luther genomdrevs, skedde det huvudsakligen genom två läropunkters upprättande och framhållande, vilka Luther ideligen predikade, nämligen först: den rätta, inför Gud gällande rättfärdigheten, Kristi rättfärdighet, trons rättfärdighet; och för det andra: vad som utgör sanna goda gärningar, sann gudstjänst, heligt och för Gud behagligt leverne, nämligen endast det, som Gud själv i sitt ord befallt oss att göra. Därmed angrep och bestraffade han först den påviska rättfärdiggörelseläran, som var att människan blir rättfärdig i den grad hon blir helig; och för det andra det falska begreppet om ett heligt och för Gud behagligt leverne, som var, att man borde gå i kloster, leva ogift, fasta, vaka, plåga kroppen, göra pilgrimsresor etc. Man har därför rätteligen anmärkt, att det var två läropunkter, som tillvägabragte reformationen; och åter, att man har reformationen att tacka för återställandet av två huvudläror, nämligen de nu berördas om den rätta rättfärdigheten för Gud och den rätta heligheten i levernet.

Såsom redan är sagt: Dessa är också de punkter, som djävulen i alla tider angripit och förvänt — och det så fint, så tyst, småningom och gradvis, att man icke märkt det, förrän man redan varit förd ifrån vägen. Så är också förnuftet, känslan och tycket fientliga mot dessa båda lärostycken.

Likasom ingenting mera strider emot förnuftet och tycket, än att jag ska vara rättfärdig och täck för Gud, på samma gång jag själv ser och känner mej full av synd - vara rättfärdig och täck bara genom en tillräknad rättfärdighet; så kan jag också omöjligen tycka, att jag gör åt Gud de mest behagliga gärningar och en sann, en helig gudstjänst, när jag inom huset och samhället gör endast sådant, som antingen min lekamliga, husliga och borgerliga kallelse eller en arm, eländig människas nöd fordrar — gör samma gärningar, som också en from hedning, en ärbar världsmänniska kan göra.

Jag kan inte heller tycka, att det vore någon synnerlig fara i att följa de fromma ingivelser, som tycks vara Guds Andes egna röster i mitt hjärta, och som endast gå ut på att mana mig till heligare gärningar, att det ska vara någon stor fara att genast följa sådana ingivelser och vara så nödvändigt att först tillfråga det i Skriften uppenbarade Guds ord — det kan känslan och förnuftet inte finna.

Men att både djävulen och förnuftet vill med all makt föra oss ifrån ordet även angående levernet, det lär vi isynnerhet av erfarenheten. Hur många grova galenskaper och stora skador har inte djävulen dermed åstadkommit i Kristi kyrka, att han i detta stycke fört människor ifrån ordet!

Den skada, som härav kommit och ännu dagligen uppkommer, är isynnerhet av två slag:

Först att några väckta och sökande själar (som under tiden har ett stort allvar med sin gudaktighet, så att de inte sparar någon möda, bara de kunde tjäna Herren) har blivit förda till allehanda egna företag, gärningar och levnadssätt, som dels förnuftet, dels en förment Guds röst i hjärtat påyrkat, men som varken Guds uppenbarade ord påbjudit, inte heller den behövande nästan haft gagn utav.

Den andra skadan har varit den, som vi alla dagligen får erfara, nämligen att om vi också utövar de rätta goda gärningarna det likväl sker med olust, tröghet och försumlighet, så snart vi förgäter ordet, glömmer vilka gärningar ordet äskar av oss; då vi däremot skulle med största lust och flit utöva dem, om vi flitigt såge på ordet, såge och betänkte, att vi med dessa enklaste kallelsens verk tjänar Gud själv, står inför Guds ögon och uträttar hans befallningar.

Vadhelst här i världen bedrövar min själ,
med Jesus och ordet det alltid blir väl.
Och om jag ej känner min lycka alltid,
i tron på Guds ord har jag ändå Guds frid.
Ack, saliga ro
på Jesus få tro
och äga Guds ord i sitt bo!