Detta är det stora avgörande kännetecknet. Av alla människor på jorden är bara de Guds barn, som drivs, regeras och ledas genom tiden av Guds Ande. Guds Andes barn är Guds barn. Alla de som är Guds barn, de drivs av Guds Ande. De som inte drivs av Guds Ande, de är inte Guds barn. Alltså säger oss detta språk det stora, allmänna kännetecken, varigenom Guds barn skiljs från alla andra människor.
Vi ska i hela världen se den stora skillnaden, att då mängden av människor bara lever efter köttet, antingen på ett fritt och grovt sätt, efter sina egna lustars och efter denna världens lopp, eller också på ett finare sätt, i någon egen rättfärdighets upprättande, men utan att regeras av ordet och Anden; så finnes dessutom, där man ändå äger Kristi evangelium, också ett annat folk, ett folk, som ideligen umgås med den frågan, hur man rätteligen ska tro och vandra efter Kristus, ett folk, som med alla sina skröpligheter och sin klagan över dem, ändå har det strävandet till sin huvudsak att tro och leva efter Kristus, att döda sitt kött och med både ord och gärning bekänna sin Herre, så att hela deras liv går i motsatt riktning mot hela världens. Sådant verkar aldrig kött och blod, sådant sker endast genom Guds Ande; och "de som drivs av Guds Ande, de är Guds barn". Guds barn, egentligen "Guds söner"!
Vilken människa kan tro och besinna något så stort? De, som lätt kan tro detta, besinnar säkert inte vad orden innebär; de, som kan besinnar vad orden innebär, kan aldrig på jorden fullkomligt tro det; det är alldeles för stort, det går inte in i våra trånga hjärtan. Tänk, den store, allsmäktige Skaparens, inte tjänare eller tjänarinnor, utan barn, söner och döttrar!
Hur stort detta är, kan någorlunda inses, då vi betraktar de ord aposteln här använder, när han säger att om vi är barn, vi också är den enfödde Sonens medarvingar — "Kristi medarvingar", och sedan, att Kristus ska vara "den förstfödde bland många bröder".
Men hur ska vi nu förstå detta? Att i sann mening vara någons barn, det brukar ju vanligen beteckna, att vara född av honom. Inte kan vi väl i denna mening vara Guds barn?
I en viss mening är väl Faderns "enfödde" ensam Guds Son, såsom född av Fadern i evighet och till naturen Gud; men i en annan mening är också alla Guds barn på jorden födda av Gud, då de genom Anden blivit "nya kreatur", nya Skapelser.
Det är vanligen på två sätt vi blir någons barn: det första är genom födelse; det andra är genom adoption. Det har behagat den store Guden, att vi skulle vara hans barn genom båda dessa sätt! Om det senare talar aposteln i Ef. 1, då han säger: "Han har tagit oss till barn åt sej självgenom Jesus Kristus, efter sin viljas goda behag." Om det förra sättet talar Johannes ofta, såsom då han säger: "Guds barn, som inte är födda av blod, inte heller av köttslig vilja, inte heller av någon mans vilja, utan av Gud." Och åter: "Var och en som är född av Gud gör inte synd, ty Gudss säd blir i honom; och han kan inte synda, ty han är född av Gud."
Vilka himmelens under på vår syndiga jord! Den bär ännu levande Guds barn, som är födda av Gud. "O, vilken djuphet av den rikedom, som är både i Guds visdom och kunskap; hur obegripliga är inte hans domar och orannsakliga hans vägar!" Att vi är Guds barn, det är summan av allt, vad den treenige Guden gjort för människan, såsom Skapare, Försonare och Heliggörare. Är det alldeles för mycket, att du skulle vara ett Guds barn, så betänk dock, att Gud därtill skapade människan från begynnelsen, då Han gjorde henne till sin avbild och till arvinge över allt det Han hade gjort, ja, även tillredde himmelens boningar för henne.
Men, säger du, vi är ju fallna, vi är fulla med synd! Betänk då, att därför utgav Gud sin enfödde Son, att bli människa såsom vi och med sin lydnad intill döden återförvärva det förlorade barnaskapet. Är det orimligt, att du skulle vara Guds barn, när du känner så mycken synd, så tänk då på allt vad Kristus gjort för detta!
Men säger du åter: Inte är därför alla människor Guds barn i ordets rätta betydelse; så svaras: Därför blir vi också födda av Gud, födda av Anden. Om du med all köttets ondska och strid likväl aldrig kan vara fri att synda, inte kan göra synd, eftersom "Guds säd" förblir i dej, Guds Ande strider emot synden, straffar, hugsvalar och leder dej, så tänk på orden i vår text: "Alla de som drivs av Guds Ande, de är Guds barn."
Alltså, om vi ser på grunderna för vårt barnaskap, nämligen den treenige Gudens egna gärningar, då ska vi ännu med all vår skröplighet och alla hjärtats motsägelser bekänna, att så sant Gud är större än vårt hjärta, vi dock i sanning är Guds barn, så många som drivs av Guds Ande.
Men alla äro barn av dig
som av din Ande drivas,
och är jag barn, så skall ock mig
det goda arvet givas.
Bland sorg och brist
jag då förvisst
min tröstekälla finner,
min själaro
uti den tro
som världen övervinner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar