Här är nu ett språk, som borde väcka alla människor till besinning. Vem kan utsäga allt, vad som ligger i dessa ord: Guds godhets, tålsamhets och långmodighets rikedom! En hel värld av Guds välgärningar och nådebevis, en gång i evighetens ljus förklarade — vilken förskräcklig bergstyngd på den själ, som dock aldrig lät beveka sig till bättring!
Godhet är det välgörenhetssinne, varigenom någon vill beständigt tjäna människor, även okända och ovärdiga. Ett föremål för godhet kan vara mycket ovärdigt att vara ett föremål för kärlek; ty godheten vill endast göra gott, utan avseende på föremålets värdighet eller ovärdighet. Guds godhet är den egenskap, varigenom Han "låter sin sol uppgå över onda och fromma och låter regna över rättfärdiga och orättfärdiga". Guds godhet är den outtömliga springkällan, varifrån alla hans välgärningar emot oss ständigt utflyta.
Tålsamhet består däruti, att man även fördrager otacksamhet och annat ont och icke genast vredgas.
Långmodighet åter betecknar en länge övad tålsamhet. Guds långmodighet betecknar, att Han är mycket sen i att besluta sig till att vredgas och straffa; och den bevisades mot judarna däruti, att Han genom många mansåldrar övade tålsamhet med dem. Då hans tålsamhet emot dem bevisade sig däri, att Han dagligen och stundligen fördrog deras otacksamhet och synder; så har långmodigheten avseende därpå, att Han i en lång tid, ja, årtusenden igenom, ännu fördrog dem, och att folkets så länge fortsatta synder icke kunde uttömma detta hans tålamod; varom Herren själv säger: "Jag uträcker mina händer hela dagen till ett ohörsamt folk".
Men aposteln säger, att Gud icke allenast har eller utövar godhet, tålsamhet och långmodighet, utan att Han ock är rik på dessa egenskaper. Han säger: "Guds godhets, tålsamhets och långmodighets rikedom." Detta utmärker storheten, utsträckningen och överflödet av den godhet, tålsamhet och långmodighet, Gud i sitt hjärta hyser; och vilken rikedom Han ock väl bevisar, då Han, den allsmäktige, som icke behöver oss, skapade varelser, utan är oändligt upphöjd över oss, likväl i så lång tid strävar och arbetar med oss, orättfärdiga, otacksamma och hårdnackade människor, endast för att få göra oss gott.
Ja, Guds godhets, tålsamhets och långmodighets rikedom är så stor, att människoförståndet icke är mäktigt att fatta den; vilket bäst bevisas därmed, att man ofta är böjd att rentav tvivla på, om det finnes en Gud, som hatar synden, när Han så länge låter människors ondska vara ostraffad. Sådana tvivel komma endast därav, att man icke är mäktig att fatta storheten av Guds tålsamhet och långmodighet.
Man borde dock besinna, att så stor och rik Gud bevisat sig i sin skapelse, sin allmakt och vishet, så stor och rik är Han ock i sin nåd och barmhärtighet. Se upp till himmelen; kan du räkna stjärnorna, dessa stora världsklot? Kan du uppmäta havets vatten, eller räkna dropparna i en stor flod? Men så stor Gud är i sina skapade verk, så stor och rik är Han ock i sin godhet, tålsamhet och långmodighet. Detta är orsaken, varför Han icke ännu i sin straffande rättfärdighet tillintetgjort en värld, som är full med synd och otacksamhet.
Vad skola vi då göra, när Gud är så stor i sin nåd och barmhärtighet? Skola vi derför desto dristigare trotsa Honom och destomer synda emot Honom? Må Herren Gud nådigt bevara oss! Aposteln frågar: "Föraktar du hans godhets, tålsamhets och långmodighets rikedom, icke förstående, att Guds godhet lockar dig till bättring?"
Föraktar du? Detta sker, när du lönar hans godhet med en fortsatt syndalevnad — när du så tanklöst förgäter allt det goda, du av Gud emottager, att det icke får hejda dig i loppet och bringa dig till bättring. Och nu: vore Guds godhet och mildhet måttliga, kunde det ock vara en måttligare fara vid att sålunda förakta Honom; men att förakta ett mycket milt och nådigt väsende, det tager visst något mycket gruvligt slut.
Men vad är då Guds egentliga mening och allvarliga vilja, då Han bevisar oss stor mildhet? Aposteln säger: "Att locka dig till bättring." Det är din bättring, Gud åsyftar med sin godhet och långmodighet — bättring, sinnesändring, att du ångrar, det du så mycket syndat emot en så nådig Gud, ångrar, att du så länge föraktat Honom, så att du återvänder från dina synder och villostigar, söker nåd och förlikning med Honom och hädanefter blir hans egen för alla dina livsdagar. Detta är bättring. När detta icke sker, vad gör du då? Aposteln säger: Du föraktar Gud och hans stora godhet, och du förstår icke — ditt sinne är så förökat, tjusat och förvänt, att du icke kan besinna eller veta, att Guds mildhet lockar dig till bättring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar