Den som vill vara en kristen, men inte söker efter förvissning om syndernas förlåtelse, utan nöjer sej med att alltid vara i ovisshet om sin benådning, den är förvisso inte rätt vaken, utan antingen en helt sovande skrymtare eller åtminstone en sömnaktig kristen.
Detta ligger i sakens natur. Den brud som är nöjd utan att vara viss om sin brudgums hjärta har ingen rätt kärlek. Det är därför ett utmärkande tecken till obotfärdighet, liksom det också är en av de märkligare bland de obotfärdigas ursäkter, att de rentav förnekar möjligheten och verkligheten av denna visshet om syndernas förlåtelse och förklarar den för idel förmätenhet, andligt högmod och inbillning.
Såsom Luther säger: "När de kainiska helgonen hör denna bekännelse (att en kristen beprisar sin visshet om sin benådning), så korsar de sej och slå emot med händer och fötter och säger: Gud bevare mej för en sådan förmätenhet att jag skulle säga att jag är ett Guds barn; nej, jag vill förödmjuka mej och erkänna mej bara för en arm syndare — och Gud ska se till de ödmjuka!"
Men Skriften säger: "Vi vet att vi är förda ifrån döden till livet;" "vi vet att vi är av sanningen;" "vi vet att Han blir i oss;" "vi vet att vi är av Gud;" "vi vet att Guds Son är kommen och har givit oss sitt sinne, att vi känner den Sanne och är i den Sanne, i hans Son Kristus Jesus." Detta säger, att vi vet — vi vet, att vi är Guds barn, har syndernas förlåtelse och det eviga livet.
"Därför", säger åter Luther, "ska vi beflita oss så att vi grundligen med rot och allt må upprycka den skadligaste villfarelse, med vilken hela världen är förförd, nämligen den tanken att människan inte ska veta, om hon är i eller utom nåden."
Men denna villfarelse kommer inte från förståndet utan från hjärtat; ivre från någon dunkelhet, ty Skriften talar överallt så tydligt härom, utan av hjärtats obotfärdighet. De som inte sjålva äger eller söka denna visshet om Guds nåd, vill därför förneka dess möjlighet. Och om man också inte förnekar denna visshet, är det likväl, såsom förut är sagt, inget gott tecken när man inte skyndsamt söker den, utan nöjer sej med sin ovisshet. Helt annat är det, att en som söker efter förvissning, inte alltid strax vinner den och inte bör misströsta för det. Men att icke söka visshet om Guds nåd, det är alltid säkerhetens tecken.
För det andra: om en själ också är redlig, hungrar och törstar efter rättfärdighet, är det dock en stor brist och skada i hela hans kristendom, om han står i ovisshet om sin benådning. Det är sant, han kan väl ha nåd; det är sant, vad Luther säger, att "syndernas förlåtelse är tveggehanda: dels hemlig hos Gud, dels för själen känd och uppenbarad". Att Kristus hade förut förlåtit synderskan som låg vid hans fötter, och meddelat detta för Simon, förrän Han vände sej till henne och sade: "dina synder är dej förlåtna" — att således en nådehungrig själ har syndernas förlåtelse förrän hon vet det eller tror det, ty "saliga är de, som hungar och törstar efter rättfärdigheten" — detta är sant; men rätt väl är det aldrig, förrän själen också får visshet om sin benådning. Ty förrän detta sker, blir där aldrig rätt Guds rike i hjärtat, ty "Guds rike är rättfärdighet, frid och fröjd i den Helige Ande". Förrän detta sker, kan hon aldrig få kraft, aldrig rätt älska, tacka och prisa sin Gud, aldrig rätt vandra inför Honom.
Man har visserligen samma rättfärdighet genom en svag tro som genom en stark, men inte samma helgelse, ty helgelsen, kraften och Andens frukter beror alltid av trons visshet och styrka. "Fröjd i Herren skall vara eder starkhet." Hur viktigt därför, att alla rättsinniga själar kommer till full visshet om sin benådning.
Men den, som nu åstundar denna saliga troswisshet, give väl akt på den rätta vägen därtill. Den enda vägen till visshet i tron är att ta Gud på orden, eller att människan med hjärtats tro säger efter vad Gud säger förut. Såsom en av kyrkofäderna yttrar: "Hur trygg och viss är jag inte, när jag blott säger efter vad min Gud säger före mej!" Paulus betygar, att "tron är av predikan".
Den rätta tron och vissheten uppkommer på det sättet, att jag blir tröstad, glad och viss om Guds nåd endast genom det, som Kristus har gjort och Gud har försäkrat, och får denna tröst, förrän jag anser mej värdig att få tro, då jag ännu menar, att allt för mycket fattas mej, ja, då jag således icke ärnar tro. Såsom Kristus säger, att den förlorade sonen var ännu långt ifrån, då fadren överraskade honom med sin nåd och barmhertighet.
Sedan man så fått tröst i Kristus och ordet, då, och först då, kan man också finna trons verkningar och egenskaper hos sej. Såsom Johannes säger: "Den som tror på Guds Son, han har vittnesbörd i sej själv." Men den första och egentliga trosvissheten måste alltid uppkomma av ordet, före alla trons egenskaper och frukter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar