Johannes säger, att vi genom Guds åskådande skola varda Honom lika. Aposteln antyder, att Guds saliga åskådande skall hava den verkan på oss, att vi varda Honom lika, såsom om vi i våra personer då skola upptaga en återglans av den herrlighet, som från Honom utstrålar.
Ja, kunde Mose ansikte bliva skinande blott därigenom, att han på Sinai stod inför Guds ansikte; och kunna vi redan här, blott genom att i tron och Anden skåda Gud, "varda förklarade (för-vandlade) uti samma beläte ifrån den ena klarheten till den andra", visserligen måste då, när vi få se Honom ansikte mot ansikte, hans bild avprägla sig på oss uti en helt annan fullkomlighet än här. Men sättet, huru vi skola göras Honom lika, må nu vara åt Gud anbefallt.
Så mycket är dock visst, att Han då skall fullkomligt återställa det beläte av sig, vartill Han i begynnelsen skapade människan, och vilket i syndafallet förlorades. Skriften säger uttryckligt: "Såsom vi hava burit den jordiskas (Adams) liknelse, så skola vi ock bära den Himmelskas liknelse."
Vårt hjärta skall då icke vara, såsom nu, en outtömlig källa av synder och kval, utan Kristi helighet och kärlek skola bo uti oss. Vårt förstånd skall då icke mer vara omhöljt av den fallna naturens mörker, utan uppfyllt med ljus av Guds eget ljus. Vårt samvete skall då icke mer hava denna oro, anklagelse och rädsla uti sig, som här plågade oss, utan det skall då vara alldeles lugnt och fridfullt i Guds kärlek och i känslan av vår då inneboende helighet. Vi skola då aldrig mer synda emot vår Gud, aldrig mer föra denna klagan: "Det goda som jag vill, det gör jag icke; det onda som jag icke vill, det gör jag;" utan vi skola då fullkomligt kunna vara så goda, fromma och heliga, som vi här önskat, och ännu mycket mer än vi här i tiden kunna önska. Vår kropp skall då icke mer vara behäftad med skadliga begärelser, eller med sjukdom och svaghet, utan alltid ren och skön, frisk och stark och lätt; ty den skall nu vara lik Kristi förklarade lekamen.
Herren säger uttryckligt. "Då skola de rättfärdiga skina såsom solen i deras Faders rike". Vi skola varda Honom lika, då Guds egna fullkomligheter avspegla sig i våra själar och kroppar och hava över dem ett fullkomligt herravälde; då vi åter hava de egenskaper, som tillhörde Guds beläte och väsentligen tillhöra varje god ande - såsom Gud själv måste hava skapat oss. Och i stället för den oro, slitning och smärta, som oheliga sinnesrörelser och begär medföra, skall nu i våra hjärtan vara en outtömlig springkälla av heliga, rena och aldrig grumlade vederkvickelser.
Sådant och mycket mer måste höra därtill, att vi skola vara lika den helige och salige Guden. Men särskilt säger oss Skriften, att vi skola varda Gud lika i kärleken, såsom ock kärleken är en sådan huvudegenskap hos Gud, att Johannes säger: Gud är kärleken. Varda vi nu Gud lika i kärleken, då måste visst vår salighet till en betydande del skola bestå uti den sanna kärlekens tillfredsställande, nämligen att se hela den oräkneliga skaran av frälsta själar åtnjuta samma ära, salighet och trygghet som vi.
Om denna kärlekens fröjd att se så många saliga kunna de trogna göra sig en föreställning genom den började erfarenhet därav, som de redan här hava, när de se Guds nåd bliva mäktig över själar. Tänk då, när vi i Guds paradis skola skåda ut över de oräkneliga skarorna av människor, som alla förut kämpat med synd, faror och räddhåga, men nu stå saliga och trygga i Guds rolighet, och då denna salighet genom kärleken växlas och sprides till alla, genom det glada inbördes meddelandet och genom själs inverkan på själ — ja, ännu en gång sagt: tänk, när alla Guds barn, som varit förströdda i de fyra väder, äro församlade i sin Faders rike och alla med samma erfarenheter i det väsentliga, nämligen av sin egen myckna synd och av Guds stora barmhärtighet, tålsamhet och trohet; och då vi nu med förklarade och fullkomnade själsförmögenheter skola på det livligaste minnas alla de prov av Guds hjälp och långmodighet, som vi i tiden upplevde, och skola nu förstå hela sammanhanget i alla dessa erfarenheter: visserligen skall allt detta uppfylla våra hjärtan med en outsäglig salighet.
Skriften säger oss, att vi då skola icke kunna sakta lova Guds nåd, utan skola med hög röst ropa: "Salighet Honom, som sitter på stolen, vår Gud och Lammet!" Då skola vi vid minnet av den tillryggalagda vandringen och i åtnjutande av Guds salighet utbrista: "Är detta det arv, som kostade Jesu Kristi blod! O, välsignade lösepenning och välsignade kärlek! Är detta trons ändalykt? Är detta den herrlighet, som Skriften talade om? Är detta slutet på mina bedrövelser, mina förödmjukelser, mina böner och strider? Då var visserligen mödan ringa mot en sådan vinning. Och ingen död skall sedan vara; icke heller gråt, icke heller rop, icke heller någon värk varder mer; ty det första är förgånget."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar