Vilken outsäglig tröst ligger inte i detta för alla fattiga syndare! Du vill omvända dej till Herren och få förbättra ditt hjärta och ditt liv, för att du efter lagen ska bli rättfärdig och då vinna Guds nåd. Detta är villfarelse. Dels ska du aldrig i tiden i dej själv bli rättfärdig inför lagen, dels var det just "det lagen inte kunde åstadkomma" som Kristus fullgjort för oss. Du vet inte, att det nu är slut med lagens salighetsväg.
Hör och betänk, att Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en som tror! Kristus, Guds evige Son, vår Frälsare, har för oss varit under lagen, för oss uppfyllt alla dess bud: älskat Gud över allting och sin nästa som sej själv, samt slutligen för oss lidit lagens förbannelse. Allt detta gjorde han ju sannerligen inte åt sej själv, ty Han behövde det inte, utan åt oss — "till rättfärdighet för var och en, som tror". Detta ska vi aldrig glömma.
Ja, du har kanske någon gång börjat tro på Honom, men åter funnit dej så brottslig och dömd av lagen, att du misströstar, eftersom lagen också är Guds ord och den fordrar mycket, som du inte kommer ut med: du skulle t. ex. åtminstone nu älska Gud av allt ditt hjärta, du skulle vara rätt gudfruktig och alla stunder ha Herren för ögonen, du skulle vara varm och trägen i bönen, vara rätt tacksam för all Guds nåd, vara rätt allvarlig i köttets dödande; men du finner mycket av motsatta ting hos dej, kallsinnighet, ogudaktighet, lättsinne, och då kan du inte tycka, att Gud ska vara dej nådig och se med välbehag på dej. Detta är att åter söka din egen rättfärdighet, söka att i egen person kunna bestå inför lagen. Detta är villfarelse. Du ska aldrig i tiden kunna bli rättfärdig i dej själv inför lagen.
Men Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en som tror. Du äger nu i Honom samma rättfärdighet och samma välbehag för Guds ögon, som vore du själv alldeles fullkomlig efter lagen. Betänk och glöm aldrig, att Kristus är de troendes rättfärdighet, och att lagens salighetsväg är slut. Det är endast såsom ett kärt rättesnöre för levernet och en nödvändig tuktan för köttet, som lagen ännu är till för de troende; men i salighetsfrågan, eller när det gäller vår rättfärdighet, vårt välbehag inför Gud, då är det alldeles slut med honom. Ty det är redan avgjort, att vi i oss själva alltid är fördömda inför lagen, och vi har redan vår fullkomliga rättfärdighet i Kristus.
Men o, är detta sanning, då borde ju vi vakna upp över det, med stor fröjd lyfta upp våra huvuden och i evighet prisa en sådan nåd och frihet! Ja, det är också alldeles inte nog att endast förstå detta, vi måste också ständigt öva oss att i samvetet tillämpa det.
Om detta skriver Luther: "Med dessa ord skulle en människa kunna värja sej och bestå emot djävulens ingivelse och anfäktning, vare sej det gäller förr begångna eller nu närvarande synder; nämligen så, att man skiljer vida från vartannat dessa två, samvete och utvärtes leverne, tro och gärning. Alltså: om lagen vill tränga sej på mej och förskräcka mitt hjärta, så är det hög tid att jag ger den kära lagen ledigt, och om han inte vill ha det, att jag då dristigt slår ifrån mej hans hot och säger: Jag vill gärna göra och främja goda gärningar, var jag kan, i sin tid, när vi kommer ibland människor; men här, där mitt samvete ska stå inför Gud, vill jag inte veta därav; låt mej vara i fred här och säg mig inget om mitt görande eller låtande; här hör jag varken Moses eller fariseerna, utan här ska Kristus ensam regera och vara mitt allt. Men hur? Om jag ännu alltid har synd hos mig, så är det ju inte rätt? Svar: Ja, det är sant, jag är ju en syndare och gör orätt; men därför må jag inte förtvivla eller fara till helvetet eller fly för lagen. Ty jag har ännu en rätt och en gärning utöver Moses, varigenom jag fattar Honom, som har fattat mej, och håller mej vid Honom, som i dopet mottagit mej och lagt mig i sin famn, samt genom evangelium försatt mej i delaktighet av alla sina ägodelar och bjuder mej att tro på sej."
Detta är endast de kristnas konst och lärdom och hör endast dit, där Kristus allena bör regera, och samvetet har att handla med Gud. Det predikas inte för grova, fräcka och lösaktiga människor." För lägg slutligen märke till, att här åter står: "Var och en som tror." Det är endast för den, som tror, Kristus är till rättfärdighet.
Du tänker: Saken är övermåttan trösterik; men hur ska jag veta, att allt detta tillhör mej?
Svar: Här står uttryckligt: Var och en som tror. Är du en sådan, som lever antingen i sorglös fåfänglighet, eller under lagisk träldom, och ännu kan bärga dej Kristus förutan, så tillhör förvisso denna nåd inte dej; men har det kommit därhän med dej, att du inte mer kan finna ro i allt vad du själv gör, utan med all din stora uselhet hänger vid Kristus, hungrar och törstar efter Kristus, har din enda tröst i Kristus och ordet om Honom, så är du helt säkert en troende. Och då gäller allt detta även om dej, nämligen att det nu är slut med lagens domsrätt över dej; Gud ska aldrig mer döma dej efter lagen, så sant Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror. Prisat vare hans namn evinnerligen!
Det är fullkomnat, allt är nu väl!
Kristus är lagens ände.
Han köpte fri var människosjäl,
när han på korset hängde.
Det lagen kräver, har den nu fått.
Straffet för synden har du utstått
i honom, som med offret ingått
i själva helgedomen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar