Om vi annars lider med Honom. Detta är löparebanan till herrligheten. Vi har väl arvsrätten endast genom barnaskapet, den är väl förvärvad endast genom Kristi lidande, men "vädjobanan" till arvets emottagande är denna: lida med Honom.
Detta är av synnerlig vikt, såsom ett utmärkande kännetecken på de sanna arvingarna, de äkta barnen, dels till att väcka och avskilja ifrån Guds barns antal dem, som falskeligen inbillar sej äga delaktighet i arvet, då de likväl inte är Kristi efterföljare, dels också till tröst för dem som lider med Honom, men lider så, att de ofta är färdiga att misströsta.
Låtom oss då väl betänka dessa ord: "Om vi annars lider med Honom." Här säger oss aposteln, att vi även i lidandet ska ha delaktighet med Kristus, som gick genom lidande till herrlighet. Det är en så avgjord och bestämd Guds ordning, att lidande ska föregå herrligheten, att även Kristus såsom vår föregångare och föresyn i allting har gått denna väg och uttryckligt förklarat, att vi däri ska efterfölja Honom.
Vad Kristus på jorden led, måste betraktas i två särskilda avseenden. Först led Han såsom försonare för våra synder; för det andra var lidandet hans väg till herrlighet.
Vad försoningslidandet angår, däri var Han alldeles ensam. Han "trampade vinpressen allena, och ingen av folket var med Honom". Han allena tillfredsställde den gudomliga rättfärdighetens krav; Han allena förtjänade åt oss rättfärdighetens lön, det eviga arvet.
Men i det andra avseendet var Han vår föresyn och vägvisare; i det avseendet måste vi "följa hans fotspår" och vara Honom lika. Skiften lär uttryckligt även om Honom, att Han haft att kämpa och segra för sin upphöjelse, och att Han häri skall vara vårt föredöme och mönster; såsom då Han själv säger: "Den som övervinner ska jag låta sitta med mej på min stol, såsom också jag har vunnit och sitter med min Fader på hans stol."
Lidandet är alltså den lott, som alla Kristi medarvingar här på jorden har gemensam med de "förstfödda". Alla arvingarna måste komma till sitt arv genom bedrövelse — somliga "genom mycken bedrövelse".
Men här bör noga märkas, att aposteln inte bara säger: Om vi lider; utan så säger han: "Om vi lider med Honom." Ty inte utgör varje lidande ett tecken på Kristi medarvingar — "den ogudaktige måste också mycket lida"; och allt, vad som är levande på jorden, lider; utan här är fråga endast om det lidande, som vi har genom föreningen med Kristus och i hans efterföljelse, inte bara världens fiendskap och försmädelse, utan också all den anfäktning av synden, köttet och satan, som är en följd just av vår förening med Kristus. Och slutligen det lidande, som utgör Faderns aga, vilket alltid utmärker hans äkta barn.
Först är det en i ordet avgjord sak, att "alla de, som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus, måste lida förföljelse". Såsom Kristus uttryckligt säger: "Lärjungen är inte förmer än hans mästare; har de förföljt mej, så ska de också förfölja er." Därför, om någon vill vara en kristen, berömmer sej av tron och hoppet på den eviga saligheten, men har en så beskaffad kristendom och gudaktighet, att han på samma gång kan stå väl med världen, vara aktad och älskad av den allmänna hopen, så ligger bara däri ett hemskt och avgörande tecken på arten av hans gudaktighet — ett tecken, att han inte är en sann och trogen Kristi efterföljare. Herren har sagt det.
Vidare hör till lidandet med Kristus allt det lidande av synden och satan, som vi har blott därför, att vi kommit i förening med Kristus. Såsom Kristus bar världens synder med ångest och nöd, så att Han kämpade, bad och svettades i örtagården, så måste också alla de, som har Kristi Ande, ha ångest, kämpa och be mot den inneboende synden. Såsom Kristus var frestad och anfäktad av djävulen, så måste också alla trogna här bli förföljda av samma fiende med pinsamma frestelser och glödande skott.
Om någon vill vara en kristen, men har en så beskaffad tro och gudaktighet, att synden inte plågar honom, djävulen inte frestar och anfäktar honom, utan han är alltid stark, modig och lugn; så har han däri ett betänkligt tecken, att hans tro och gudaktighet är falska. Alla heligas historia bekräftar detta.
Lidandet med Kristus kan dock aldrig rätt kännas igen, om vi inte först iakttar, att personen måste vara ett Guds barn, en själ, som inte lever och vandrar efter köttet, utan efter Anden, ja drivs av Guds Ande, och i denna Ande ropar: Abba, käre Fader. En sådan själ erfar, att hon har fått en hel mängd nya lidanden, såväl av sin egen inneboende ondska, som av djävulen och världen — lidanden, som hon förut inte visste av. Alla sådana lidanden har hon således bara därför, att Kristus är i henne; och då utgör de förvisso säkra tecken på en Kristi medarvinge, som nu uppfostras för det arv han ska ta emot.
Hur underligt, Herre, du leder mej här,
när nu jag mitt kors i din efterföljd bär.
Men aldrig min smärta dock varit som din,
då du blödde uppå korset för alla.
Nej, aldrig min smärta dock varit som din,
då du blödde uppå korset för alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar