Då Kristus säger, vad som förkväver ordets goda säd i hjärtan, där den redan uppgått, nämner Han blott: Levernets omsorger och rikedomens svek och livets vällust. Han nämner inga grova synder eller brott, ingen oärlighet, stöld, bedrägeri etc., såsom orsaker till själens förtappelse, utan endast att ordets verk i hjertat förkväves.
Här kunna vi nu lära graden, då en eljest lovlig omsorg om det jordiska icke blott övergår till girighet, utan ock medför döden.
Detta är ett mycket märkvärdigt stycke. En redlig kristen känner med bekymmer, att han icke är fri från jordiska omsorger. Då frågar han: "Kan jag dock ännu hava liv i Gud? Eller när är mig detta jordiska till döds?" — Märk då Kristi svar: När det förkväver den goda säden i ditt hjärta, då är det dig till döds.
Men huru och när sker detta? - Svar: Efter den goda säden är Guds ord, och detta hade börjat uppgå, så betänk först, vad det är, som av Guds ord uppgår i hjärtat. Såsom ordet är tvåfaldigt, lag och evangelium, så är ock dess verk i hjärtat tvåfaldigt:
Lagens verk är ju ett vaket och förkrossat hjärta, som känner synden och känner den så, att den gör oss hela världen för trång, jagar och driver oss att söka räddning och frid i Kristus. Även sedan tron uppgått, är ju det den dagliga bättringen, att man icke kan leva som världen, lustig och fri i synden, icke kan leva i vädret, utan att man tyglas, tuktas och korsfästes av Anden, ja, att man ännu alltid så känner sin synd, att man ofta har högsta möda att kunna tro, och att Kristus och evangelium alltid bliva oss oumbärliga och ljuva. Detta är både lagens och evangelii verk.
Evangelii egna och särskilda verk är, att den förkrossade själen får frid i Kristus, får liv, tröst och glädje av evangelium, får därav också en ny kärlek, som brister ut i en glad, enfaldig bekännelse och kärleksverksamhet.
Kortligen: bättring, tro och helgelse äro ju ordets verk i hjärtat. Då nu detta är givet, är det lätt att förstå, vad det är, att den goda säden av levernets bekymmer eller ock av rikedomar och livets vällust förkväves. Det sker då, när du får så mycket att tänka på — evad det är av bekymmer i fattigdomen, eller med fägnad och förnöjelse i vinst och rikedom —— du får så mycket att tänka på, ditt hjärta blir så intaget, uppfyllt och sysselsatt av detta jordiska, att omsorgen om Guds nåd och vänskap därav tränges åt sidan, och då har ordet snart ingen verksam kraft på ditt hjärta.
Snart har synden ingen kraft att bekymra och nedkrossa dig; du märker den knappt, den är dig lätt som en fjäder; ty du har andra angelägenheter, andra sorger eller fröjder; du har icke tid att fördjupa dig i något andligt bekymmer, du har ett djupt underlag av jordisk glädje, en tjock, mjuk dunbädd under din frid, nämligen din jordiska lycka! Därför är du alltid stark och modig i din kristendom, eller åtminstone blir du icke nedbruten och eländig över synden nu mera. Samma saker, som förr bekymrade dig, och som verkligen äro synder, kunna nu fritt passera, och du blir icke modfälld, nej, du börjar efter hand ursäkta och försvara dem.
Så är nu lagens verk förkvävt, ditt hjärta och samvete insövda och förhärdade. Men när sålunda lagen förlorat sin kraft på dig, när synden icke mer kan nedkrossa och bekymra dig — vad är då tron? vad är då evangelium och Kristus för dig? Intet annat än en gammal läxa i huvudet och munnen, som du nu ganska väl kan, men som ingenting verkar hos dig. Ty där lagen icke förkrossar och dödar, där kan icke evangelium giva något liv och kraft. Därföre blir du nu varken rätt nedbruten och klen över dig själv, icke heller rätt glad och stark i Herren.
Och vill du därjämte icke erkänna detta förhållande, utan fortfar att berömma dig av evangelium, då inträder det hemska skrymteriet, som fulländar förhärdelsen och gör slut på den sista gnistan av nådens verk.
Sådana hjärtan likna då dessa hala, glatta och hårda flintstenar, som vid sjöstranden blivit slipade av havets vågor och sand. När hjärtat av brusande världsomsorger å ena sidan och ett skrymtaktigt umgänge med ordet å den andra blivit väl tillskavet och slipat, är det omsider så hårt och halt, att ingenting mer biter därpå. Och detta var likväl ett hjärta, som en gång var öppet för nådens Ande, kände synden bittert, men nåden i Kristus mycket mer överflödande. Och nu är denna himmelska säd förkvävd av jordens törnen. O, huru är du fallen av himmelen, du sköna morgonstjärna!
Med anledning av Rosenius-jubiléet 2016 publiceras här hans s.k. dagbetraktelser i bloggform. Urvalet ur hans samlade skrifter gjordes av Amy Moberg med Lina Sandells hjälp, och första utgåvan kom 1873. Den här texten bygger på Projekt Runebergs inskannade version, som i sin tur är hämtad ur artonde upplagan (tryckt 1897). Men den är lätt bearbetad och sångverserna i slutet av betraktelserna har ofta bytts ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar