Detta är viktigt att märka. Vi vilja därför något bättre betrakta denna sak.
Många fromma nådebarn pläga alldeles fälla modet blott för själva frestelsen, och det isynnerhet genom följande tanke. De säga: "Om jag ock hade fallit i synd, skulle jag icke förtvivla om nåd; men jag känner hos mig något ännu mycket svårare: jag känner nämligen kärlek till synden — detta är ju alldeles förskräckligt!"
Därpå svaras: Älskar du, är du nöjd med denna kärlek till synden? "Nöjd med den! Huru kan jag det vara? Det är tvärtom det avskyvärdaste jag vet med mig." Nu, detta jag, som avskyr, som hatar denna kärlek till synden, det är ditt rätta jag, det är den nya människan; då kallas det icke i Skriften att älska synden, utan det som du så kallar, det heter i Skriften: "köttet med dess lustar och begärelser."
Det är således köttets kärlek till synden, som du känner. Och huru skulle vi kunna förnimma en frestelse, om vi icke kände köttets lustar och begärelser? Det är således en frestelse, du känner. Se då allenast till, att du icke giver din frestelse bifall, så att du begynner gilla, hylla och följa densamma, utan med trons bön står köttet och djävulen emot och emellertid, huru helst det går dig, blir vid nådestolen och den oförskyllda nåden i Kristus, så har du dock alltid i Honom det eviga livet, det må för övrigt se ut, huru illa och besynnerligt det kan — ja, om du ock skulle tidtals se dig alldeles överväldigad av det onda, så att, såsom Luther säger, "djävulen springer över dig med fötterna och trampar dig på halsen", eller han synes alldeles fritt regera över dig, och all kraft, all den Helige Andes nåd synes vara alldeles försvunnen.
O, att här ännu bliva stilla och mitt i det svarta mörkret förbida Herren, det är "visdom när de fullkomliga", det är en stor visdom, en underbar nåd; ty vad Herren i sådana mörka sållningstider gör med sitt barn, det är en alltför djup hemlighet. Den som då vill följa känslan och utseendet, den måste förtvivla.
Det är just ett av ändamålen med dessa djupgående och ruinerande frestelser, att vi skola förlora all bitröst av någon egen fromhet och starkhet; därför måste det gå så till det yttersta och bliva så kolsvart för själen, att det icke finns det ringaste till tröst, som hon kan se eller förnimma hos sig själv, utan blott Herrens gudomliga väsende. Hans egen gudomliga trohet och makt skall vara allt, vad som återstår att hoppas uppå.
Även om sådana frestelser gälla Jakobs ord: "Håll det för all glädje, när I fallen i mångahanda frestelser, (märk: mångahanda!) och veten, att eder tros beprövelse gör tålamod;" och åter: "Salig är den man, som tåligt lider frestelse; ty då han är beprövad, skall han få livets krona" etc. Att aposteln här talar om syndafrestelser, se vi tydligt, av vad han genast tillägger: "Ingen säge, då han varder frestad, att han varder frestad av Gud; ty Gud frestas icke av ont, Han frestar ock ingen; men var och en varder frestad, då han varder dragen och lockad av sin egen begärelse."
Men märk orden: "tåligt lider frestelse;" det vill säga att icke upptröttna och giva sig för frestelsen till att följa henne, icke heller förtvivla och övergiva nådestolen, utan ännu städse fortfara att med stark tro och lidande bedja: "Inled oss icke i frestelse."
Så lär oss även Petrus att göra vid djävulens frestelser: "Stån honom emot, stadiga i tron." Märk: "stadiga i tron!" Då man icke mer tror Guds nåd, samt hans vilja och makt att hjälpa, då upphör man att bedja och bida efter Herren, då giver man sig åt fienden. Men skall jag åter bida efter Herren, måste jag bereda mig på att bida länge och "tåligt" — det förefaller åtminstone oss såsom alldeles oändligt och ohjälpligt, så att vi äro färdiga att säga: "Det är förlorat, det är icke värt längre vänta någon hjälp, jag känner och ser ju bestämt, att jag är lämnad åt satan." Och kan man stanna vid det beslutet, då upphör bönen, såsom nyss är sagt.
Därtill bidrager ock vår naturliga lättja, att vi förtröttas vid att bedja, då vi icke straxt varda hörda, eller "förargas på Kristus", då Han icke förer oss på det sätt, som vi tänkt. Men Gud själv skulle ju bliva ljugare, om Han läte oss komma på skam i vår tro och bön på hans löften. Sedan Gud genom allt sitt ord sagt oss: "Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig", måste hans ära och sanning bliva till intet, om Han icke gör efter dessa sina ord.
Vakna därför och inprägla djupt i ditt hjärta, att det är alldeles omöjligt, att den själ, som så försökt sina egna krafter, att hon lärt misströsta på dessa och endast ropar till Herren — det är alldeles omöjligt, att en sådan skulle komma på skam, huru förtvivlat illa det än må se ut. Ty här är Herrens eget hela gudomliga väsende, hans hela gudomliga trohet, sanning och makt i borgen för min räddning.
Upp, min själ, att korset bära,
upp att segerprovet giva!
Vill du leva till Guds ära,
red dig till att frestad bliva.
Salig den som tåligt lider,
den skall tröst och styrka vinna.
Salig den som modigt strider,
den skall livets krona vinna.
Salig, salig den som kände,
den som trodde dig allena,
sanne Gud, och den du sände
att med dig oss än förena.
Jesus Kristus, du är vorden
vägen, sanningen och livet,
och i himlen och på jorden
är ej annat namn oss givet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar