onsdag 29 oktober 2014

"Jag skäms inte för Kristi evangelium." (Rom. 1:16)

Man kunde fråga varför aposteln gör denna anmärkning, då evangelium ju inte är något att skämmas för. Det är ju av Gud från himmelen givet och alltså det ärofullaste som finns på jorden!

Varför säger då aposteln att han inte skäms för det? Utan tvivel för att människor ändå brukar skämmas för det.

Men nu ska säkert många mena, att detta endast kunde vara händelsen i apostelns tid, då otrogna judar och hedningar inte kände evangeliets herrlighet och i sin falska visdom föraktade det. Och det är visserligen sant, att det var så i apostelns tid, att Guds evangelium var "för judarna en förargelse och för grekerna en galenskap"; "eftersom judarna begärde tecken, och grekerna sökte efter vishet". Men alldeles så går det också nu, att Kristi evangelium är en förargelse och galenskap för största mängden av dem, som dock är döpta till hans namn. Den mänskliga naturen är i alla tider och på alla orter densamma, trots alla yttre förändringar; därför har också allt Guds ord sin tillämplighet i alla tider och på alla folk, det vare judar eller hedningar, muhammedaner eller namnkristna. Det inträffar överallt, vad aposteln säger: "Den naturliga människan förnimmer inget av det som tillhör Guds Ande; det är för henne en galenskap; hon kan inte begripa det."

Och inte bara det, utan Kristi evangelium är också i alla avseenden i den hårdaste strid mot allt vad som ligger djupast i vår natur; i evangelium angrips vad människan mest av allt älskar, sitt oberoende. Där fordras ett ovillkorligt underkastande av både förstånd och vilja under Kristi ord; där blir all högmodsinbillning och självförtröstan i grund nedslagen; där blir bara Gud stor och människan endast en fattig tiggare. Sådant kan aldrig behaga människonaturen, utan är för den bara pina och död.

Här är grunden, varför Kristi ord och Kristi sanna vittnen alltid måste vara hatade av allt, som inte är fött av Gud. Därför sa också Herren så ofta till sina lärjungar att de skulle bereda sej på att bli hatade av alla människor för hans namns skull; och Han förklarade att det inte var rätt med dem, de var inte hans sanna lärjungar, om de inte fick detta hans tecken, om det inte gick dem såsom Mästaren. Där är inte Kristi evangelium i sanning och renhet, om världen kan älska det, om det inte blir försmädat och antastat.

Men då nu aldrig någon evangeliets fiende vill synas hata det goda och rätta, måste alltid fiendskapen bekläda sej med skenet av nit om sanningen och därför försmäda Kristi sak såsom dårskap eller såsom något falskt och ont, som förtjänar att tadlas och avskys. Då nu Kristi lärjungar och vänner alltid utgör den minsta hopen, bara några få föraktade själar, och hela världen, som försmädar dem, är den stora, tongivande och ansedda hopen, då kan man lätt förstå, att det alltid blir en svår frestelse att blygas vid Honom och hans ord.

O, det blir för mången kristen en outsägligt hård kamp, att för Kristi skull avsäga sej all världens aktning, bli en dåre, se sej föraktad och på det värsta utmålad av sina närmaste och vänner och av hela samhället — då vi likväl ingenting så dyrbart på jorden har som människors aktning, vänskap och förtroende. Nu ska vi försaka allt detta. Det fordras ett gudomligt verk i själen till att allt framgent utstå detta.

Ty vi talar här inte om den gudsfruktan, som världen kan gilla och akta, utan om den sanna, äkta Kristi efterföljelse, som nödvändigt måste vara en förargelse och galenskap för all världen, så sant Kristus har sagt: "Tjänaren är inte över sin Mästare; har de förföljt mig, så ska de också förfölja er." Såsom ville Han säga: Föreger de, att de hatar er för något fel, t. ex. någon brist på ödmjukhet, mildhet m. m., så vet, att jag var "mild och ödmjuk av hjärtat", och ändå har de hatat mej.

Blygs du för din Herre Jesus,
han som tog din synd på sej?
Se, han blygdes likväl inte
att av kärlek dö för dej!
Vågar du ej låta märka
att du håller kärt hans namn?
Han på korset vågat mera,
när han öppnat dej sin famn.

Räds du för en liten smälek
fast den inte blir din död?
Se, han räddes ej för hånet,
när han tog på sej din nöd?
Vill din själ sej dra tillbaka
för att ha en ostörd frid?
Se, han drog sej inte undan
när det gällde kamp och strid.

Den ej vågar, kan ej vinna.
Den är mot, som ej är med.
Är du rädd att offra något,
träd då strax ur stridens led!
Har du hittills kunnat blygas
för en Frälsare så god,
blygs då ej att återvända
och bli salig i hans blod!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar