måndag 18 november 2013

"Om vi annars lida med Honom, att vi ock må komma med Honom till herrligheten." (Rom. 8:17)

Om vi annars lida med Honom. Detta är löparebanan till herrligheten. Vi hava väl arvsrätten endast genom barnaskapet, den är väl förvärvad endast genom Kristi lidande, men "vädjobanan" till arvets emottagande är denna: lida med Honom.

Detta är av synnerlig vikt, såsom ett utmärkande kännetecken på de sanna arvingarna, de äkta barnen, dels till att väcka och avskilja ifrån Guds barns antal dem, som falskeligen inbilla sig äga delaktighet i arvet, då de likväl icke äro Kristi efterföljare, dels ock till tröst för dem som lida med Honom, men lida så, att de ofta äro färdiga att misströsta.

Låtom oss då väl betänka dessa ord: "Om vi annars lida med Honom." Här säger oss aposteln, att vi även i lidandet skola hava delaktighet med  Kristus, vilken gick genom lidande till herrlighet. Det är en så avgjord och bestämd Guds ordning, att lidande skall föregå herrligheten, att även Kristus såsom vår föregångare och föresyn i allting har gått denna väg och uttryckligt förklarat, att vi däruti skola efterfölja Honom.

Vad Kristus på jorden led, måste betraktas i tvenne särskilda avseenden. Först led Han såsom försonare för våra synder; för det andra var lidandet hans väg till herrlighet.

Vad försoningslidandet angår, däri var Han alldeles ensam. Han "trampade vinpressen allena, och ingen av folket var med Honom". Han allena tillfredsställde den gudomliga rättfärdighetens krav; Han allena förtjänte åt oss rättfärdighetens lön, det eviga arvet.

Men i det andra avseendet var Han vår föresyn och vägvisare; i det avseendet måste vi "följa hans fotspår" och vara Honom lika. Skiften lärer uttryckligt även om Honom, att Han haft att kämpa och segra för sin upphöjelse, och att Han häruti skall vara vårt föredöme och mönster; såsom då Han själv säger: "Den där vinner, honom skall jag låta sitta med mig på min stol, såsom ock jag har vunnit och är vorden sittande med min Fader på hans stol."

Lidandet är således den lott, som alla Kristi medarvingar här på jorden hava gemensam med de "förstfödde". Alla arvingarna måste komma till sitt arv genom bedrövelse — somliga "genom mycken bedrövelse".

Men här bör noga märkas, att aposteln icke blott säger: Om vi lida; utan så säger han: "Om vi lida med Honom." Ty icke utgör varje lidande ett tecken på Kristi medarvingar — "den ogudaktige måste ock mycket lida"; och allt, vad som är levande på jorden, lider; utan här är fråga endast om det lidande, som vi hava genom föreningen med Kristus och i hans efterföljelse, icke blott världens fiendskap och försmädelse, utan ock all den anfäktning av synden, köttet och satan, som är en följd just av vår förening med Kristus. Och äntligen det lidande, som utgör Faderns aga, vilken alltid utmärker hans äkta barn.

Först är det en i ordet avgjord sak, att "alla de, som vilja leva gudligen i Kristus Jesus, måste lida förföljelse". Såsom Kristus uttryckligt säger: "Lärjungen är icke förmer än hans mästare; hava de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder." Därför, om någon vill vara en kristen, berömmer sig av tron och hoppet på den eviga saligheten, men har en så beskaffad kristendom och gudaktighet, att han på samma gång kan stå väl med världen, vara aktad och älskad av den allmänna hopen, så ligger blott däruti ett hemskt och avgörande tecken på arten av hans gudaktighet — ett tecken, att han icke är en sann och trogen Kristi efterföljare. Herren har sagt det.

Vidare hör till lidandet med Kristus allt det lidande av synden och satan, som vi hava blott därför, att vi kommit i förening med Kristus. Såsom Kristus bar världens synder med ångest och nöd, så att Han kämpade, bad och svettades i örtagården, så måste ock alla de, som hava Kristi Ande, hava ångest, kämpa och bedja för den inneboende synden. Såsom Kristus var frestad och anfäktad av djävulen, så måste ock alla trogna här varda av samma fiende förföljda med pinsamma frestelser och glödande skott.

Om någon vill vara en kristen, men har en så beskaffad tro och gudaktighet, att synden icke plågar honom, djävulen icke frestar och anfäktar honom, utan han är alltid stark, modig och lugn; så har han däri ett betänkligt tecken, att hans tro och gudaktighet äro falska. Alla heligas historia bekräftar detta.

Lidandet med Kristus kan dock aldrig rätt igenkännas, om vi icke först iakttaga, att personen måste vara ett Guds barn, en själ, som icke lever och vandrar efter köttet, utan efter Anden, ja drives av Guds Ande, och i denna Ande ropar: Abba, käre Fader. En sådan själ erfar, att hon har fått en hel mängd nya lidanden, såväl av sin egen inneboende ondska, som av djävulen och världen — lidanden, som hon förut icke visste av. Alla sådana lidanden har hon således blott därför, att Kristus är i henne; och då utgöra de visserligen säkra tecken på en Kristi medarvinge, som nu uppfostras för det arv, han skall emottaga.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar