"Uträtta alla dina saker efter Guds ord." (Syr. 9:22)

Allt vad Gud uti sitt ord förkunnat människan, går huvudsakligen ut på att lära henne tvenne ting: Först huru hon skall få hans nåd, få förlåtelse för sina synder och bliva hans barn; för det andra huru hon såsom ett Guds barn skall leva här på jorden för att tjäna sin himmelske Fader och göra hans vilja.

Men som dessa äro de huvudstycken, på vilka Guds rike ibland oss står eller faller, så äro de ock de punkter, som djävulen i alla tider mest angriper och vill beröva oss, och i vilka så väl hela kyrkosamfund som enskilda väckta själar oftast farit vilse.

När Kristus uppträdde, var det i tvenne huvudpunkter Han straffade sitt folk och lärde dem den rätta vägen: straffade nämligen först deras falska rättfärdiggörelse, deras själfrättfärdning, för det andra deras falska gudstjänst, deras självvalda goda gärningar — sägande dem till ex., huru de gjorde "tionde av mynta och ruta och allehanda kål, men det, som var viktigast i lagen, domen, barmhärtigheten och tron, läto de bliva tillbaka".

När kyrkans reformation genom Luther genomdrevs, skedde det huvudsakligen genom tvenne läropunkters upprättande och framhållande, vilka Luther ideligen predikade, nämligen först: den rätta, inför Gud gällande rättfärdigheten, Kristi rättfärdighet, trons rättfärdighet; och för det andra: vad som utgör sanna goda gärningar, sann gudstjänst, heligt och för Gud behagligt leverne, nämligen blott det, som Gud själv i sitt ord befallt oss att göra. Därmed angrep och bestraffade han först den påviska rättfärdiggörelseläran, som var, att människan blir rättfärdig, i den grad hon blir helig; och för det andra det falska begreppet om ett heligt och för Gud behagligt leverne, som var, att man borde gå i kloster, leva ogift, fasta, vaka, plåga kroppen, göra pilgrimsresor etc. Man har därför rätteligen anmärkt, att det var tvenne läropunkter, som tillvägabragte reformationen; och åter, att man har reformationen att tacka för återställandet av tvenne huvudläror, nämligen de nu berördas om den rätta rättfärdigheten för Gud och den rätta heligheten i levernet.

Såsom redan är sagt: Dessa äro ock de punkter, som djävulen i alla tider angripit och förvänt — och det så fint, så tyst, småningom och gradvis, att man icke märkt det, förrän man redan varit förd ifrån vägen. Så äro ock förnuftet, känslan och tycket fientliga mot dessa båda lärostycken.

Likasom ingenting mera strider emot förnuftet och tycket, än att jag skall vara rättfärdig och täck för Gud, på samma gång jag själv ser och känner mig full av synd - vara rättfärdig och täck blott genom en tillräknad rättfärdighet; så kan jag ock omöjligen tycka, att jag gör åt Gud de mest behagliga gärningar och en sann, en helig gudstjänst, när jag inom huset och samhället gör blott sådant, som antingen min lekamliga, husliga och borgerliga kallelse eller en arm, eländig människas nöd fordrar — gör samma gärningar, som också en from hedning, en ärbar världsmänniska kan göra.

Jag kan icke heller tycka, att det vore någon synnerlig fara uti att följa de fromma ingivelser, som tyckas vara Guds Andes egna röster i mitt hjärta, och som endast gå ut på att mana mig till heligare gärningar, att det skall vara någon stor fara att genast följa sådana ingivelser och vara så nödigt att först tillfråga det i Skriften uppenbarade Guds ord — det kan känslan och förnuftet icke finna.

Men att både djävulen och förnuftet vilja med all makt föra oss ifrån ordet även angående levernet, det lära vi isynnerhet av erfarenheten. Huru många grova galenskaper och stora skador har icke djävulen dermed åstadkommit i Kristi kyrka, att han i detta stycke fört människor ifrån ordet!

Den skada, som härav kommit och ännu dagligen uppkommer, är isynnerhet av tvenne slag:

Först att några väckta och sökande själar (som under tiden hava ett stort allvar med sin gudaktighet, så att de icke spara någon möda, blott de kunde tjäna Herren) hava blivit förda till allehanda egna företag, gärningar och levnadssätt, som dels förnuftet, dels en förment Guds röst i hjärtat påyrkat, men som varken Guds uppenbarade ord påbjudit, icke heller den behövande nästan haft gagn utav.

Den andra skadan har varit den, som vi alla dagligen få erfara, nämligen att om vi ock utöva de rätta goda gärningarna det likväl sker med olust, tröghet och försumlighet, så snart vi förgäta ordet, förgäta, vilka gärningar ordet av oss äskar; då vi däremot skulle med största lust och flit utöva dem, om vi flitigt såge på ordet, såge och betänkte, att vi med dessa enklaste kallelsens verk tjäna Gud själv, stå inför Guds ögon och uträtta hans befallningar.