Vad månne nu den käre Guden vilja i lustgården? I vilket ärende kommer Han på syndafallets dag till de fallna människorna? Visserligen bestraffade Han synden; inte ursäktade Han den, inte kunde
hans dom ändras. Men Han hade dock några "fridens tankar" att
uppenbara för de förskräckta barnen. Det, för vilket Han egentligen
kom att förkunna dem, var ett frälsningens råd. Med syndens
bestraffande utvecklade Han blott, vad Han förut hade sagt och hotat,
och vilket de redan hade djupt nog erfarit och förstått; nu hade Han
därför förnämligast ett annat ärende, det var något för dem nytt och
obekant, som Han ville kungöra. Han talar nämligen om en
"kvinnas säd, som skulle söndertrampa ormens huvud", hämnas deras lidna
skada samt bota och återställa, vad genom ormens list och deras
syndafall var förlorat.
Detta var den barmhärtige Faderns egentliga
ärende, då Han på syndafallets dag, då solen börjar sänka sej, kommer
i lustgården. Hans förbarmande hjärta kunde inte fördra att veta,
det hans förlorade barn, i deras ångest och förskräckelse, skulle ligga
över natten bakom träden och tänka på hans vrede, och att de skulle
döden dö, utan att ha en enda stråle av förhoppning och tröst.
Därför uppsökte Han dem genast samma dag i deras blygsel och bävan.
Han, som sedan bjöd oss att "inte låta solen gå ned över vår vrede",
gav här själv det första provet av sådant sitt försonliga hjärtelag.
Kristus har också uppenbarat, att Gud har ett sådant hjärta, att Han inte
ens kan lida att hans barn blott i någon nöd ligga och ropa till
Honom "natt och dag" utan hjälp och tröst — skulle Han hava tålamod
därmed? säger Kristus. Skulle Han då ha tålamod därmed, att
hans mest älskade, men fallna barn nu skulle ligga alldeles utan något
hopp, i förtvivlan och ångest för hans ords skull?
Här måste jag ju se, att Guds nåd och kärlek är en alldeles oförskylld,
fri och förekommande kärlek, helt oberoende av oss. Här var
den största brottslighet, och inget tecken av någon bättring, ånger, bön
m. m. Adam och Eva hade i frestelsens stund alla tillräckliga förmögenheter
att emotstå det onda, ett ljust och rent förstånd, ett rent hjärta
och fri vilja — de hade således blott yttre frestelser. Och likväl bröt de mot sin Faders bud. Och när fallet var skett, sökte de inte Gud
för att bekänna sin synd och bedja om förlåtelse, nej, tvärtom flyr de
bort från Gud och gömmer sej bakom lustgårdens träd. Och när Herren
tilltalar dem, hör man bara självförsvar, undanskyllningar och bitter
avighet mot själva Gud, som även skulle vara skuld till fallet, då
Adam säger: "Kvinnan, som du — du givit mej, bedrog mej." Så
fördärvade var nu deras hjärtan.
Allt detta visste Herren. Och
ändå — fastän deras brottslighet och ondska var så stor — ändå kom
den barmhärtige Fadern med sådan kärlek och uppsökte dem, för att
förlikas och hugsvala dem. O, här ser jag det gudomliga hjärtat! Här
ser jag, att Guds kärlek är en helt förekommande, en uppsökande kärlek,
alldeles oberoende av syndarens förhållande. Den stränga rättfärdighetens
dom kunde inte ryggas — syndens lön var döden; men den
gudomliga barmhärtigheten hade funnit ett råd att på en gång tillfredsställa
rättvisan och tillika frälsa syndaren: en kvinnosäd skulle komma
och gottgöra fallet, vilken var föresedd före världens begynnelse. På
denna grund var barmhertigheten fri att kunna utgjuta sej över de
fallna.
Därför kommer Han här på syndafallets dag och löper efter
den förlorade sonen. Hans "livs son" var fallen, "därför brister mitt
hjärta för hans skull", säger Herren, "jag måste förbarma mej över honom." Visst borde vi ge akt på detta första stora prov av Guds
oförskyllda nåd? Då går vi tvärtom och väger och mäter graderna av våra
synder eller av vår bättring, ånger, bön m. m. och dömer därefter om
Guds nåd emot oss.
O, vilket djupt fall! vilka gruvliga följder av syndafallet i vår själ, att hon är så bunden i mörker och otro! Du
säger: "Min synd är så otillbörlig, så oursäktlig; jag visste Guds vilja,
men gjorde rakt däremot." Arma själ! Du var så illa tvungen, du är
inte fri, du är såld under synden. Adam åter var fri och syndade
dock; han visste också Guds vilja, men gjorde tvärt däremot. Och likväl
löper den förbarmande Fadern efter sin förlorade son. — Guds kärlek
är således helt fri, oförskylld och oberoende av syndaren; ty den grundar
sig på en annans förtjänst och bön, "kvinnans säd", "Herrens man",
"Guds Lamm, som bär världens synder".
Den som inte tror på Honom,
inte stannar för Herrens röst och låter försona sej med Gud, utan blir
borta, han är borta och blir evigt borta. Men den som tror på
Honom, låter både straffa sej för synden och trösta sej med kvinnans
säd, han ska inte förgås, utan har evinnerligt liv, om han också kände
allt det onda i sitt hjärta som vi finner hos Adam, ja, om också hela
syndafallet och allt ormens gift kokade i honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar