Men nu frågas: Huru hade David fått ett sådant hjärta? Varigenom hade Herren blivit honom så hjärtligen kär? Svar: det är blott syndernas förlåtelse och förvissningen därom, som kan göra ett mänskohjärta rätt lyckligt, varmt och brinnande.
Om en människa ock tror allt, vad Skriften innehåller om Kristus, och tror det så visst, att hon kunde tusen gånger dö på den tron, men icke känner sina synder, utan går nöjd och självbelåten, får hon av all sin tro ingen kärlek, ingen glädje, intet liv i Gud, utan all hennes gudaktighet består blott i kunskap och fromma iakttagelser. Och åter, om en människa blott så känner sina synder, att hon till kropp och själ försmäktar, men icke har fått trons visshet om förlåtelse, går hon lika kall och död, om hon ock arbetade sig till döds på sitt hjärta att böja det till kärlek och glädje. Här fordras alltid de två ting, som Skriften förenat: bättring och tro, eller syndens överflödande och nådens överflödande.
Men då, o, vilket nytt liv, vilken fröjd, vilken frid, vilken brinnande ande, vilken lust och kraft till allt heligt, när jag i min största ovärdighet får den store Gudens försäkran: "Dina synder förlåtas dig, du får nåd för allt, och du skall redan på jorden leva i ett rike, där ingen synd tillräknas dig, utan du skall i mina ögon vara alla stunder täck och behaglig!" Hören det alla - det är ofta sagt, men måste idkeligen sägas, då det alltid förgätes — hören: detta är den enda vägen att bliva både salig och helig, att bliva rättfärdig för Gud och glad och varm i sitt hjärta och villig och skicklig till det goda.
Då en människa blivit väckt ur den förskräckliga syndasömnen och börjat söka frälsning, eller då en kristen liksom på nytt vaknar upp över sin försummelse, kallsinnighet och synd och försjunker i trälsinne, är det vanligen ett stort bekymmer för en sådan människa, att hon icke kan så älska Gud, som hon borde, och som hon ser, att David eller andra Guds barn hava älskat Honom. Då ängslas hon, då beder hon, då arbetar hon att kunna älska, att göra sitt hjärta varmt; men hon kan icke, hon är lika kallsinnig ändå; hon beder om kärlek, men känner samma köld ändå; hon strider mot sin avgudiska kärlek till andra ting eller personer, som blivit henne kärare än Gud, men hon älskar dem ändå; hon är då häröver olycklig, och allt med rätta, menar hon, ty hon älskar icke Gud.
O, när hon då icke blott förstår, utan med den nya syn, som Anden giver, äntligen inser, att det var riktigt förtappade syndare, Kristus kom att hjälpa; att Han kom att göra för oss just det, som lagen icke kunde verka i oss, just det, det, det, som lagen icke kunde åstadkomma; att Han har älskat Gud för oss, Han har varit ren, helig och rättfärdig för orättfärdiga; att allt är fullkomnat, allt är redo; att så eländig hon är, så ovärdig och oskicklig hon är, så kall eller varm hon är, så hård eller förkrossad hon är, är hon dock rättfärdig, helig och "täck i Honom, som var kärkommen". O, när hon i trons ljus sådant ser och blir fulleligen tröstad, frigjord och viss på sin benådning — si, då älskar hon — då kan hon älska, då kan hon icke låta bli att älska en så övermåttan nådig Gud och Fader; då är i hennes hjärta vordet ett nytt liv, fröjd, frid, kärlek och en innerlig lust till Frälsarens bud och vägar; då kan hon intet annat än av hjärtat lova och prisa Gud — och då kan hon sjunga med David : "Lova Herren, min själ, och allt det som är uti mig. Lova Herren — den dig förlåter alla dina synder och helar alla dina brister."
På detta sätt tillgår det att få ett sådant hjärta, som David hade. Att vara religiös, vis, from och välgörande, men utan att hava gått denna väg, denna mörka, ömkliga, eländiga väg, genom syndanöd till benådning i Kristus — o, det är allt bedrägeri; det skapar väl hyggligare folk än världen, men icke kristna, vilka äro "iklädda Kristus"; ty utan att hava råkat i syndanöd kan intet sant iklädande av Kristus ske. Och det går väl för sig att vara en sådan dygderak religiös man här i tiden; men den stunden då konungen går in i bröllopssalen att "bese gästerna", skall den mannen finnas i saknad av bröllopskläder och därför, efter all sin fromhet vid bröllopsbordet, bortkastas i det "yttersta mörkret". Nej, man måste gå Davids och synderskans väg! —
Vad? Skall man då synda för att bliva salig? O, nej; det finns nog synder förut!
Synder fattas oss icke; felet är, att vi icke känna dem. Och du skulle nog känna synder, mer än du förmådde bära, blott du finge nåd att vörda Gud, blott "Guds räddhåga komme för dina ögon", blott Guds helighet finge skina in i ditt samvete och ditt hjärta, så att dess orenlighet, kallsinnighet, skrymteri, högmod m. m. en gång bleve stora synder för dig. När sålunda själva hjärtat är angripet, då blir visst nöden svårare, men då blir ock nåden sann och stor och överflödande, och då blir hjärtat fött på nytt — då blir där en sann kristen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar